Min morbror Gunnar skickade just ett par bilder från veckotidningen Allers. Så roligt att de uppmärksammar att Gryta syförening har firat sin 140-årsdag!

Fint eller hur?

Och gruppbilden och rubriken också.

Jag blev ombedd att skicka en hälsning till 140-årsfesten, och såhär skrev jag:

***

Kära Gryta syförening!

Såhär började, som ni kanske vet, den svenska syföreningshistorien:

Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var  med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. Namnen på de som kommo äro:
3 Källunda – fröknarna Danckwardt,
2 Fröknar Cedershiöld, Forsheda,
1 Prostinnan Cedrshiöld, deras mor,
1 Fru Moberg
1 Hennes lilla dotter,
2 Engströms,
1 Carolina Liborius,
1 E. Petersen
Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. 2 mamseller Ingelman, prostinnan Cedershiölds systrar, äro också med den tid de vistat i Forsheda. Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit.

Det är Emilie Petersen (mer känd som Mormor på Herrestad) som skriver till sin väninna Pauline Westdal i juni 1844.

Och hennes medhjälpare Mathilda Foy berättar ur sitt perspektiv:

Ett märkte jag snart. På Herrestad gick det mindre än annorstädes an att vara sysslolös. Man liksom fördes af en ström och man skämdes, om man ej hade brådtom. Hade man det ej, så hittade mormor alltid på något. En dag sade hon till mig:
”Här äro sex små mössor, hvilka skola sändas till Lappland till de fattiga barnen i skolorna der, men på hvarje mössa vill jag hafva ett bibelspråk , deruti ordet hufvud förekommer. Sök upp dem åt mig och fäst dem på mössorna.”
Jag blef först litet brydd, huru jag skulle få rätt på så många bibelspråk, uti vilka ordet hufvud förekom; med tillhjelp av konkordansen gick det likväl för sig, och jag fann elfva, hvilka alla kunde användas. När jag afskrifvit mina elfa språk, gick jag helt förnöjd med dem till mormor och bad henne bland dem välja sex de mest passande. ”Ach, liebes kind”, utbrast hon,” dessa äro alla så bra att du måste sy fem mössor till, så att vi kunna använda dem alla”. Jag var fångad. Nu blev det min lott att i en ofantlig säck söka efter passande lappar, sy och sticka tills jag fått alla mina mössor färdiga, och då var hon så nöjd, tyckte att min tid varit så väl använd och gladde sig att lappbarnen skulle få så sköna mössor, åtföljda av så härliga språk.

Denna ström har Gryta syförening varit en del av i 140 år nu, och jag hoppas att ni fortfarande känner att den är stark och att det ni gör är mycket meningsfullt.

Hurra för er!

***

En hälsning som jag också skickade med var att kvinnorna i den första syföreningen naturligtvis inte kunde ha någon aning om de följder som den så kallade Lappmissionen skulle få. Den är något som Svenska kyrkan har dokumenterat och bett om förlåtelse för på senare år. Kvinnorna i den första syföreningen fick höra om stora behov och ville vara med och hjälpa till. Ganska snart efter dem bildade kvinnor över hela Sverige syföreningar med massor av olika huvudändamål, och det var med dem det svenska biståndet och stora delar av den svenska välfärden började. Det borde vi berätta om oftare och tänka på mycket mer.