Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Sarahs resa

Av Posted on Inga taggar 0

Våren 2017 fick jag ett e-postmeddelande från en kvinna som hette Anna på ett företag som hette Kidnovation. Hon undrade om jag kunde tänka mig att översätta en bok.

Sådana meddelanden kommer ibland när man är medlem i Översättarcentrum och har en presentationssida på webbplatsen där, och ibland har jag möjlighet att tacka ja, och ibland måste jag av olika anledningar tacka nej.

Det här visade sig vara en barnbok av en man som heter Imad Elabdala och som kom till Sverige från Syrien för några år sedan.

Jag tror att bokprojektet tog mycket längre tid än han och hans medarbetare hade tänkt sig, men i våras blev hans manus så klart att jag kunde avsluta mitt arbete med översättningen, och i somras läste jag och Imads medarbetare Tiffany korrektur, och nu verkar det som om boken finns att beställa! Jag har inte fått den själv än, men jag ser att den finns här.

I våras berättade Tiffany också att hon och Imad arbetar med en animerad-film-version av berättelsen. Man kan se ett smakprov av den:

Det finns också flera filmer där Imad berättar om sin idé med boken. Det här är en av dem:

Det ska bli spännande att se hur det går för Sarah nu — jag har ju levt med henne i två och ett halvt år och lagt mycket tid på att få den svenska versionen av berättelsen att bli så bra som möjligt. Lycka till, Sarah och Imad!

Vergangenheitsbewältigung

Det här är ett skrivbord.

Det står i ett stort skyltfönster i centrala Hamburg.

Men inte för att det är snyggt, eller antikt, eller till salu — utan för att det var ett av skrivborden i stadshuset i Hamburg på 1930- och 1940-talet, och därför att den tjänsteman som arbetade vid det var en av många tjänstemän som gjorde sitt jobb.

Att göra sitt jobb under den perioden innebar bland annat att ta reda på om stadens invånare skulle få fortsätta vara stadens invånare eller om de skulle tas in för förhör, torteras och skickas iväg till fångenskap, tvångsarbete och mer tortyr på olika håll.

Skrivbordet står där som en påminnelse om att det är en del av Hamburgs 1900-talshistoria.

På tyska kallas det Vergangenheitsbewältigung — alltså att ta itu med det som har hänt, nämligen nationalsocialismens väg till makten och det som hände under Tredje rikets år. Duden-lexikonet beskriver innebörden såhär: ”public debate within a country on a problematic period of its recent history—in Germany on National Socialism, in particular”.

I skyltfönstret visas också dokument som handlar om deportationer och häktningar under åren 199–1945. I skylttexten kan man läsa att den långa, långa listan med häktningsorsaker kan vara ytterligare ett tecken på hur förföljelserna var strukturerade.

I skyltfönstret bredvid står en stol som den som blev förhörd kunde få sitta på. En stadskarta har fått nålar där 20 av alla namngivna häktade hade sina respektive hemadresser.

Från nålarna på stadskartan går trådar upp till porträttbilder. Det här är bara några få av alla som blev tillfångatagna av skäl som verkar helt bisarra för oss idag men som under nazistregimen var tillräckliga för fängelsedomar, deportationer och till och med avrättningar. En del av människorna på bilderna överlevde kriget, en del dog i fångenskap.

Bilderna är inte polisens bilder utan privata, de flesta av dem tagna hos någon fotograf. Alla de här Hamburgborna hade något slags liv och något slags framtid — tills de plötsligt inte hade någondera längre.

Hamburg är Tysklands näst största stad, och man kan alldeles säkert använda flera dagar bara till att titta i butikernas skyltfönster. Man kan absolut använda flera dagar bara till att utforska stadens broar! Men jag hoppas att många ska få syn på de här skyltfönstren och ta sig tid att läsa skyltarna.

För en svensk besökare idag blir kopplingen till det som händer här nu uppenbar. I alla fall för mig, och säkert för många som är mer insatta än jag. Jag läste just en krönika om reaktioner på nyheten att 50 unga män med ursprung i Afghanistan har skickats dit. Det är något som vi borde bli tvungna att bearbeta länge framöver nu när det har hänt. Fortfarande finns det väl något slags möjligheter att se till att vi inte sviker ännu fler. Eller ska vi bli tvungna att sätta Migrationsverket-skrivbord i skyltfönster över stora delar av Sverige om 70 år?

Brev från någon annan

Den här boken låg på bordet rakt framför mig när jag kom in i bokhandeln Nomad Books i London i våras.

