Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En liten påminnelse

Av Posted on Inga taggar 1

Tänkte bara påminna om något som kanske är så uppenbart att man lätt glömmer bort det:

Såhär års är det extra enkelt att göra sin lilla del av arbetet för levande småorter och byar här i Sverige och för att småföretagare ska kunna bo kvar och arbeta där! Och på det viset också för att småkommuner ska kunna klara sig framöver — med skatteintäkter så att äldrevård, skolor och annan samhällsservice ska fungera.

För nu kan man köpa årets fantastiska sylt, marmelad, inläggningar, såser och mycket annat som tillverkas av mathantverkare på många håll.

Här är en av Karintorps marmelader och en av de otroligt goda tomatdressingarna. Karintorp ligger nära Örebro, så jag brukar köpa deras burkar och flaskor i på Sojas ICA i Östansjö och i en större butik i Örebro när jag är där. De är exotiska i Småland, och vänner som får dem i present brukar bli glada!

Som jag har förstått det började Karintorp som en tomatodling, och marmeladerna och såserna var en idé som uppstod när det var svårt att distribuera allt nyskördat under den intensiva tid när tomater mognar i Sverige.

Här är björnbärsmarmelad, hallonmarmelad och päronmarmelad från Moheda Sylt som ligger ett par mil från Växjö. Finns i matbutikerna i närheten — de här burkarna köpte jag på ICA Grytan i Moheda. Moheda Sylt har egna bärodlingar. Jag vet inte om alla huvudingredienser kommer därifrån, men innehållet är i alla fall i huvudsak lokalt.

Den här honungen kommer från ett ställe nära Moheda, Ör. Sådan här honung, med Sveriges Biodlares Riksförbunds etikett, är något helt annat än ICA Basics och andras importerade. Gunnar Paulsen har sina kupor i Småland, min väninna Jenni Annas pappa har sina kupor nära Laholm, Ankis och Ann-Christines pappa har haft sina kupor nära Falköping (och nu är det en annan biodlare som har tagit över ansvaret för dem), Maria som formger åt mig har sina kupor i Göteborg. Fyra av alla som genom sina flitiga pollinerande bin ser till att vi får mat här i Sverige. Så det minsta vi kan göra är ju att se till att de får lite inkomster tillbaka.

Jag hittade den på Estvalls konditori i Moheda — en favoritplats.

Min tidigare kollega Anders och hans sambo Liv har sina bikupor på Österlen och säljer sin honung med egen etikett. De här små burkarna köpte jag flera gånger som present förra året.

Och nära Rättvik finns Björgården som tillverkar alla möjliga sorters sylt och marmelad — den här burken (tom sedan länge tror jag, bilden tog jag för minst ett halvår sedan) innehöll äppelsylt med citron och rosmarin.

Alla de här burkarna blev presenter, men det spelar egentligen inte någon roll. Poängen är att när man handlar av en småföretagare skickar man sina pengar så rakt in i den lokala ekonomin som det går och investerar i en massa saker som är eller skulle kunna vara bra för det lokala sammanhanget. Det skulle många av oss kunna göra mycket mer. Och nästan alltid är det extra gott också!

Inga märken på bordet

Av Posted on Inga taggar 1

En mellanstadieflicka som jag känner har gjort en uppsättning fina och roliga glasunderlägg till sig och sin familj. De har ett vackert gammalt matbord som de har tagit hand om efter äldre familjemedlemmar och som fick målas om för att ytan var så skadad. Nu kommer det nog inte att behöva målas om på ett tag igen!

Det hon har gjort är att använda ett mönstrat papper i många färger (man skulle också kunna göra en abstrakt akvarell eller tuschpenneteckning) och täckt det med svart. När jag gick i skolan använde vi vaxkritor till den tekniken — kanske finns det fler alternativ nu.

Sedan har hon bestämt hur stort varje underlägg ska vara (på ett A4-papper kan man få ut sex stycken) och skrapat fram mönster, ett motiv eller ord.

Och till slut har hela bladet fått åka genom en lamineringsmaskin innan hon klippte isär underläggen.

