Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Arbeta på distans

Av Posted on Inga taggar 0

Den här konstiga tiden kan få en del vackra bieffekter. Det gör den inte mindre konstig men kanske lite lättare att härda ut med.

Den här bilden kom till min e-postlåda för några dagar sedan. Barbro, som är syster till Gunilla som jag intervjuade en gång för kanske sex år sedan, undrade om jag hade något tips på vart hon kunde skicka de här koftorna och mössorna som hon hade blivit klar med. Hon ville helst att de skulle komma till något land i Afrika.

Jag skrev om en Human Bridge-butik som jag har hört tar emot (det är lite olika med biståndsorganisationernas second hand-butiker) och som ligger nära hennes hem, och om möjligheten att skicka direkt till Human Bridge.

Men så skrev jag också att ett lite roligare och personligare alternativ skulle kunna vara att skicka dem till Ann-Sofie som leder en babypaketsgrupp som arbetar för Human Bridge. Då skulle Barbro kunna få se lite bilder från när paketen packas och hålla kontakten med gruppen fastän de befinner sig långt från varandra. (Jag hade förstås först frågat Ann-Sofie om det var en bra idé.) Ann-Sofie har nyligen pratat med Human Bridge och fått höra att babypaket nu i höst skickas till bland annat Somalia och att organisationen gärna tar emot fler fastän delar av verksamheten ligger nere.

Barbro svarade att hon gärna ville skicka sitt paket till gruppen och undrade om det var något mer de behövde till paketen. Och Ann-Sofie tackade och berättade vad som saknas och skrev att Barbro är välkommen att vara med på någon samling på videosamtal eller telefon om hon vill.

Inspiration till oss allihop!

***

Uppdatering: Å, jag borde ha listat ut att ni vill veta vad det är för modell Barbro har stickat. Jag gissade på den här, och nu har jag hört med Barbro som har bekräftat att det är den hon stickar gång på gång och med olika randningar.

Bara bättre med åren

Av Posted on Inga taggar 0

Det här kan vara en av de bästa öppningsscenerna som har gjorts i den rörliga och ljudsatta bildens historia. Tre ljuspunkter kommer in från höger — annars är allt svart. Och så blir de fler och fler, och de rör sig lite grann i höjdled och flyttar sig åt vänster, och hela tiden är det blåsorkestermusik man hör. Det dröjer en stund innan det går att förstå vad det är man ser.

Brassed Off är en av de absolut bästa filmerna jag har sett. Det är ingen överdrift. Den kom till Bio Kontrast i Arvika när den var ganska ny, kanske 1996 eller 1997, och jag såg nästan allt som visades där, så det blev mitt första möte med den. Jag tyckte nog att den var väldigt bra — men HUR bra förstod jag inte.

Sedan blev den en av mina föräldrars och mina syskons favoritfilmer också, och en av mina bröder berättade för ett par år sedan att när vi tömde våra föräldrars prästgård tog han hand om just den VHS-kassetten.

Vad är det som är så bra med den? Jag skulle vilja påstå att den är ett exempel på hur en spelfilm kan innehålla precis allt — fantastisk musik, humor, människoöden, stora personligheter, samhällskritik, familjekomplikationer — och bli så total och så mänsklig att den kan tala också till en som inte har någon aning om vad kolgruvedramat i Storbritannien var för något. Till exempel mig. En berättelse om människor som spelar blåsorkester tillsammans på en gruvort blir en berättelse om så otroligt mycket mer.

Nu finns den på SVT Play fram till 22 november. Passa på att se den oavsett om du har gjort det förut eller inte!

Och komplettera gärna med att titta på 20-årsjubileumsintervjuer (alltså gjorda för några år sedan) med ett par av skådespelarna. Här är Andy, trombonisten och småbarnspappan, Stephen Tomkinson:

Och här är Phil Jackson som spelar Jim, den ene av de två kompisar som egentligen har bestämt sig för att sluta i orkestern:

Båda intervjuerna säger så mycket om hur filmen kunde bli så bra som den blev. Respekt och samarbete och engagemang, det kan låta lite slitet, men när det fungerar blir det ibland ofattbart vackert!

Symaskinsrevolutionen

Av Posted on Inga taggar 0

En stor samhällsförändring som jag tycker borde ha funnits med i historieundervisningen när jag gick i skolan men som kanske i alla fall kan finnas med nu är den när symaskinen gjorde sitt intåg.

Tidig Singer-reklam, sparad av Bibliothèque nationale de France, numera tillgänglig på Wikimedia Commons

Att jag är ganska säker på att vi inte fick läsa om symaskinens intåg beror på att jag minns det från ett annat sammanhang och nog skulle ha kopplat ihop det med skolans om jag hade fått chansen. Är det någon mer än jag som kan delar av Laura Ingalls Wilders Det lilla huset på prärien-serie utantill?