Den här alltså!

Jag brukar inte köpa böcker som ligger på bordet vid ingången, men det var något med stämningen i bokhandeln, och jag vände på flera av böckerna där och fick en känsla av att Dear Mrs. Bird skulle kunna vara lite som The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society, en bok som jag har läst flera gånger och gett bort flera gånger trots att jag är väldigt medveten om att den inte är perfekt och att människor som har varit med om något så traumatiskt som ett krig nog kan bli ordentligt förolämpade av berättarstilen.

A. J. Pearce är, ungefär som den äldre av de båda Guernsey-författarna, en författare som blev författare därför att ett ämne fångade henne. Hon läste gamla damtidningar från krigsåren och blev fascinerad av tonen och innehållet i dem, inte minst av de spalter där läsarna ställde frågor och en så kallad agony aunt (kanske är det ett modernare begrepp?) svarade.

Det är just en sådan rådgivningsspalt som är utgångspunkten för Dear Mrs. Bird — unga Emmy (egentligen Emmeline) med krigsreporterdrömmar söker en deltidstjänst på en tidning och inser alldeles för sent att hon ska vara assistent åt den skräckinjagande redaktören Mrs. Bird, en kvinna som har fullt fokus på att vinna kriget åt England genom att kräva maximal värdighet, tapperhet och uthållighet av alla.

Emmy, som är volontär på en brandstation nästan lika mycket som hon lönearbetar och som upplever kriget i form av förtvivlade röster när hus brinner efter de tyska bombanfallen, vill också att England ska vinna. Men när hon förstår att en viktig del av hennes arbete är att klippa sönder och slänga alla brev där brevskrivaren ger uttryck för ensamhet, sorg, tvivel eller förtvivlan, då fattar hon ett beslut som går tvärtemot den tjänstebeskrivning hon har fått.

Jag läste ut Dear Mrs. Bird snabbt, snabbt i våras och lämnade den till min systerdotter när jag åkte hem. Sedan tog jag tillbaka den i somras och läste den igen. Och så skickade jag den till en väninna som skrev att hon hade tänkt beställa den.

Brandmän i London under andra världskriget. Bild lånad från https://www.london-fire.gov.uk/museum/history-and-stories/firefighters-of-the-second-world-war/

Hur stämmer A. J. Pearces berättelse med verkligheten?

Eftersom så väldigt många unga män var långt hemifrån under andra världskriget befolkades brandbilarna av män som av olika orsaker inte kunde bli soldater: för unga, för gamla, med något fysiskt som hindrade dem.

Det arbete som Emmy och hennes volontärkolleger och anställda kolleger gör på brandstationen i boken — de sitter vid telefoner hela nätterna och ser till att brandmännen rör sig i området på effektivast möjliga sätt, samtidigt som de vet att bomberna lika gärna kan ramla ner på dem själva — var en av de arbetsuppgifter som kvinnor fick ta på sig under kriget. Om jag förstår saken rätt kunde kvinnor gå åtminstone en del av brandmansutbildningen, men de fick inte bli brandmän. En del av dem blev brandvakter och spanade från taken i London ut över staden, en del blev körde fordon åt brandkåren, och många satt vid telefonborden som Emmy, ofta med hjälmen på. 1943 arbetade 70 000 kvinnor för The Auxiliary Fire Service, kan man läsa på London Fire Brigades webbplats.

Över 50 000 samtal hade kvinnorna vid telefonborden tagit emot när kriget var slut. 327 brandmän hade dött i tjänsten.

A. J. Pearce har inte bara läst frågespalter i gamla veckotidningar — jag kan ju inte alls bedöma hur hon har lyckats med att fånga stämningen och få alla detaljer i berättelsen att stämma med hur London var vid den här tiden, men det märks att hon har satt sig in i allt möjligt: hur det såg ut på en brandstation, hur busstrafiken fungerade, vad människor i London åt, vad de hade på sig …

Många gånger får hon mig att tänka på flickböcker som jag läste i min fasters efterlämnade hylla på somrarna när jag gick i mellanstadiet och högstadiet — särskilt den holländska författaren Willy Corsaris Vicki vinner, som också utspelar sig på en veckotidningsredaktion i London. Emmy är så positiv och full av framåtanda att man kan bli lite matt.

Lika ofta associerar jag till just The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society — för grundidén att berätta om något alldeles förfärligt med gott humör och framtidstro finns där också. Obegripligt för många av oss idag, men en gång när vi talade med min farfar om andra världskriget sa han: ”Nej, vi var inte så oroliga. Vi hade så mycket att göra!” Och det har ju Emmy och hennes vänner också.

