Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Två fynd

Om det är någon mer än jag som har läst ännu fler och mer klassiker än vanligt i år ….

… så vill jag bara påminna om att det är värt att läsa en del av favoriterna igen. Det finns ofta något nytt att upptäcka.

Mest tid i år har jag nog ägnat åt Elizabeth Gaskell, dels eftersom jag hade läst en av hennes romaner hur många gånger som helst och en annan en gång men fortfarande har flera kvar att upptäcka och dels eftersom jag är så fascinerad av hennes samhällsengagemang.

Men Jane Austen tar aldrig slut.

Och förra veckan, när LibriVox-inläsaren Karen Savages version av Persuasion hade kommit till sista kapitlets sista punkt en gång till, vilken gång i ordningen vet jag inte (jag upptäckte den när den var ganska ny och jag hade ett trettontimmars skanningsprojekt på min dåvarande arbetsplats — blev klar vid halv två på natten), fick jag för mig att leta på lite nya ställen.

Här är en vild och ganska fånig och ibland mycket rolig föreläsning/tävling/debatt som jag hittade i våras och har lyssnat till i småbitar:

Mot slutet säger en av skådespelarna att han tycker att BBC-filmatiseringen av Persuasion från 1995 är så bra. Dit kom jag precis när jag hade lyssnat på hela romanen den här gången, alltså. Och så visar det sig att någon har lagt upp den filmen på Youtube:

Han har rätt! En av de saker han berättar är att den är filmad helt utan smink, och tydligen har allt gjorts med bara dagsljus och levande ljus. Skådespelarna är (med ett litet undantag: jag tycker att storasyster Elizabeth känns överdriven i nästan alla scener där hon är med) precis så briljanta som man kan vänta sig när det är BBC men ser inte ut som de Hollywoodstjärnor många av oss har vant sig vid. Den har något alldeles särskilt!

Och sedan upptäckte jag att den finns som radioföljetong, uppläsning alltså, hos BBC. Många av de program som dyker upp på BBC:s webbplats är antingen för gamla för att kunna spelas upp eller stängda för oss som bor i fel land, men inte den här serien. Och den är så välgjord och vacker.

Kanske blir någon mer lika glad som jag?

P.S. Karen Savage är inte bara LibriVox Jane Austen-röst — hon är storstickare också! Här är en av hennes beskrivningar, en till babymössor. D.S.

Lite halvt ut-och-in

Av Posted on Inga taggar 0

I somras fyllde jag på mitt förråd av Kehrä-garnet Lauri lite grann. Det finns i den utförsäljningsbutik som har tagit över glasbruket Seas gamla lokaler vid en av infarterna till Kosta. Det är inte någon stor garnavdelning där, men Lauri som är ungefär som Järbos Raggi brukar kosta ungefär 30 kronor per hekto, och jag har stickat mycket i det de senaste åren och gett bort det i present också.

Det mörkbruna garnet var lite billigare, men nu inser jag ju att det knappt går att fotografera resultatet …

Hursomhelst, idén att liksom vända Två trådändars lilla kofta ut och in för att ha slätstickningens avigsida som rätsida håller på att förverkligas. För kontrastens skull tycker jag att det passar bättre med resårkanter än med rätstickade kanter. Så egentligen är det här Koftan Toftanäs lite halvt ut-och-in. Väldigt enkelt när man väl har vant sig vid strukturen.

Är det någon som tycker att det är värt en beskrivning?

Systrar med garnnystan

Av Posted on Inga taggar 1

Förra fredagen var jag i Kristianstad — Gerd hade frågat om jag ville komma dit och vara med när filmen om de spanska halsdukarna hade premiär och berätta lite också, och det ville jag gärna.

Gruppen som Gerd är med i, Sticka för fred — Magic Loop, fick höra talas om ett spanskt projekt för några år sedan och bestämde sig för att vara med. Madejas contra la violencia sexista heter det, alltså ”nystan mot genusrelaterat våld” (begreppen för mäns våld mot kvinnor har bytts ut flera gånger under de senaste åren, men jag använder den översättning som arrangörerna har använt när halsdukarna har visats på Wanås och på Kalmar konstmuseum).