Symaskin av en sort som fanns vid den tid när Laura Ingalls Wilders familj köpte sin första. Bild lånad från webbplatsen pioneergirl.com

När familjen Ingalls börjar använda symaskin säger mamman ju att hon tror att förfäderna kommer att vända sig i sina gravar men att hon har tänkt ut att man kan lägga två tyglängder omlott och sy en söm för att få lakan istället för att sy ihop dem för hand så som familjen (familjens kvinnor, ska man väl säga) alltid har gjort. (Här kan man förresten läsa lite om familjen Ingalls symaskin!)

Klassisk Singer-maskin. Foto: Dennis van Zuijlekom, Wikimedia Commons

En sådan här maskin, inbyggd i ett tungt skåp, hade min mormor. Jag tror att hon hade med sig den hem från Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), men jag är inte säker. När mina föräldrar bodde i en stor prästgård kunde vi ha den där, och vi använde den ibland — till raksöm är den helt fantastisk när man väl har fått hjulet att snurra år rätt håll så att den inte syr baklänges. Nu står den hemma hos mina vänner Agnes och Arne i väntan på att jag ska bo så stort att jag kan ta hand om den själv. En annan ärvd maskin, en väldigt tung som gick att både trampa och köra med ström, lyckades jag inte övertala min mamma att behålla, så den hamnade i en second hand-affär i Växjö, och jag hoppas att den hittade ett nytt hem …

Om man vill förstå lite mer av hur symaskinsrevolutionen gick till kan man läsa den här ganska långa och mycket intressanta artikeln på Företagskällan, en webbplats där lärare kan hämta lektionsmaterial. Jag skulle ha önskat att en textilhistoriker hade fått vara med och skriva den, och den innehåller några anglicismer, men jag lärde mig mycket.

Här pågår en hålsömnadskurs som är en del av en marknadsföringskampanj! Platsen är Västerås, året är 1927. Bilden finns i Singers historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, och jag har lånat den från Företagskällan.

Bland annat att försäljningen till privatpersoner kom igång mycket tack vare sömnadskurser där deltagarna fick lära sig att sy på maskin. Sexton timmar skulle räcka — det var löftet. Fast de som skulle lära sig finesser, som hålsömnad, fick nog boka fortsättningskurser. — Och detta får mig att tänka på det symaskinskörkort som jag och mina klasskamrater blev lovade när vi lärde oss att sy på maskinerna i Vikingaskolans syslöjdssal på Linero i Lund 1983 eller så. Vår egen skola, Runaskolan, hade inte slöjdsal, och det var ett stort äventyr (i alla fall för mig) varje gång vi skulle ta oss till den stora skolan och lära oss något så svårt. Tyvärr glömdes nog våra körkort bort — jag minns att vi frågade efter dem men inte att vi fick dem. Är det någon annan som har ett och vill visa?

(Och symaskinsrevolutionen var ju en del av den större textilrevolution där bland annat Spinning Jenny, uppfunnen i USA på 1760-talet, spelade en avgörande roll. Vill man uppleva ett 1800-talsspinneri i aktion kan man se BBC:s miniserie North & South, som bygger på en roman av Elizabeth Gaskell — hon kallar sin industristad Milton, men hon bodde själv i Manchester. Och vill man läsa en skildring av en ungefär motsvarande amerikansk industrimiljö så är Katherine Patersons ungdomsroman Lyddie ett självklart val.)

Vitt, vitt, vitt

Förra måndagen hälsade jag på hos Händiga händer i Kalmar S:t Johannes församling igen. Annika hade berättat för mig att många rutor till den vita We Knit For Peace-filten var klara och att det var dags att komponera med dem.

Händiga händer-medlemmarna har stickat — men de har också inspirerat några andra i församlingen till att sticka. Det fanns rutor till mer än en filt.

Många av dem var stickade i fina strukturmönster, och flera hade också fått fina dekorationer eller skulle få.

We Knit For Peace-arrangörerna vill ha vita bidrag som går att hänga upp, och de har skrivit att det går fint att blanda olika vita nyanser och att kombinera olika tekniker: stickat, virkat, broderat. Det har Händiga händer-medlemmarna tagit fasta på, och att de gör en filt förklarade Annika såhär: ”Det är en gemenskapsfilt för fred och värme.”

Såhär såg det ut när komponerandet kom igång. Britten var noga med att alla som hade varit med skulle finnas representerade i den första filten även om det blir en till av resten av rutorna. Ett slags stickgemenskapens ”alla ska med”!

Blev jag inspirerad? Mycket! Särskilt av den här rutan som just Britten hade stickat och som hon sa var hur lätt som helst att få till. Hoppas att hon vill visa mig hur hon gjorde!

Ett paket till en vän

Av Posted on Inga taggar 1

Det är så många som man inte kan träffa nu. Jag undrar om det inte kan vara en av de värsta sakerna med viruset — för oss som inte har blivit sjuka av det, förstås.

För ett par veckor sedan skrev jag till Petra, som färgar garn i små satser under namnet Garnlycka, och frågade om hon kunde göra ett höstpaket med fyra härvor och skicka det till min väninna i Riga.

Nu är det här paketet på väg! Tre melerade härvor och en enfärgad som går att använda ihop med två av dem om man vill.

Visst är det vackert?

Tack Petra!