Min väninna har läst ut boken nu, och hon skrev till mig häromdagen att hon var så besviken på hur den slutade — att det nästan förstörde hela boken.

Jag blev också irriterad på det först. Och nu ska jag ju inte berätta vad det är som händer, men jag tror att jag kan berätta att det är ett ganska typiskt flickboksslut där alla viktiga delar av berättelsen (utom en, faktiskt) liksom faller på plats.

Egentligen är det nog bara helt stilenligt. Men det som A. J. Pearce har lyckats med, och som jag verkligen beundrar henne för, är att skriva en krigsberättelse så full av medmänsklighet, mänsklig värme och vardagshumor. Den är verkligen hoppfull och hoppingivande — kanske mest inom ramen för vad förlagen numera kallar feel-good, men också med många detaljer som spretar utanför och gör den mer övertygande.

Skulle det gå att skriva något liknande som utspelar sig i Sverige vid samma tid? Vi blev ju skonade från så mycket.

Ja, men under tiden kriget pågick var det inte alls självklart att det skulle bli så. Och jag tycker att jag känner igen Astrid Lindgren och hennes tidiga hjältinnor Kati och Britt-Mari i Emmy.

(Och ni som har fokus på textil: kanske, kanske tycker jag att A. J. Pearce missar en typisk och tacksam poäng när hon spolar förbi de flesta klädbekymmer ganska snabbt. Emmy är tydligen väldigt duktig på att sy men inte så intresserad att hon berättar om hur hon tänker och löser problem. Det hade kunnat göra boken ännu mer levande eftersom klädransoneringen fick så påtagliga följder i människors vardag och kanske ännu mer när de ville fira något. Hmmm.)

Jenny Hellström + återbruk — två tips

Den här boken finns på många bibliotek. Jag tror också att ganska många fick den i present eller köpte den åt sig själva när den kom!

Det är på något vis så generöst att en känd designer som har haft stora framgångar med ett eget klädmärke gör en mönsterbok. ”Här, varsågoda, ta mina bästa modeller och gör dem på ditt eget vis!” tror jag att Jenny Hellström säger.

Själv har jag lite svårt att se potentialen i bokens modeller. Många av dem är figursydda, och de som visar dem ser förstås inte alls ut som jag. Hur skulle det bli?

Men det finns ett par som verkligen inbjuder till återbruk.

Dels är det den här vida blusen som man syr i ett tunt vävt tyg och som går att drapera framtill på flera olika sätt. Den skulle man kunna sy av tunna bomullstyger som påslakan, till exempel, eller av en eller ett par stora herrskjortor, eller av en tunn, vid kjol som har stora, fina bitar kvar.

Dels är det en T-shirtliknande topp som finns i en smalare och en vidare modell, som har pyttekorta holkärmar och som man syr av ett tunt, mjukt tyg som jersey eller trikå. Och den har jag faktiskt sytt! Modellen var perfekt — det som inte var så bra var att jag sydde med en vanlig nål istället för en jerseynål, och det blev fula hål i tyget …

Till den tog jag, och tar man tycker jag, helt enkelt en kasserad T-shirt utan tryck eller med ett fint eller roligt tryck. Den får gärna vara stor, så att man får plats med infodringen också. Min gissning är att de flesta second hand-butiker får in fler T-shirts än vad de vill försöka sälja och att man kan få en kasse eller köpa en kasse billigt på många ställen. Då finns det ju utrymme att experimentera utan att känna att man slösar för mycket — till exempel med stämpeltryck eller schablontryck eller broderier.

Jenny Hellströms UR-serie Sy, sy, sy! finns fortfarande tillgänglig — genom den kan man få många tips och också några gratismönster som inte finns i boken. Här finns till exempel en singoallablus som är lite lik blusen här ovanför men som man inte behöver uppfinna någon drapering till eftersom den har resår i halsringningen.

Alldeles unikt återbrukat

En av mina kusiner arbetar i en daglig verksamhet som säljer sina alster i en butik som heter Butik Torsten i Malmö. Därför ser jag ofta förvandlade möbler på Facebook. När det dök upp lite liknande bilder från en butik i Täby frågade jag verksamhetsledaren där, Thintin, om jag kunde få göra en intervju. Hon sa ja!

Re:Unik-butiken i Täby.

Hej Thintin! Du arbetar med Re:Unik, en butik i Täby. Vad är det som är unikt med butiken?

