Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En symaskin och ett nytt liv

Nasira Haqjou, numera symaskinsägare och egenföretagare. Foto: Carla da Costa Bengtsson/SAK

Det nya numret av Svenska Afghanistankommitténs tidning Afghanistan-Nytt låg på min hallmatta häromdagen, och jag blev ännu gladare än vanligt — det händer ju förfärliga saker i Afghanistan hela tiden, men SAK:s arbete innebär också så många möjligheter för människor där, och personporträtten i tidningen är alltid intressanta.

Den här gången log en ung kvinna mot mig från omslaget — Nasira Haqjou. Hon drabbades av polio som treåring och har aldrig kunnat klara sig utan rullstol. Det afghanska samhället fungerar inte alltid så bra för människor med rörelsehinder, och Nasira blev illa behandlad i kvarteret där hon bor och i skolan. Men vid ett besök av en av SAK:s medarbetare berättade om hon sitt liv hittills och om sina drömmar, och några månader senare var hon färdig att bli hon egenföretagare! Hon fick gå en sömmerskeutbildning och har sedan också lärt sig att brodera och att göra hennamålningar. Nu är det hon som är inkomsttagaren i sin familj.

Jag blev så glad över intervjun att jag skrev till Afghanistan-Nytts redaktör, Carla da Costa Bengtsson, och frågade om hon inte kunde lägga ut den på kommitténs webbplats så att jag kunde tipsa fler om den. Hon svarade ja direkt, och nu kan man läsa Nasiras berättelse här! Gör det!

The Voice of Kibera

Boy Dallas, berättarröst och huvudperson i den finska dokumentärfilmen om Kibera. Bild lånad från http://anttialanenfilmdiary.blogspot.se

Kibera i Nairobi i Kenya är ett av världens mest kända slumområden. Massor av biståndsorganisationer har försökt — och försöker — att stötta Kiberas invånare på olika sätt, och landet tar också emot stora biståndsbelopp från många länder och organisationer varje år. Hur kan det fortfarande finnas så många som lever i så stor fattigdom?

Finland är ett av de länder som har engagerat sig för Kibera, och nu har ett finskt reportageteam med Kati Juurus som regissör tillsammans med programledaren för radioprogrammet The Voice of Kibera, Boy Dallas, gjort en  timslång dokumentär om livet i Kibera, om hur det är där nu, om varför biståndet inte fungerar riktigt som det var tänkt och om vad människor där tror krävs för att det ska bli någon förändring. For Kibera är originaltiteln. Den svensktextade versionen har fått titeln Livet i Nairobis slum.

Jag hittade filmen på UR Play, och där går det att se den fram till augusti nästa år. Men gör det direkt!

Minst sagt händig

Många av er känner säkert redan till Campbell, den tasmaniske pojken som har blivit specialist på att sy mjuka djur — men bara för den händelse någon har missat honom: här är han!

Campbell Remess, världsberömd mjukdjursskräddare i Tasmanien. Bild lånad från Huffington Post.

Han är ett av nio syskon, och hans mamma har fått berätta många, många gånger om hur det hela började: Campbell var nio år och hade hört om barn som låg inlagda på sjukhus med allvarliga sjukdomar som skulle ta lång tid att behandla, och han ville ge dem någon present.

”Det förstår du att vi inte har råd med”, berättar hans mamma att hon sa.

”Då gör jag dem själv”, sa Campbell och satte igång.

En om dagen planerade han att göra. 365 på ett år, räknade han ut.

Och det är ungefär det han har gjort.

Filmerna om honom har spridits jorden runt i sociala medier.

Här är den allra första (som förbluffande få verkar ha sett), från när Campbell var nio år och satte igång:

Här har ett reportageteam varit hemma hos Campbell och hans familj och följt med honom när han delar ut sina mjuka djur. En del scener är verkligen iscensatta, men visst är det fantastiskt att höra honom och hans mamma berätta? Reportaget gjordes för ungefär ett år sedan:

Här är ett enminutsreportage där Campbell berättar ensam. Numera är det inte bara barn på sjukhus i Tasmanien som får djuren — en del har skickats långa vägar till andra länder också:

Och här visar Campbell hur han syr en björn som ska auktioneras ut:

Tasmaniens senator presenterar Campbells arbete för sina kolleger:

Projektet (som fortfarande heter Project 365 by Campbell) har vuxit enormt mycket i takt med att fler och fler journalister i olika delar av världen har uppmärksammat Campbell, och det finns många artiklar att läsa utöver alla filmer att titta på (många av dem är förstås mycket lika). Här är projektets egen webbplats.

