Min japanska väninna Hiromi visade så fantastiska höstbilder, så jag frågade om hon ville visa dem här också. Hon skrev en liten hälsning till er allihop, och min faster har översatt den från japanska. Nog för att jag tycker att jag har sett massor av vacker höst i år, men de här bilderna … oj! Tack för att du delar med dig av dina intryck, Hiromi!
Jag heter Hiromi. Jag vill visa hösten i Japan.
I mitten av november var jag vid Kurenai no Tsuribashi (Hängbron i Shiobashi) i staden Shiobara i provinsen Tochigi.
När jag letade på internet efter en plats som var berömd för sin höstprakt hittade jag den av en händelse.
Då bestämde jag mig för att jag måste planera att åka dit.
Det visade sig att landskapets höstprakt med lönnlöven var så vacker att jag saknar ord för att beskriva det.
Det var också vackert väder, och jag glömde fullständigt bort tiden medan jag njöt av att fotografera där.
I år har vi ju redan länge levt med Covid-19, men med hjälp av den kraft jag fick av naturen känner jag att jag har återfått hälsan.
När det blir möjligt att resa fritt igen hoppas jag att människor från många länder ska vilja komma till Japan.
Jag ber för allas er hälsa.
Visst mår vi redan bättre?
Du som är nyfiken på vad det verkligen kan bli för hälsoeffekt av en skogspromenad kan läsa om den japanska traditionen skogsbad, shinrin-yoku, till exempel här.
Den här bilden fick jag se på Facebook häromdagen. Det var en väninna som hade delat den vidare, som det heter. Så jag skrev till fotografen, Michael Brannäs, och frågade om han ville att den skulle publiceras här på Ett varv till-bloggen också.
Såhär var bildtexten:
Jag var på reportageresa i Belarus, åkte till Tjernobyl. Där i det förbjudna området där inga fick bo, på grund av den radioaktiva strålningen. Men här i en liten rysk stuga bodde hon med en berusad man och en deprimerad son. Hon hade handarbetat dessa fantastiska kuddar och överdrag som hon skickade till en syster i Moskva som sålde dem vidare så att hon fick lite pengar, för hon hade det riktigt fattigt. Hon blev så rörd och stolt när jag frågade om jag fick ta en bild. Jag sa att hela Sverige kommer att se bilden, en mild lögn … för att göra henne glad …
Nu är vi i alla fall några till som har sett hennes broderier. Jag tror att vi dessutom har beundrat dem allihop. Och att vi kommer att minnas henne med beundran. Så många timmar och något vackert mitt i allt som bara verkar vara alldeles förstört.
Min väninna Mia som har stickat tillsammans med mig på tåg och kanske bussar och i soffor och på gräsmattor började med flerfärgsstickning för ett tag sedan och har skapat hur mycket som helst under sommaren och hösten i år. Själv har jag stickat med mer än en färg på samma varv en (EN) gång för kanske tio år sedan, så jag frågade om jag kunde få ställa några frågor. Här kommer de tillsammans med Mias svar!
Mia i egenkomponerad tröja med bibård. Vi har varit på ett bröllop med bitema tillsammans, så jag vet minst två personer som drömmer om att få sådana här tröjor nu.
Hej Mia! Du har visat en massa fantastiska plagg i många färger i år – när började du med flerfärgsstickning? Jag började med flerfärgsstickning för ungefär två år sedan. Jag är så oerhört förtjust i isländska tröjor så det var nog det som motiverade mig!
Vad var ditt första projekt? Mitt första projekt var en isländsk tröja som heter Afmaeli. Den fanns som en ”knitalong” och det är ju ett fantastiskt sätt att lära sig nya tekniker och få hjälp om man tycker att det kan vara lite klurigt att läsa mönster ibland — som jag tycker att det kan vara.
Hur tog du reda på hur du skulle göra? För att förstå mig på det här med flerfärgsstickning tog jag hjälp av olika instruktionsvideor på Youtube. Ibland behöver jag verkligen se framför mig hur man ska göra för att förstå ordentligt, så jag är oerhört tacksam för alla instruktionsvideor som finns där.
Egenkomponerad hönsestrikktröja.
Allt du gör är kanske inte hönsestrikk, men mycket är inspirerat av den stilen och metoden. Vad är det som du har fastnat för i den? Jag tycker helt enkelt att hönsestrikk ofta är så vackert! Jag är inte så mycket för ”modernt och stilrent” utan gillar det som sticker ut lite och liksom ”skär sig skönt”. Dock ska jag vara ärlig med att jag inte matchar precis hursomhelst – jag vill gärna att det ska finnas någon slags helhetsharmoni i slutresultatet. Det är härligt med färg, och jag tänker mig att det kan pigga upp både mig och andra i vår ibland gråa vardag. Dessutom gillar jag tanken att göra något kreativt av de små restgarnsstumpar man har liggande istället för att slänga dem.
