Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Fotografering

När jag var ute och reste i påskas hamnade jag hemma hos Maja i Arvika en stund, och en av de saker som hände då var att jag fick en massa fina uddanystan som hade blivit över för henne.

Den här slipovern var det första jag började sticka med dem — det naturvita nystanet är ett Peer Gynt eller möjligen något från Rauma, och det turkosa är ett franskt märke. Båda två är ren ull.

Det gick ganska snabbt att bli klar med slipovern. Men sedan hade jag med den som exempel när jag var på hjälpstickningsdag i Höör, och när vi var klara där skulle jag resa vidare, så jag lämnade min stora väska och kassarna med inlämnade filtar och plagg i Saras bil. Sedan har de varit på Bildas Malmö-kansli i många veckor …

I midsommarhelgen hann jag med att fästa trådar och sy i knappar. Och sedan frågade jag den här pojkens föräldrar om jag kunde fotografera honom i slipovern.

Han är en så otroligt vänlig person, så fastän han är mycket rörlig annars satt han där och tittade lite oförstående från sin mamma till mig och tillbaka.

Här kan man se ett av tricken med västen — jag stickar flera ränder för att få det att se ut som om jag inte alls gör av med uddanystan utan vill sticka i två färger, och i en maska i ena sidan stickar jag hela tiden med båda garnerna för att det inte ska bli några öglor som små fingrar kan haka upp sig i.

Såhär ser slipovern ut i plattversion. Den som har sett Två trådändars-modellerna ser direkt att det mesta är likadant men att raglanränderna är lite annorlunda.

Här har han hunnit bli lite gladare.

Här kan man titta närmare på raglanränderna. De är tre maskor breda, och på vart sjätte varv stickar jag alla tre tillsammans utan att lyfta av, gör ett omslag, stickar sedan alla tre tillsammans igen och lyfter av. Då har jag tre maskor med ett litet snörp undertill.

Jag bar ut en bit gammal tapet uppklistrad på papp och tog några bilder på det viset — mina bröder sparade ett par sådana tapetbitar när de renoverade ett av rummen i mina föräldrars hus förra året. Är det någon som vet ungefär vilket år sådana här tapeter var populära? Det ser nästan ut som korsstygn, eller hur?

Här hände det något som gjorde honom alldeles väldigt förtjust!

Och sedan började det regna. Det var vi allihop extra glada för.

Stickat efter beskrivningar härifrån

Av Posted on Inga taggar 0

Nu måste jag få visa några nya bilder!

Ulrika har stickat Femtimmarskoftan med knappar.

Inga-Lill har stickat Smarta babybyxan, Två trådändars lilla väst och Ariadnetossorna plus en resårstickad mössa.

Eva har virkat Jolly Jacket. Här finns beskrivningen i en omräknad version som resulterar i en större storlek.

Karin har stickat Två trådändars lilla asymmetriska tröja (beskrivningen är inte publicerad än, men det går fint att kombinera beskrivningarna till Två trådändars lilla tröja och Två trådändars lilla asymmetriska kofta) och gjort resårstickning i ärmsluten och längst ner. Hon har hittat ett flerfärgat garn som resulterar i samma mönster på ärmarna som på bredare partier — det skulle jag också vilja ha!

Mia har stickat Två trådändars lilla tröja och gjort som Karin.

Jag blir så glad när jag ser att beskrivningarna kommer till användning, både när de blir ingredienser i startpaket och när de hamnar hemma hos barnfamiljer här i Sverige. Tack alla ni som visar bilder och/eller skickar dem till mig!

Att hoppas och att baka en katedral

Av Posted on Inga taggar 0

Tack Lena som fick mig att läsa den här dikten av Edith Södergran! I höst är det hundra år sedan hon skrev den.

***

FÖRHOPPNING

Jag vill vara ogenerad —
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser …
O en sorg —
att ej kunna baka katedraler …
Formernas höghet —
trägna längtans mål.
Nutidens barn —
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

Edith Södergran
(September 1918)

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.

Alla borde ju veta

Av Posted on Inga taggar 0

I förra veckans nummer av tidningen Sändaren skrev jag en krönika om något som händer ganska ofta: när jag har berättat om den allra första svenska syföreningen kommer en eller flera som har lyssnar fram till mig efteråt och säger att det var så intressant — ”det här hade jag aldrig hört om förut”.

Det är klart att det är underbart med positiv respons, men det är inte klokt att en så viktig del av Sveriges historia är i stort sett okänd!

Här är hon, Emilie eller Emilia, kvinnan som med viss oro bestämde att en grupp kvinnor skulle få samlas i hennes hem för att ”läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med [sina] händer”.

Det går nästan inte att redogöra för alla följdverkningar som det initiativet fick. En som är mycket påtaglig och som vi borde vara tacksamma för varje dag är att Marie, en av de yngsta medlemmarna, ganska snart åkte till Tyskland för att utbilda sig och blev den första svenska sjuksköterskan och diakonissan. När kom kom hem startade hon Ersta, Sveriges första sjuksköterskeutbildning. Men det är alltså bara en av alla saker som hände …

Här kan man läsa krönikan!

Och här kan man läsa mycket, mycket mer om Emilie!