Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Några av dem som har gått före

Fram till den 6 september kan man se filmen Suffragette på SVT Play. Gör det! Gör det! Gör det!

En väninna till mig såg den flera gånger på bio för att hon blev så tagen av den. Jag missade den då men tog igen det när SVT bjöd på den förra gången.

Genom att jag har arbetat med alla Vibeke Olssons Bricken-böcker har jag fått lära mig ganska mycket om den del av den svenska demokratins historia som börjar 1879 och fortsätter in på 1940-talet. 1919 fick kvinnor rösträtt här i Sverige — läs om det till exempel här!

De brittiska kvinnor som kämpade för kvinnors rösträtt, suffragetterna (the suffragettes), är både lika och olika de svenska. Och filmen Suffragette, som kom 2015, är ett pedagogiskt mästerverk — kan man säga det utan att råka signalera att den är tråkig? Hoppas det. Den lyckas visa hur kvinnor ur flera samhällsklasser hittar varandra och börjar engagera sig tillsammans trots att de har så olika bakgrunder och möjligheter. Man skulle kunna tro att de som är mycket privilegierade är de som har mest att förlora, men Maud, som arbetar på ett tvätteri och först tvekar inför att gå med i kampen, får betala ett mycket högt pris för sin rättskänsla och sin solidaritet.

Carey Mulligan har haft en rad stora roller i historiska draman, men frågan är om inte den här är den bästa. Maud är en fiktiv sammanfogning av flera av rösträttskampens arbetarklasskvinnor. Helena Bonham-Carter är på sitt vanliga sätt suverän och övertygande som kompetent nästan-läkare med möjlighet att påverka andra — Edith Ellyn, hennes rollfigur, bygger delvis på verklighetens Edith Garrud, en tidig kampsportsutövare och -instruktör. Och Meryl Streep som rörelsens ledare, Emmeline Pankhurst, är (men vem hade väntat sig något annat) helt magnifik. (Någonstans har jag läst att två av Emmeline Pankhursts släktingar har små roller i filmen, och dem har har inte hittat. Men engagemanget har fortsatt — det finns ett musikstycke som BBC beställde av Lucy och Helen Pankhurst inför 2018 och som många brittiska körer har sjungit och spelat in. Här är ett exempel!)

Suffragetterna hade sin egen tonsättare, Ethel Smythe, och sin egen kampsång, March of the Women. Den finns med i filmen, och man kan höra den såhär, bildsatt med arkivbilder, också:

Cathrine Winnes porträtterade henne i första avsnittet av sin programserie She composes like a man.

Jag har sett att några som har skrivit om filmen tycker att den är opersonlig, lite stel, lite tråkig. Det tänkte jag inte alls på när jag såg den. Däremot är det en utmanande film att se — det som händer Maud i filmen hände många kvinnor i verkligheten på lite olika sätt, och det är till stor del tack vare dem som vi har våra demokratiska rättigheter idag, men hur har vi tagit vara på dem, och hur många av oss vet ens om hur de kämpade och vad det kostade dem?

Sommardelikatess

Av Posted on Inga taggar 1

Det här verkar vara de mycket enkla kulinariska njutningarnas sommar för mig. I helgen ville min pappa ha helgsmålsfest (helsmålsringningen klockan sex på lördagskvällen är mycket viktig för mina föräldrar), och jag lagade, med vältvättade händer såklart, en omelett. Nästan allt passar ju till omelett, så jag var helt redo att titta i kylskåpet, men min mamma föreslog att det kunde räcka med en tur bort till gräslökstuvorna.

Sex ägg, någon deciliter mjölk, salt, peppar. I stekpannan lite rapsolja och lite smör. Och så massor av gräslök när smeten hade börjat stelna.

Jag kan knappt tänka mig något godare.

Tre med samma titel

Tidigare i somras skrev jag ju lite om den roman som 1900-talsförfattarenMarie Dobbs ”skrev klart” åt Jane Austen, Sanditon, och om hur många andra författare också har tagit de tolv inte-så-färdigskrivna kapitlen och fortsatt berättelsen om Charlotte Heywoods äventyr på den växande badorten.