Vilka garner tycker du passar bäst till den här sortens stickning? Jag tycker att ullgarner passar bäst till den här typen av stickning, eller det är i alla fall det jag har använt mest. Det senaste året har jag stickat ganska mycket i tunna ullgarner så att jag ska kunna ha tröjorna i olika sammanhang utan att de känns för bylsiga.
Resultatet av restgarnskassegenomgången.
Nu i höst har du stickat massor av barnplagg och mössor och annat smått i restgarner. Hur kom det sig, och hur har det utvecklat ditt stickande? Någon gång i våras tog jag fram flera tygkassar fulla med garn som hade stått i ett hörn därhemma ganska länge. Det var flera garner som jag hade köpt i början av min ”stickkarriär” och som jag inte var så förtjust i längre.
Jag övervägde att lämna in alltihop på second hand eller helt enkelt bara slänga det – men eftersom jag har så oerhört svårt för det sistnämnda och tycker om att utmana mig själv så bestämde jag mig för att sticka upp det. Jag hällde ut alla garner på golvet och började matcha ihop dem efter färg och ungefärlig grovlek. Så började jag tänka ut vad jag kunde göra med de olika högarna, och sedan satte jag igång.
Mest blev det barnkläder, eftersom jag har flera vänner med små barn, och jag tänkte också att en del kanske kan komma till glädje för barn eller familjer i nöd — men det blev dessutom till en hög med julklappar till vuxna vänner och en hönsestrikk-kofta till min väns födelsedag.
Under denna tid har jag passat på att testa nya mönster och tekniker, och det har varit väldigt utvecklande. Jag har också stickat mönsterstickning med figurer och färger som jag har blivit oerhört förtjust i men som jag aldrig skulle ha kommit på idén att sticka om jag inte hade tvingat mig att vara kreativ med det jag hade. Då och då har det varit lite nervpirrande eftersom jag i vissa projekt inte har vetat om garnet kommer att räcka förrän jag är på sista varvet, men det är ju också en del av tjusningen!
Två av restgarnskofoftorna i barnstorlek.
Vad är ditt bästa tips till en som inte har vågat prova att sticka med flera färger än? Gör det! Det är inte alls så svårt som man tror, men som med så mycket annat behöver man göra det några gånger innan det liksom sätter sig i muskelminnet. Det som kan vara lite svårt i början är hur mycket man ska spänna garnet på baksidan när det liksom löper med och inte stickas med, men det får man en känsla för ganska snabbt.
Finns det något som du vill utfärda en liten varning för? När man stickar mönsterstickning kan det bli så att man stickar lite lösare än vanligt, så många av mina första plagg blev ganska stora. Ett tips är alltså att gå ner en storlek just över det partiet man stickar mönsterstickningen.
Bitröjan i repris.
Och har du något tips till en som vill börja komponera mönsterelement själv, som du på din bitröja till exempel? Jag samlar mycket inspiration från bland annat Pinterest när jag skapar ett ”eget” mönster genom att lägga in olika figurer och bårder. Nästa steg är väl att rita figurerna själv, men där är jag inte än!
Ett annat tips när man ska själv ska hitta på färgkombinationer till det man ska sticka är att välja färger som har en mycket tydlig kontrast till varandra (ofta större kontrast än man tror!) – är kontrasten för svag så är det lätt att färgerna liksom försvinner in i varandra och slutresultatet kan bli lite grumligt.
Liten tröja.
Vad har stickningen betytt för dig i år? Stickningen har betytt mycket för mig i år när jag många gånger ofrivilligt fått stanna hemma och varit tvungen att ställa in saker. Det har också varit så roligt att få sticka så mycket till nära och kära. Att få ge bort något med färger och figurer som passar just den personen, som just hen kan känna sig hemma i. Ibland är det först när jag är färdig som jag ser vem plagget är till – det är alltid en rolig aha-upplevelse!
Det har också varit väldigt tillfredsställande att göra något fint av allt som liksom bara stod och skräpade förut och att veta att det nu i vinter istället kommer att värma både små och stora.
Vad stickar du just nu? Just nu stickar jag på en liten babykofta som jag faktiskt fått beställning på! Fortfarande restgarn …
***
Tack kära Mia för att du berättar och för allt vackert du visar! Jag tror att du inspirerar många!
Mias Instagramkonto är miamariasmultron — ett tips!
Här är en efterlysning från Maria Magdalena församling i Stockholm:
STICKA EN VÄRMANDE JULKLAPP Snart är det jul och vinterkylan närmar sig lika snabbt. Det är många som vistas i vår församling som saknar bostad och varma kläder. Du kan göra en insats. Vi efterlyser vantar, mössor, sockor och halsdukar eller tröjor för den som hinner. Dessa kommer att överlämnas av församlingen som julklappar till våra gäster på Kafé i Gemenskap. Gåvorna, som kan lämnas i kyrkan eller på församlingsexpeditionen (S:t Paulsgatan 10, tisdag–fredag 09–12), behöver inte slås in i papper. Tack för din hjälp, den värmer! Sista inlämningsdag måndag den 14/12.
