Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Stickning som terapi

Fina tips blir jag alltid glad för!

Nu är det Carol som har skickat en artikel från The Knitting Space till mig, ett litet reportage om hur kvinnor som för ganska många år sedan flydde kriget på Balkan och hamnade i Chicago i USA har kunnat hjälpa sig själva och varandra genom att sticka tillsammans. De har sina minnen från kriget i Bosnien men använder garn, stickor och virknålar för att hitta lugn och balans i det liv de lever nu.

Först trodde jag att det var en helt oseriös artikel med en bildbyråbild — kvinnan i mitten är ju så tydligt asiatisk. Men det visade sig att gruppen har varit igång ett tag nu och att den välkomnar medlemmar utan erfarenheter av Balkan-kriget också. En kvinna från Korea och flera kvinnor från Pakistan har kommit med.

Extra fint eller hur?

Provar med en ny ryggsäck

Hur lagar man en ryggsäck?

Kan man lägga en ryggsäck i återvinningen?

Det finns en del skomakare som marknadsför sig med att de ”lagar allt”, men jag har ingen sådan i närheten.

Så varje gång en ryggsäck har gått sönder har jag blivit så besviken.

Jag har haft billiga och dyra, flera ärvda och några nya. Ofta är det en dragkedja som ger upp, eller fästet för remmarna upptill.

När den senaste, min systerdotters gamla skolryggsäck, inte gick att använda mer bestämde jag mig för att göra en investering. Dags att inte betala för lite eller för mycket för något som är sytt av människor som inte får vettigt betalt! För kanske tio år sedan fanns det ett datorryggsäcksmärke som hette Watabaran på bland annat Klotet i Lund, Fairtrade-märkt tror jag, men de ryggsäckarna försvann ur sortimentet innan jag hann handla. Sedan dess har jag frågat då och då på olika ställen men inte lyckats hitta något liknande.

I Malmö finns en fantastisk butik som heter Uma Bazaar. Där finns det mest kläder, men i våras såg jag att det tyska ryggsäcksmärket Ucon Acrobatics finns där också!

Och här är min nya ryggsäck!

Jag har använt den varje dag sedan dess, och den ser fortfarande alldeles ny ut.

Man viker ihop och ner överkanten, och i sidan finns det en dragkedja.

Inuti finns det ett datorfack och två små, elastiska nätfickor.

Är jag nöjd?

Lite nöjd och lite inte nöjd, som mina kursdeltagare på sfi brukade säga när de ville berätta om ambivalens. Jag är jätteglad att det finns en ryggsäck som är etiskt producerad av återvunna material, och det är många, många som har frågat var den kommer ifrån och sagt att den är så snygg.

Men jag valde den mindre modellen, och det betyder inte bara att jag förhoppningsvis lastar mindre i den och räddar min rygg, utan också att den är väldigt trång. Jag vet inte hur mycket tid jag har lagt på att gräva och gräva i den — alla saker som inte ligger i minifacken är jättesvåra att hitta. Dragkedjan på sidan hjälper knappt eftersom den öppningen blir så smal.

Naturligtvis kommer jag att fortsätta att använda ryggsäcken, och jag hoppas att den håller länge — det var ju en av poängerna med att köpa just det här märket och just den här modellen. Jag får arbeta med mina packningsstrategier så att grävandet kan minskas … Och jag ska absolut fylla i någon utvärdering när jag har haft den i ett år eller så.

Det finns en större version av samma modell — den har samma botten och samma höjd men är rymligare. Den fanns inte butiken när jag köpte min, men den skulle jag nog rekommendera till vem som helst som vill köpa en vettig och stilig ryggsäck att använda länge.

Syrenerna i kassen hade jag med från min farfars barndomsträdgård i Kosta för att sätta dem i vas på hans äldreboende i Malmö. Det fungerade inte — de slog aldrig ut. För lång resa med bara blött papper kanske. Men det var värt ett försök.