Titeln Sanditon är inte helt självklar — Jane Austen kallade själv sitt utkast i något skede förThe Brothers — men nu när så många har sett ITV:s TV-serie är det väl så den heter. Och så kanske man vill läsa. Och så kanske man blir helt förvirrad. Så här kommer en liten guide!

Jane Austens originalmanus är nästan oläsligt eftersom hon använde sig av massor av förkortningar när hon skrev, så alla utgåvor som man kan köpa är lite bearbetade. Den här, från Oxford World’s Classics-serien, innehåller utöver de tolv kapitlen en artikel skriven av en litteraturvetare. Lite fånigt är det att den artikeln skrevs innan TV-serien kom men ändå nämner den — därför innehåller den faktiskt några helt onödiga fel. Kanske rättas de till ifall förlaget får chansen att trycka om utgåvan. Men i övrigt är artikeln en fin presentation av Jane Austen och en stor hjälp om man vill försöka förstå badortseran och den kultur som växte fram på större och mindre badorter. (Det kanske låter perifert för en 2000-talsläsare i Sverige, men vi har åtminstone delvis haft en motsvarande kultur här, och i de miljöerna arbetade många på olika nivåer, och många inflytelserika var gäster, så den är verkligen en del av vår historia.) Jag undrade över bilden på omslaget men fick den förklarad i artikeln — det var verkligen så att kvinnor på de engelska badorterna badade nakna i havet under den här perioden. Var de heltäckande badklänningarna i ITV-serien har kommit ifrån har jag inte sett något om än.

Och själva berättelsen?

Ja, jag vill verkligen rekommendera alla som tycker om Jane Austen och alla som har sett TV-serien att läsa exakt den här versionen. Hon hade antagligen tänkt inte bara fortsätta berättelsen utan arbeta mer med de kapitel som finns här — men o vad de är levande och roliga och fulla av de iakttagelser som är så typiska för henne! Och så otroligt mycket mer intressant den här berättelsen är än Davies-versionen som förlitar sig helt på yttre dramatik, om man kan säga så.

Marie Dobbs tog alltså på sig uppgiften att skriva klart romanen — något som en av Jane Austens unga släktingar hade försökt göra ganska snart efter hennes död men inte klarat. Jag läste Marie Dobbs-versionen på engelska första gången, för kanske 20 år sedan, men nu går det inte att få tag på den (annat än på antikvariat), så i år har jag nöjt mig med den svenska översättningen i min svägerskas exemplar.

”En annan dam” är Marie Dobbs hälsning till Jane Austen som själv använde ”A Lady”, ”En dam”, som författaridentitet (pseudonym kan man väl inte kalla det?). 1975 kom boken ut. En del tycker att hon har fångat Jane Austens stil nästan på pricken, en del att hennes fortsättning är ett misslyckande. Den svenska översättningen från 1990-talet har ju det problemet att den är just en översättning och att översättningar åldras på ett annat sätt än originaltexter, så jag tyckte att den raktigenom kändes ganska fånig. Några gånger blev jag extra störd av hur Marie Dobbs tar till specialeffekter och dramatik för att få något att hända — det skulle Jane Austen aldrig ha gjort, tänkte jag. En kidnappning, så löjligt! En hemlig förlovning, så fånigt! Sedan kom jag på att Pride and Prejudice har en planerad rymning (Wickham och Georgiana) och en rymning som genomförs och vars upplösning blir mycket dramatisk trots att den bara finns med i återberättad form (Wickham och Lydia). Och att Sense and Sensibility har en hemlig förlovning som sitt stora mysterium. Så då måste det väl vara tonen istället?

Och så är det Kate Riordans Sanditon — en författare med en del skönlitterär erfarenhet har fått uppdraget att göra ett slags roman av manuset till ITV-serien. Inte svårt att förstå, för det går ju att tjäna pengar på en sådan bok om TV-serien blir väl mottagen. Men o så frustrerande för den som väntar sig en Jane Austen-upplevelse.