Tomas, hur många par vantar har du stickat nu? Många! Det är lätt att tappa räkningen. Men det kan aldrig bli för många vantar.
Hur kom det sig att du började? Tror att jag lärde mig sticka som sjuåring, uppmuntrad av en stickande omgivning — mamma, farmor, faster. Vantar är ett ”lagom” projekt. Jag har gått kurser för Erika Nordvall Falck som är etnolog och mästerstickare från Jokkmokk. Erika satte mig på spåret med lokala vantar här från Norrbotten.
Skájjde-vantar stickade av Tomas.
Var hittar du inspirationen? Mycket av inspirationen kommer från gamla vantar, från gamla foton, digitalt museum. Ber ofta att få fota folks vantar om jag ser något intressant mönster eller någon teknisk lösning. Många av vantmönstren från norr ”går att räkna ut” om man tittar på mönsterrapporter och räknar ut antal maskor. Sedan handlar det om att prova, prova, prova.
Arjeplogsvante. Lägg märke till de mycket tunna stickorna!
Vilken är den vackraste modellen du har stickat? Det enkla är oftast det vackra. Älskar Skaite-vantarna med sina små rutor. Älskar Arjeplogsvantarna med sina bårder och blommor. Variationsrikedomen.
I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra? Det är svårt att välja. Tycker om att sticka ensam och i tystnad. Tänker att det är som öknens fäder och eremiter som flätade korgar och tvinnade rep: ett hantverk med upprepning som höll vakenheten och ändå gav utrymme för bönen. Jag tycker mycket om att sticka med andra. Att inspireras och inspirera. Att ta tillvara den gemensamma erfarenheten.
Lite mindre traditionella: halvvantar i isländskt ullgarn.
Vilka är dina favoritgarner? Ull, alltid ull. Ett tunt, sextrådigt kamgarn, Siessá – oöverträffat i lyster, värme. Eller tretrådigt eller fyrtrådigt ullgarn. Mycket handlar om kombinationen garn och nålar. Traditionellt stickas vantarna här uppe i norr med betydligt tunnare stickor än rekommenderat, 2 eller 2,25 istället för 3,5 eller 4. Det ger täta, stadiga vantar.
Vantutställning.
Du visar vantar på sociala medier ibland och får mycket respons – vad betyder det för dig? Delandet handlar för mig mycket om att väcka intresse för särskilda vantar eller en särskild tradition. Responsen är viktig och inspirerande.
Har du några formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på gamla modeller? Det handlar om det senare, men egentligen handlar det mer om att förmedla en tradition mer än att kopiera. Något av den som stickar kommer alltid med i vanten. En annan bård, en ny kombination av givna mönster. Mönster handlar för mig om möten – människor har mötts, berörts och sett, tagit upp en bård, men på något sätt gjort den till sin egen.
Arjeplogsvanten igen.
Varför är det viktigt att bevara den norrbottniska vantstickningstraditionen? Det finns en genialitet i de gamla mönstren och teknikerna. De är formsäkra och funktionella med lyhördhet för material, estetik och bruk. Man gav liksom aldrig avkall på det ena eller andra – allt från nystandet av garnet till den färdiga vanten.
Vilka vantar passar dig själv bäst? Har en uppsättning på 4–5 par vantar som jag använder. Ett par att använda i snöskottning och ett annat när man går till kyrkan. Är väldigt förtjust i arjeplogsvantarna.
Vad blir det av de färdiga vantarna som du själv inte använder? Det finns alltid kalla händer, som någon sa. En del vantar är beställningar, andra är presenter, julklappar. Jag fotograferar alla vantar och sparar bilderna tillsammans med anteckningar: vem som fick dem, vilket garn, vilka nålar, antal maskor, speciella lösningar …
Men prova också att beställa hennes bok Marknadsvantar Mässofáhtsa i närmaste bokhandel eller på biblioteket! Den finns i tre utgåvor, alla tvåspråkiga: meänkieli och engelska, svenska och lulesamiska samt svenska och sydsamiska. Den finns också hos till exempel Stoorstålka.
Annons
Om mig
Anna heter jag som skriver Ett varv till. Det är en blogg för alla som vill göra världen lite varmare och lite vackrare — inte genom att tunna ut ozonlager och köpa pynt, utan genom att generera värme för människor som fryser och se till att det vi har här på jorden fördelas på ett mer rättvist sätt.
Min mormor lärde mig den noggranna delen av att sticka och virka när jag gick i lågstadiet, och min farmor lärde mig att man måste prova sina egna idéer.
Allt börjar alltid med en maska. Vill du vara med?
