Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!
Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.
Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.
Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.
Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.
Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.
Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.
Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).
En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.
Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.
Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.
Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.
En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.
Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.
Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.
Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.
Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.
Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.
Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!
