Det kan vara så att jag var en av de sista som läste den här boken. Jag har i alla fall inte hört någon prata om den på länge — det kan ju i och för sig också bero på att många bokcirklar har haft paus i över ett år nu.

Jag köpte den på second hand utan att förstå att det var en tidig utgåva av världssuccén Little Bee med en annan titel. Little Bee hade jag hört om, fast jag hade inte förstått vad som var så uppseendeväckande med den.

När det väl hade gått upp för mig förstod jag naturligtvis också varför jag inte hade förstått vad som var så uppseendeväckande med Little Bee. Jag vet inte hur det är med de senare utgåvorna, men på den här står det till och med på baksidan att man inte ska berätta något om handlingen när man har läst den och vill prata om den. De som nämnde den för mig var nog lydiga!

Ja, det är en totalt oförutsägbar och helt osannolik berättelse.

Utan att bryta mot reglerna kan man nog säga att något som är skrivet med så typisk storstads-chick-lit-känsla — huvudpersonen arbetar på redaktionen för ett trendigt magasin som är hennes egen skapelse — inte borde kunna handla så mycket om aningslös lyxturism, laglösheten i ett afrikanskt land, unga kvinnors utsatthet, allvarliga äktenskapsproblem, självmord och livet på ett slags asylförvar i en håla i England. Gång på gång blir man lurad att tro att man vet vad Chris Cleave är ute efter, och så skruvar det på sig igen och blir något annat.

”Horrifying and hilarious” säger reklamrösten i den här filmen där också Chris Cleave berättar lite grann själv.

Det är mer än ett år sedan jag läste ut The Other Hand, och att jag inte har skrivit om den beror på att jag fortfarande inte vet vad jag ska tycka. Är det inte helt hänsynslöst att skriva en skojig roman om något så förfärligt som unga nigerianska flyktingars situation? Eller är det ett hjältedåd att få så många i Europa och Nordamerika att intressera sig för situationen åtminstone lite grann?

Om du har läst den och vill berätta något så gör gärna det!

(Mitt exemplar reste vidare till Agneta, så nu är det minst third hand.)

Finns det bilderböcker och barnromaner med barn som handarbetar?

Barn som handarbetar finns ju, jag känner flera, men kan de hitta någon inspiration och några förebilder i berättelser som är skrivna för dem?

Carol skickade mig för ett par år sedan ett tips om en av Stina Jonssons Signe-böcker, Signe — myggnät och maränger.

Och Signe stickar ur en av mina böcker! Är inte det hur fint som helst?

En bäbismössa till Panzisjukhuset minsann!

Sedan skickade Carol faktiskt en bok också. Den här:

Det är en börja-läsa-på-egen-hand-bok om en pojke som tycker om att virka. Sofia Johansson har skrivit berättelsen, och Per Gustavsson har illustrerat den.

Både författaren och illustratören verkar ha ansträngt sig för att göra handarbetstemat roligt och inspirerande och lite spännande, men utgångspunkten för berättelsen är att Nils slits mellan att han själv tycker om att virka och att andra pojkar nog skulle tycka att det var enormt töntigt om de fick reda på det.

Det blir en lustig blandning av att ifrågasätta normer och samtidigt slå fast dem, eller hur? Det är inte lätt, det här med normkritik …

Slutet är i alla fall mycket lyckligt. Fina, fina, randiga, virkade mössor till många. Pojkarna i laget tycker att det är precis sådana man ska ha. Nils egen design blir något av en trend.

Min brorsdotter som är sju fick boken när hon precis höll på med att komma igång med att läsa själv. Sista morgonen på påsklovet ringde hon mig och berättade att hon hade en ruta kvar på läsbingot som hon hade fått av sin lärare. Det var ”läs för en släkting”, så hon undrade om hon kunde få läsa högt för mig i telefonen, och så läste hon några uppslag ur en bilderbok om en kock som hade fått en jättehög kockmössa för att han var så duktig. Något av det mysigaste jag har varit med om — rekommenderas mycket varmt!