Har man tillgång till en lamineringsmaskin måste det här vara ett av de enklaste pysselprojekt som går att tänka ut! Och resultatet blir något mycket användbart — så är det ju inte med alla pysselidéer.

Tack, min fina vän, för att jag fick visa dina underlägg!

Erikas vantar i Nybro

Av Posted on Inga taggar 1
Bästa reklamen för en vantutställning eller hur? Bild lånad från Kalmar läns hemslöjds webbplats.

Nu i höst visar Erika Nordvall Falck sin utställning med samiska marknadsvantar hos Kalmar läns hemslöjdPukebergs glasbruk i Nybro.

Den här helgen har hon stickkurs där — och jag missar den. Hoppas att någon av er som läser det här är där och kan berätta! Såhär presenteras kursen på Kalmar läns hemslöjds webbplats:

Under två dagar, med 4 veckors mellanrum, får du prova på den traditionsrika stickningen från Jukkasjärviområdet i Norrbotten.

I dag kallar vi området för Kirunaområdet, men när mönstren till dessa vantar började stickas i området var staden Kiruna inte påtänkt. Området kallades ”Jukkasjärvi Lappmark”, ett vidsträckt område längst i nordväst i Sverige.

Huvudkyrkan låg i byn Jukkasjärvi. Via spännande gravfynd från 1600- och 1700-talen kommer vi under två dagar att följa vantmodeller och mönster ända fram till dagens rika tradition. När kyrkan anlades i början av 1600-talet i samband med Sveriges kolonisering av området, valdes en plats där människor redan möttes för handel och umgänge: Det gamla namnet på Jukkasjärvi är Čohkkiras, som betyder ”mötesplats”. Namnet skvallrar om områdets goda kommunikationer och en stark handelstradition. Här förekom stickning tidigt.

Vi kommer att följa Teres Torgrim i spåren, och Du får veta mer om en intressant vantsamlerska och nomadlärarinna under kursens gång.

Med start den 6/10 i den vackra enfärgade Vivungi-vanten med ”diamantmönster” på handloven går vi vidare till Gravvanten, en stilren och lättburen vante i verklig unisex-modell från 1700-talets slut. Vantarna med sin tidlösa design passar lika bra till dagens ytterplagg.

När vi träffas på nytt den 2/11 fokuserar vi på flerfärgsstickade vantar och njuter av en stor färgrikedom.

En del av Kalmar läns hemslöjds satsning är ett vantupprop som liknar det i Landskrona häromåret men som gäller barnvantar. Jag har inte hittat så mycket information om det utöver en läst artikel på Barometerns webbplats … så jag hoppas att det ska gå att få fram något mer och berätta om det snart.

Här är i alla fall affischen så länge!

Allt är återanvänt

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det ett biblioteksboktips till: Tina Sparkles bok Little Green Dresses — 50 0riginal Patterns for Repurposed Dresses, Tops, Skirts, and more!

Tina Sparkles är en nordamerikansk klädskapare och miljöaktivist som tidigare bland annat har arbetat som programledare i DIY Network-programmet Stylelicious. I den här boken har hon gjort det mesta själv men dessutom bjudit in en rad kolleger som också har gjort kläder av återbrukade material i bokens anda, så det är ganska stor bredd på stil och idéer.

Boken kom ut 2008 men ska fortfarande gå att beställa. Inte minst på närmaste bibliotek!

Det jag har absolut mest behållning av är förordet, där Tina Sparkles förklarar hur hon steg för steg upptäckte hur den internationella klädindustrin fungerar och där hon presenterar sin praktiska filosofi. Det får bli ett eget inlägg om den en annan gång, för hon har verkligen arbetat med många olika aspekter av klädkonsumtion och kreativitet. Jag skulle vilja ha den texten som broschyr att dela ut till en massa människor.