Här finns de flesta av de gestalter som Jane Austen började skriva om, men bara till namnet. Nästan alla har bytt personligheter, lite grann eller helt och hållet. Några som är viktiga i hennes berättelse är borttagna. Det mest påtagliga är att en av Mr. Parkers hypokondriska systrar är borta, och med henne försvinner en stor del av den enormt roliga syskondynamiken. En stor intrig byggd runt ett missförstånd som beror på syskonens sätt att kommunicera med varandra och sina bekantskapskretsar är också borta. Och Charlotte Heywood får, precis som i TV-serien, vid ett tillfälle säga att hon är en bonddotter som läser böcker, men det och det faktum att hon känner igen ett Herakleitos-citat är de enda tillfällena när det signaleras att hon är en reflekterande och iakttagande person.

Möjligen var stoppdatumet för romanen mycket tidigt, för här finns också en del som inte alls stämmer med TV-serien — till exempel beskrivs skräcktanten på godset som en kvinna i 50-årsåldern, och några dialoger är mycket annorlunda och faktiskt mer begripliga än de blev till slut. Jag är till exempel så tacksam över att Sidney Parker inte, när han är ute och går med Charlotte Heywood och försöker komma på något att prata om, säger att alla vet att ingenting händer i Willingden (hennes hemby). Hade han sagt det borde hon ha blivit förnärmad, och dessutom har de aldrig pratat om Willingden tidigare. Här är det hon som säger det, och det blir lite vettigare.

Kate Riordan (och naturligtvis manusförfattaren Andrew Davies) har förvandlat Jane Austens både typiska (huvudpersonens personlighet och roll som iakttagare och romantisk hjältinna med antihjältinnedrag) och otypiska (miljön är ny, entreprenörer har inte så stora roller i de tidigare romanerna) romanstart till något som utöver namnen har ganska små likheter med det hon gjorde. Och slängt själva Jane Austens manus — det finns inte med i boken. Det är klart att man kan göra så.

Och om jag ska rekommendera en av de här tre?

Originalet, såklart. På engelska om man kan tänka sig det. Jag skulle tro att de flesta nyare utgåvor har något intressant förord eller efterord, och jag skulle gärna läsa fler. Önskan att få veta vad Jane Austen själv hade tänkt förblir ju ouppfylld, men att läsa det hon verkligen skrev en gång till och sedan en gång till är inte så dumt det heller. Det finns många möjligheter att upptäcka mer inuti en berättelse som man kanske tror att man kan.

P.S. Viss förväxlingsrisk föreligger trots ISBN-nummer och streckkoder. I kassasystemet i bokhandeln där jag köpte de båda nya utgåvorna är de hopblandade så att det på mitt kvitto står att jag har köpt två exemplar av Riordan-utgåvan. Så om du beställer dem någonstans, var noga med att du får rätt! D.S.

P.P.S. Och så kanske någon undrar över Miss Lambe. Ja, hon är med i Jane Austens inledning! Hon beskrivs som en västindisk arvtagerska i stort behov av en badortsvistelse — hon har problem med hälsan, och hon har blivit placerad i en flickpension (tillsammans med de båda systrarna Beaufort), så det är en medelålders kvinna som har ansvaret för henne och kommer med henne till Sanditon, liksom i ITV-versionen. Jane Austen använder begreppet ”half-mulatto” som tydligen är mycket ovanligt men som borde betyda att hon har haft en förälder som har europeiska rötter och en som har en europeisk och en afrikansk förälder. Det är det hela — den upproriska person som Andrew Davies har uppfunnit har jag inte sett några spår av.
Undrar någon över de blå skorna? Jag trodde att alla skor fortfarande var måttillverkade på den tiden, men de finns verkligen där i skomakarens fönster.
Och att Charlotte Heywood spelar cricket? Det är lånat från Northanger Abbey där huvudpersonen beskrivs bland annat såhär: She was fond of all boy’s plays, and greatly preferred cricket not merely to dolls, but to the more heroic enjoyments of infancy, nursing a dormouse, feeding a canary-bird, or watering a rose-bush. D.D.S.

Sommarens fynd

I våras smakade jag ramslök för första gången — och hade sedan sådan tur att Marianne plockade åt mig i flera omgångar när hon var ute och gick så att jag kunde prova mig fram till en helt fantastisk pesto.