Lycka till i fortsättningen också, fantastiske Campbell! Hoppas att du får fortsätta att dela med dig och att inspirera andra till att dela med sig!

Vad ska det här bli?

I december förra året fick jag en beställning av en flicka som var tio år då.

Hon och hennes mamma läser mycket tillsammans, det vill säga, mamma läser högt. De hade läst alla M I McAllisters Urchin-böcker, och nu hade de börjat på Harry Potter.

Då förstår ni vad det var hon ville ha, eller hur?

Nu har jag äntligen tagit mig till en välsorterad garnaffär, Rätstickan som ligger nära Kronprinsen i Malmö, och när jag berättade att jag skulle sticka en Gryffindor-halsduk, att jag behövde vinrött och gult, att jag ville sticka i naturmaterial men att garnet måste vara mjukt försökte mannen i butiken med några olika lösningar. Vinrött och gult finns inte i alla färgskalor. Till slut blev det ett vinrött alpackagarn från Sandnes och ett gult merinogarn från Hjertegarn.

Hoppas att färgerna ska stämma någorlunda med förväntningarna. Jag gör den variant där de gula ränderna kommer två i taget och är smala. På bilder som jag har sett verkar det vara slätstickade, rundstickade halsdukar som är vanligast, men jag stickar resår. Visst borde det kunna fungera, eller hur? Vad tror ni?

Och så den stora frågan: blir den klar före jul? Antagligen inte. Man får verkligen skylla sig själv när man börjar för sent …

Ett veck i tiden blir film

En sommar för ungefär tio år sedan var jag på turné med en fransk-schweizisk barockgrupp i schweiziska Alperna. Vi bodde i en stor fjällstuga i Megève och åkte i stort sett varje dag till någon by för att någon eller alla skulle spela lunchkonsert. På kvällen hade vi konsert med hela ensemblen någon annanstans. Mörka, slingrande alpvägar tog oss hem sent på nätterna.

Och jag vaknade lika tidigt som vanligt varje morgon, och det var det ingen annan som gjorde …

Så på den turnén hann jag översätta nästan hela Madeleine L’Engles barn-science fiction-roman Ett veck i tiden.

Det är en klassisk barnbok som har blivit översatt till många språk och fått Newbery-medaljen, ett av de finaste barnbokspriserna. Det fanns en äldre svensk översättning, men översättningar åldras mycket snabbare än originaltexter, så jag skulle göra en ny.

Det var lite overkligt att sitta där ensam i stugans vardagsrum varje morgon och liksom befinna sig ute i världsrymden medan alla andra i huset sov …

Cia Björk gjorde omslaget med en bild som var omslag på en av de (många!) amerikanska utgåvorna.

Det finns fem böcker i Ett veck i tiden-serien, och Madeleine L’Engle skrev också många fler barnböcker, men det här är den absolut mest kända. BBC tog med den på en ”världens bästa barnböcker”-lista, och då blev jag intervjuad om det i tidningen Dagen. Den har filmatiserats minst en gång förut, fast det blev tydligen inte så bra.

För ett par år sedan fick jag reda på att Disney planerade att göra film av den på nytt och med delvis samma medarbetare som hade gjort Frost. Spännande!

Och nu finns det ett datum, i mars nästa år, och ett smakprov. Ännu mer spännande!

Meg Murry spelas av Storm Reid, som tidigare har varit med i bland annat 12 Years a Slave.

Bild lånad från Disney.

Meg Murry är en så intressant barnromanhjältinna, tycker jag, och hennes två följeslagare, en oväntad vän i form av en skolkamrat som är lite äldre och en mycket bekant vän i form av en lillebror, är stora personligheter de också. För att inte tala om Megs föräldrar och de tre tanterna. Och bokens första ord:
Det var en mörk och stormig natt …

Fotnot: Min översättning av boken kan finnas i någon reahylla, på något antikvariat och på en del bibliotek. Förlaget Modernista gav ut boken igen häromåret, men i en annan översättning.