Det finns inget mönsterark till boken, för Tina Sparkles idé är att alla kan lära sig mönsterkonstruktion. Jag har inte provat att följa hennes instruktioner, bara läst dem, men det låter ju väldigt vettigt att steg för steg lära sig hur man gör ett grundmönster som verkligen passar en själv (eller den man ska sy åt). ”The You Dress” kallar hon grundmönstret till klänning med figursydd överdel. O vad saker kan låta bra på engelska …

Allt utgår inte från det grundmönstret — efter ett tag får man till och med lära sig hur man tar mått och resonerar och ritar för att sy egna tights av stretchlakan! — och en del idéer är mycket enklare än de figursydda plaggen. Den här blusen blev jag lite imponerad av. Den ser ut att vara sydd av två kvadratiska tygstycken, men passformen är faktiskt lite justerad för att det ska bli riktigt bra, och beskrivningen av hur man gör det är också föredömligt tydlig.

Här är en T-shirtaktig klänning där man använder en mätt och ritad överdel och förlänger den i A-form.

Att allt är återbrukat är tydligt i varje beskrivningsstart, där Tina Sparkles och de andra berättar vilken sorts plagg eller material de själva har använt. Pusslandet och utnyttjandet av befintliga sömmar och snitt — det som verkar vara en så stor del av återbruksglädjen för många som jag känner — är inte något särskilt synligt inslag i just den här boken. En tunn bomullskjol bär tydliga spår av att ha varit herrskjorta, men det är nästan det enda.

Som den tråkiga och ängsliga person jag är (och kanske ännu mer har blivit) tycker jag att många av modellerna är extrema och lite konstiga. I vilka sammanhang kan man känna sig bekväm i SÅ korta kjolar och klänningar? Men det är tydligt att Tina Sparkles kan mycket om att sy, om textilindustrin och om vilka material som är värda att lägga tid på. Jag är väldigt imponerad av hennes bok.

Låna den på biblioteket, beställ den på biblioteket (Malmö Stadsbibliotek har den, så andra bibliotek borde kunna låna den därifrån) eller beställ ett eget exemplar i närmaste bokhandel genom att visa att den finns tillgänglig.

Och: ha så roligt! Vi kommer aldrig att kunna lösa världens problem om vi inte inser att de innebär idel utmaningar för vår kreativitet och att det i sin tur kan ge oss så mycket glädje. Det är vad jag tror i alla fall!

Skiss till Formelkofta — vill du prova?

Emily i Formelkoftan. Foto: Magnus Aronson

Den stickfråga som jag har fått absolut flest gånger är den om beskrivningen till Femtimmarskoftan finns i fler storlekar.

Det gör den såklart inte — uppskattningen fem timmar gäller ju ett visst antal maskor och varv — men jag är jätteglad att modellen är så populär. Den beskrivning som jag skrev är baserad på flera olika amerikanska: The Weekend Sweater, The Five Hour Baby Boy Sweater, The Five Hour Baby Sweater (som ser lite annorlunda ut) …

Jag har experimenterat med originalstorleken och gjort om den till olika modeller: Femtimmarskoftan med knappar, Femtimmarsollen, Femtimmarsollen med knapp, Treochenhalvtimmesvästen, Treochenhalvtimmesvästen med knappar, Treochenhalvtimmesslipovern, Treochenhalvtimmesslipovern med knapp, Femtimmarskoftan med bubbelränder, Blixterbodakoftan, Änglavästen

Efter flera års till-och-från-tankearbete och flera misslyckade försök i verkligheten kom jag för två år sedan på hur jag kunde göra. Det blev Femtimmarskoftan med knappar jag satsade på att förstora eftersom den känns mer användbar än originalet för större barn. Sedan dess har Salome använt den här Raggi-koftan. Men inte förrän häromdagen blev det av att jag skrev en beskrivning.

Det är en formelbeskrivning där man börjar med ett maskantal som blir en lagom halsringning i det garn och med de stickor man har valt till den mottagare man har, och sedan använder man den siffran och en ”öka-jämnt-generator” (till exempel den här) för att komma igång. För att mäta så att allt blir rätt använder man en långärmad T-shirt som passar mottagaren.

Vill du provsticka formelbeskrivningen? Skriv i kommentarfältet så skickar jag den!