Vi ser det som att vi ger möbler och saker en ny chans att bli unika. En möbel ska slängas i sin ursprungliga form, men vi försöker se på den med nya ögon: Vad kan du bli nu? Vad kan vi göra för att du ska bli säljbar igen?

Vi skapar nya saker av gamla saker som egentligen ska slängas: sladdar blir kontaktblommor, möbler lagas och målas om, målarburkar blir blomkrukor. Vi virkar trasmattor, disktrasor, sminkpads och fruktpåsar av garn och tyg som människor skänkt till oss.

Vi har en butik fylld av remake, hantverk och second hand. Våra produkter finns där, men också våra samarbetspartners produkter. Vi samarbetar med andra företag som fokuserar på hållbarhet, socialt företagande och arbetsintegrering. Idag har vi produkter från Ting by Ling, Origo, Buyandsee, Sigtuna Hantverkshus och KOS.

När jag fick den här frågan frågade jag en av mina kolleger vad som är unikt, och såhär svarade hon:

”Det är kombon! Att vi har arbetsträning, second hand, remake, olika samarbetspartners produkter, kreativ verkstad/snickeri, textilateljé. En unik och kreativ arbetsplats/arbetsträningsplats/butik!”

Ting by Ling:s väskor på väggen tillsammans med en Re:Unik-kasse — och saker förvandlade i Sverige på bänken framför.

Vilka är ni som tillverkar det som säljs i butiken?

Vi är ett arbetsintegrerande socialt företag som har arbetsträning som huvudfokus. Anställda och deltagare skapar tillsammans våra produkter. Vi har snickeri, målarateljé och textilateljé vägg i vägg med butiken, och där skapar vi våra produkter och lagar möbler och kläder åt våra kunder.

Vem står bakom butiken, och vart går intäkterna?

Vi är en ekonomisk förening, tillika arbetsintegrerande socialt företag, som använder vår vinst till att anställda deltagare som har arbetstränat hos oss. Idag har fyra av sex anställda arbetstränat hos oss innan de blev anställda.

TingbyLing importerar återbruk från Filippinerna, där väskor och kassar tillverkas av kasserade förpackningar.

Varifrån kommer de material ni arbetar med?

Vi får dem av privatpersoner och ibland av företag. Till exempel finns det en second hand-butik som kommer till oss med möbler som av olika orsaker inte säljs.

Hur bestämmer ni vad de ska förvandlas till?

Anställda och deltagare brukar tillsammans komma fram till vilka huvudprodukter vi ska ha, men sedan får alla också konstnärlig frihet att skapa egna produkter.

Vilka är de mest unika varor ni har till försäljning just nu?

Våra kontaktblommor!

Vad av det ni säljer är mest populärt bland era kunder?

Våra trasmattor, våra disktrasor och vår second hand.

Buyandsee importerar väskor och smycken av återbrukade material från Östafrika.

Byter ni idéer med andra liknande butiker och verkstäder på något vis, eller var hittar ni mest inspiration för ert arbete?

Hittills har det aldrig varit idétorka här, utan vi får snarare parkera idéer varje dag för att vi inte hinner.  Ibland använder vi sociala medier, till exempel Pinterest, för att söka upp inspiration och tips. Vi har ett stort nätverk med andra företag där vi stöttar varandra när det gäller andra frågor som hör till att driva ett arbetsintegrerande socialt företag/socialt företag.

Den som letar efter något att läsa kan hämta gratisböcker på Re:Unik — vad som finns beror på vad som har blivit inlämnat till butiken.

Har du någon återbruksidé som du inte har förverkligat än?

Jag funderar mycket på vad vi kan skapa av böcker. Vi har, som många andra, en hel del böcker på lager. Eftersom det finns fler böcker än läsare så behöver vi tänka: vad kan böckerna bli istället?

Händer det något särskilt i samband med att höstterminen börjar?

För oss förändrades allt den 1 augusti. Jag gjorde ett inlägg på min privata Facebook, och nu är det delat 2000 gånger. Jag är så tacksam över allas hjälp! Nu säljer vi och har fått ett nytt hopp om framtiden.

Vad har ni för planer för resten av året?

Vi tänker marknadsföra oss mer så fler hittar till oss, utveckla nya produkter och ha roligt.  

Om man bor långt från Täby, hur kan man ta del av Re:Unik-inspirationen och stötta er i ert arbete då?

Då kan man hitta oss på Instagram, Facebook och Blocket.

***

Tack Thintin! Lycka till med försäljningen och skapandet i höst, och hoppas att ni får inspirera många!