Min kollega Pia, som har arbetat i Domprostgården i Kalmar i ganska många år, kom och visade mig ett klipp som hon hade hittat i en låda:
När Kyrkkaffe — bullar, böner och berättelser kom ut våren 2004 skickade jag pressmeddelanden till massor av regional- och lokaltidningar och berättade om medverkande som fanns i respektive tidnings spridningsområde. Det blev en lång rad roliga intervjuer och reportage, och många av dem kom som pressklipp till förlaget, och i och med dem fick jag se hur bidragsgivarna såg ut — för många av dem hade jag ju aldrig träffat. Fast just det här fina reportaget mindes jag inte, så det var extra roligt att få se det.
Nu är Pia och jag grannar på Domprostgården. Så kan det bli!
I sommarnumret av Uppdrag Mission finns ett recept som jag är lite extra nöjd med. Lika bra att publicera det här också!
Att lära
sig ett nytt språk innebär i stort sett alltid att lära sig ett nytt
sammanhang, en ny kultur.
Och en av de mest positiva saker vi kan berätta om Sverige, särskilt i år när fysisk distansering har blivit så avgörande, är väl att vi har något som heter Allemansrätten?
Något som mycket få markägare torde protestera mot är nässelplockning. Något som de flesta markägare borde tacka för är kirskålsplockning!
Till en bröddeg går det att plocka en större eller mindre mängd, och det går också att använda lite mer än de minsta toppbladen även om det nog blir bäst med dem. Egentligen går det att blanda de hackade bladen i nästan vilken bröddeg som helst, men här har de hamnat i en med havregrynsskållning och vetemjöl eller rågsikt.
De här bröden bakas ut runda och platta. Hoppar an över fröna ovanpå går det fint att stoppa halvorna i en brödrost efter ett par dagar, och den som vill kan också använda bröden som hamburgerbröd.
Receptet är hämtat ur Världens fika – alla är välkomna, en bok som kom ut på Verbum 2016.
ca 30 brödbullar Jäsning: ca 45 + 30 minuter Ugn: 225°, ca 15 minuter
upp till ca 2½ l nyplockade nässlor eller nyplockad kirskål (eller en blandning) 5 dl havregryn 1 dl rapsolja ½ dl honung 1 msk salt 1 l vatten 50 g jäst ca 2½ l vetemjöl eller rågsikt
till pensling: 1 ägg solrosfrön
Rensa
bladen (tunnare stjälkar kan vara kvar) och skölj dem noga. Hacka dem – enklast
genom att klippa med en sax ner i skålen och röra om ibland så att allt blir
klippt.
Mät
upp havregryn, rapsolja, honung och salt i en degbunke, koka upp vattnet, häll
det i bunken och rör om. Rör ner de hackade bladen.
När
blandningen har svalnat till fingertemperatur, smula ner jästen och rör ner
mjölet. Arbeta degen ordentligt i hushållsassistent eller för hand, täck över
den och låt den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.
Ta
upp degen på mjölat bakbord, arbeta in mer mjöl om det behövs och forma den
till ungefär 30 platta brödbullar. Lägg dem på plåtar täckta med bakplåtspapper
och låt dem jäsa under bakdukar i ungefär en halvtimme.
Pensla
dem med uppvispat ägg och strö över solrosfrön.
Grädda dem i 225 graders ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills de har fått fin färg och låter ihåliga när man knackar på undersidan.
***
När jag var hos mina föräldrar i helgen hade min mamma provat att baka det med ett litet tillägg: hackad gräslök. Prova det om du har! Hon hade också bakat ut degen till långpannerutor istället för till runda bröd.
Ulla, som jag har spelat ganska mycket med (vi har bland annat spelat i Kunming i Yunnan-provinsen i Kina!), stickar vackra vantar och grytlappar i ganska stora mängder. Nu har hon uppfunnit en jättefin ny mössa, och jag bad om lov att publicera beskrivningen. Här kommer den — tack Ulla!
Det startade med att jag stickade grytlappar i detta mönster, och så ville en kompis ha en mössa med samma mönster.
Storleken går ju att anpassa. Mössan på bilden är ungefär 38 centimeter i omkrets. Jag har använt olika sorters bomullsgarn, en liten rundsticka och strumpstickor nummer 2. Välj grundfärg och antal mönsterfärger.
Lägg upp 117 maskor med grundfärgen. Sticka 14 varv rätt. Detta blir en liten rullad kant nedtill på mössan.
Därefter stickas: 2 varv med mönsterfärg: 2 räta maskor, lyft en maska, 2 räta maskor, lyft en maska. 2 varv rätt med grundfärgen.
Detta upprepas till önskad höjd. På mössan på bilden hade jag 22 mönsterbårder.
Därefter stickar du med endast grundfärgen, och du går över till strumpstickor när rundstickan är för lång: 1 varv: rätt 1 varv: 1 rät, 2 m tillsammans 2 varv: rätt 1 varv: 1 rät, 2 tillsammans 2 varv: rätt Därefter: 1 rät, 2 tillsammans tills det är dags att ”dra ihop” mössan.