När Marianne bjöd mig på frukost i början av sommaren satt vi på en strand där jag upptäckte ganska mycket svinmålla. Jag plockade så mycket som fick plats i en extrapåse som Marianne hade med, tog hem den och åt den förvälld med pasta, B-jäst, kryddor och lite olivolja. Ytterligare en delikatess!

Lite senare tog jag med mig en omgång till min mamma som gjorde gräddstuvad svinmålla på samma sätt som man brukar göra med mangold och spenat. Också det blev otroligt gott.

Under en promenad när jag var på besök hos en av mina bröder, också på en havsstrand, hittade jag den igen. Jag plockade den och lämnade den hos honom och hans familj men har inte fått någon rapport än.

Min teori är att om vi bara höll ögonen öppna skulle vi i längden både kunna sluta köpa spenat och få mycket mindre ogräs att rensa!

Här kan man läsa lite om svinmålla och hitta recept att prova.

Hur syr man tygblöjor och tvättlappar till babypaket?

Det är många som håller på med babypaket nu!

Flera av de organisationer som tar emot har ett slags standardinnehåll, och i det ingår några tygblöjor och en tvättlapp.

Det kom en fråga i min e-postlåda häromdagen. Såhär lyder den:

Jag har länge funderat på att göra babypaket, men är lite osäker när det gäller till exempel tygblöjor och tvättlappar. Jag antar att jag kan sy dem själv i de mått som önskas, men är lite osäker på hur jag ska gå tillväga gällande material, sömmar och liknande, Jag har försökt att leta på nätet, men det mesta som kommer upp gäller färdiga blöjor som man kan köpa. Om du har några tips och erfarenheter, så kanske det kan passa till ett blogginlägg, då vi kanske är fler som funderar kring detta? 

Tack för att du frågade, du som skrev! Vilken bra idé!

Såhär är det:

Tygblöjor — ja, man får ju många träffar när man söker på det, så det är kanske inte så lätt att hitta fram till hjälpstickningsversionen.
Men:
* Lakanstyg och påslakanstyg går bra. Det finns ofta på second hand, och ibland kan man be personalen att lägga undan trasiga och fläckiga när de sorterar, och så kan man få dem gratis eller betala kilopris och använda de fina bitarna. Eller så sprider man ut ett rykte om sitt nya trasigalakansbehov i sin bekantskapskrets och ser vad som händer — ofta är det någon som redan har något som inte har blivit slängt. Får man tag i flanellakan så är det alldeles fantastiskt, men då kanske man vill använda det till kläder … Vanlig lakansväv är det som används mest, och det är mottagarorganisationerna helt nöjda med.
* Man klipper kvadrater — på 150 centimeters bredd blir det lagom med 75 centimeters sida, och är lakanet smalare eller lite bredare kan man anpassa, mellan 70 och 80 kan vara lagom
* Man sicksackar kanterna utan att vika. Och sedan är det klart. Ingen fåll alltså.
* Underlakan slits ju ofta ut på mitten, och då brukar man ändå kunna få ut två tygblöjor vid huvudändan och två vid fotändan, så att säga.
* Om det är helvitt tyg kan man till exempel färga det i tvättmaskin, batikfärga eller stämpla ett enkelt mönster på det innan man sätter igång — vitt är ”dödens färg” i vissa kulturer.

Hur gör föräldrarna med de här kvadraterna sedan?

Här är en klassisk vikning:

Klassisk trekantsvikning — bild lånad från Näva Ekotextil

Men i själva verket finns det en hel rad smarta vikningar att välja bland. Nästan ett slags blöjorigami. Titta till exempel här!


Tvättlappar har ju en funktion som inte har så mycket med exakta mått att göra.
* De kan vara från 20×20 centimeter upp till kanske 35×35 centimeter, men de behöver inte vara kvadratiska.
* Klipp de bästa bitarna av kasserade eller slitna frottéhanddukar eller annat av frotté (kanske en badrock?).
* Sicksacka kanterna ganska tätt.
* En del stickar tvättlappar efter beskrivningar till stickade disktrasor, och det går ju också bra, extra bra om garnet är mjukt såklart.

Låter det genomförbart? Hoppas det!