Kassen ska jag berätta om en annan gång. Den är en favorit!

En ny tidning kommer snart

Nu har det nya numret av Uppdrag Mission åkt till tryckeriet!

Såhär ser det ut:

Den här bloggens läsare kanske är extra intresserade av några uppslag … till exempel:

* en intervju med Tant Kofta (Lotta Blom) om hennes insamling Den runda filten som i början av augusti hade resulterat i mer än 125 000 kronor till Plan International

* en artikel om Emelie Petersen och den allra första syföreningen

* en intervju med Cinna Ståhl Hallengren om hennes arbete som volontärläkare på rullande vårdcentraler i Östafrika (hon var den första som kom till Loki, och hon har varit där flera gånger sedan dess)

Snart kommer en länk till webbversionen av tidningen, och om man vill ha ett tryckt exemplar skickat till sig (eller kanske flera — till stickcaféets deltagare?) är det bara att höra av sig!

I Västervik nästa lördag

Nästa lördag, den 22:a september, hoppas jag att många känner sig riktigt varmt välkomna till församlingshemmet i Västervik!

Då har jag lovat att berätta om hjälpstickning. Jag visar bilder av ganska många modeller och har med en del som man kan känna på och undersöka och dra lite i om man vill (många brukar vara nyfikna på de virkade ärmsömmarna på koftor och tröjor).

Och så finns det alltså ett restgarnsbord — en bra uppfinning eller hur?

Kom om du kan!

 

Bokpaket

Det är väl inte precis någon överraskning att jag tycker om böcker — jag arbetade ju på bokförlag i femton år, och med massor av olika genrer. Redaktören och förläggaren är oftast osynlig i de färdiga böckerna, och det passade mig finfint.

Jag har ingen aning om hur många bokpaket jag skickade till vänner under de åren, men det är ju så att det man tycker om vill man dela med sig av. Och något som jag gjorde redan då och som är enkelt att fortsätta med nu är att tänka ut vilka äldre favoritböcker som kan passa vilka vänner och att hålla utkik efter dem på antikvariat och andra andrahandsförsäljningar.

Två böcker som jag har köpt flera gånger av just den anledningen är Annie Barrows och Mary Ann Schaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap och Helene Hanffs Brev till en bokhandel (84 Charing Cross Road).

Men mycket beror ju på vad som finns där jag råkar hamna, för det finns så otroligt många fina klassiker och halvklassiker.

I sommar har jag till exempel skickat Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad till Carolina som bor i Stockholm och rör sig i huvudpersonen Hennings kvarter, Jane Austens Northanger Abbey till Åsa och Alicia som är specialister på högläsning, Jane Austens Förnuft och känsla till Amanda som har kommit igång med att läsa vuxenböcker och Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter till Noomi som går i gymnasiet och antagligen har sett namnen fladdra förbi på litteraturhistorielektionerna (jag läste den boken på sommaren mellan högstadiet och gymnasiet — och försummade mycket annat för den sakens skull). De kostade mellan en och 25 kronor styck i olika andrahandshögar och andrahandsbokhyllor men var i fint skick allihop. I Mina drömmars stad hittade jag ett par tidningsurklipp från 1960-talet och blev så rörd, så de fick ligga kvar.

Det vackra presentpapperet bidrog min fina mamma med. Hon hade tryckt det med potatistryck tillsammans med ett av mina syskonbarn. Det översta arket på bilden är också målat med pensel.

Den här sommaren har det ju inte varit världens bästa idé att skicka choklad tillsammans med böcker, men jag gjorde det ändå i några av paketen och hoppas att det har gått bra.

Nästa gång ska jag lista ut hur jag kan använda PostNords ”skicka lätt”-koncept för att få ner portokostnaderna åtminstone lite. Men också med högt porto är det här ganska billiga presenter — och personliga, i alla fall för mig. Ett tips kanske!

Och här kan man läsa mycket om Per Anders Fogelströms Stockholm och om hans arbete med romanerna om människor där.