***
Vill du prova? Skicka gärna en bild av resultatet!
I Kalmar pastorat, där jag vikarierar som kommunikatör, har vi i drygt en månad nu arbetat med ett sommarmagasin tillsammans med de andra pastoraten i Kalmar kommun. Nu har Lenanders, ett tryckeri i stan, tryckt det, och PostNord delar ut det till alla hushåll i kommunen. Det är lite darrigt — sådana upplagor har jag inte varit med om att beställa sedan jag gjorde de sista Kyrkkaffe-böckerna för sex år sedan. Men jag har fått arbeta tillsammans med Maria Mannberg igen, och det har varit så roligt och spännande!
Såhär ser framsidan ut — bilden är tagen i den ganska nyinvigda lekkyrkan i Rockneby, och det är en del av altartavlan man ser. Den är en kopia av Monica Strandbergs målning i den stora kyrkan, men barnen i församlingen har fått göra varsitt självporträtt att sätta dit.
Här i Kalmar skojas det ibland om att tävlingen ”årets sommarstad i Sverige” fick läggas ner när Kalmar hade vunnit flera år i rad. Det är alldeles sant att det är otroligt fint här såhär års, och vill man ägna sin semester åt coronasäkra saker kan man till exempel gå hela eller delar av Östra Sigfridsleden i södra delen av kommunen. Det blev ett reportage om den i magasinet:
Första uppslaget av reportaget om Östra Sigfridsleden.
Man kan läsa hela tidningen här, och man kan också hämta den i kyrkorna i kommunen när de är öppna. Skulle det vara så att du vill ha ett tryckt exemplar eller flera och inte kan ta dig till någon kyrka, hör av dig så lovar jag att posta!
Förra veckan fick jag en paketavisering i brevlådan.
Det var ett otroligt välinslaget paket i brunt papper, den sort jag tycker allra mest om — oekonomiskt eftersom PostNord tar mycket mer betalt för att leverera kundernas egna förpackningar än för de förfrankerade påsarna och lådorna, men oftast bättre för miljön eftersom man kan återanvända materialet flera gånger innan det verkligen har gjort sitt. Utom tejpen förstås.
Det här paketet kom från Maria i Göteborg. Hon har en helt osannolik kolonilott ganska centralt, i ett koloniområde med stora höjdskillnader — det är nästan som om hon har ett paradis i en bergsskreva. Där har hon också bikupor, och ibland när jag har ringt har det varit lite bråttom för att hon ska iväg på biodlarkurs.
Och nu fick jag en så otroligt vacker honungsburk med mitt namn på!
Jag tog med den hem till mina föräldrar för att sprida ut glädjen ännu mer — min pappa älskar honung, och min mamma tycker om att experimentera med den i recept.
Men jag visar den inte här bara för att skryta om min biodlande vän.
Två generationer tillbaka kommer en fjärdedel av min familj från Kosta, och det är där mina föräldrar bor nu, så jag har varit på glasbruket varenda sommar och blivit ordentligt guidad på hembygdsmuseet intill.
De senaste åren har det blivit svårare och svårare för mig att köpa mat som är förpackad i glasflaskor och glasburkar. Plast är ett enormt miljöproblem, men så länge vi bara använder glasförpackningar en enda gång (tänk på alla Pucko-flaskor, till exempel) är det nästan lika illa. Det är skrämmande hur mycket energi som går åt för att vi ska få i oss något. Glaset i glasåtervinningen måste ju smältas för att bli nya förpackningar.
Drickabackarna är ett finfint (och otrendigt?) undantag. Och Sveriges biodlare har hållit fast vid sitt återanvändningssystem för burkar så länge, genom alla möjliga förändringar, att det borde bli stilbildande för hela matbranschen och förpackningsbranschen: standardstorlekar på burkar och lock, och så etiketter som går att få bort inför nästa användning.
Jag har hört biodlare påminna familj och vänner om att komma tillbaka med burkar. Det behövs inte ens ett pantsystem när alla är medvetna om att förpackningarna ingår i ett kretslopp. Antagligen måste det till något slags pant om systemet ska kunna bli mycket större och omfatta allt som förpackas — men egentligen borde vi bara kunna förstå att resurser måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Eller hur?
Och: tack för honungen, kära Maria!
Annons
Om mig
Anna heter jag som skriver Ett varv till. Det är en blogg för alla som vill göra världen lite varmare och lite vackrare — inte genom att tunna ut ozonlager och köpa pynt, utan genom att generera värme för människor som fryser och se till att det vi har här på jorden fördelas på ett mer rättvist sätt.
Min mormor lärde mig den noggranna delen av att sticka och virka när jag gick i lågstadiet, och min farmor lärde mig att man måste prova sina egna idéer.
Allt börjar alltid med en maska. Vill du vara med?