Kontakten mellan ”urgruppen” i en liten stad i Spanien och gruppen i Broby utvecklades till en vänskap, och när det skulle göras en dokumentärfilm om halsdukarna följde filmarna med både vid Brobystickarnas besök i Spanien och under den spanska gruppens dagar på Wanås i Skåne.

Nu var det dags för premiär för den version som har fått svensk textremsa! ABF hade ordnat rättigheter för fem offentliga visningar i södra Sverige, och den första blev på Bio Roxy i Kristianstad, en liten biograf där man sitter glest och inte är mer än 30 i salongen när det är fullsatt. Perfekt en sådan här höst.

Flera som var med på visningen var med i filmen också, och flera hade sett den förut men inte förstått så mycket — det är inte bara spanska som talas, utan en del dialekter dessutom. Så det blev en ny upplevelse för oss allihop, fast på olika sätt.

Min första uppgift var att inte klippa av ett invigningsband utan knyta upp en rosett som var knuten om två halsdukar, båda stickade till minne av kvinnor som levde i våldsamma relationer och som inte lever längre. Så gränslöst sorgligt — och sedan såg vi filmen som är så full av ilska och hopp och ett slags ny glädje.

Jag skulle gärna ha velat få veta mycket mer om bakgrunden till halsduksprojektet, men filmen handlar om hur det växer fram, inte om hur våldet mot kvinnor i Spanien yttrar sig eller om vad som görs för att stoppa det (utöver det här projektet). Däremot innehåller den massor av glimtar av vad som kan hända när en liten grupp människor engagerar sig och bjuder in fler.

Sådana här bilder finns det i massor, massor, massor. Jag ska erkänna att jag inte riktigt hade förstått poängen …

… och faktiskt inte när jag såg sådana här bilder heller.

Men nu när jag har sett filmen och hört så många kvinnor från olika sammanhang berätta, då tror jag att jag börjar förstå, och jag tror också att jag börjar förstå vad det är som har fångat Gerd och hennes vänner och gjort att de har engagerat sig så mycket.

Hoppas att filmen kan visas på fler ställen och att många, både stickare och andra, får tillfälle att se den!

Ett oslagbart recept

Av Posted on Inga taggar 1

Titt som sätt blir jag helt förbluffad när jag ser vad barn åstadkommer.

Ibland snappar de upp saker som ingen vuxen skulle ha trott att de lägger märke till. Ibland skapar de något helt nytt. Ibland kombinerar de välkända (alltså: vuxenvärldens välkända) idéer med sina egna och gör något oväntat.

Hur gör man chokladpudding?

Jo, såhär såklart!

En sexåring delar upp arbetet i sex steg, disponerar ytan, använder siffror och pilar, stiliserar, markerar varning med rött och avslutar med en uppmuntrande bekräftelse.

Visst är det lysande?

Rutfiltar i konsthall

Minikonsthallen Kikain nära Kalmars järnvägsstation har en extra fin utställning just nu.

Det är Händiga händer, handarbetsgruppen i Kalmar S:t Johannes församling, som har hängt upp sina rutfiltar. (På bilden här ovanför pågår diskussioner om exakt hur filtarna ska hängas — och jag var tvungen att gå innan det blev klart, så jag ska gå tillbaka snart.)

Gruppens medlemmar har varit tvungna att hålla sig isolerade sedan i mars, men tack vare att stickgruppen har setts i en stor lokal eller utomhus har flera av dem kunnat träffas lite grann, och de som inte har varit med har hållit kontakten ändå. Trots att de började tillsammans för bara ett år sedan har de hunnit med mycket!

Tanken är att filtarna ska säljas till förmån för en insamling till ett barnhem och en skola i Nairobi. Dit skickas (när någon ändå reser) också alla de bindor som gruppen syr. Så bindorna visas också i minikonsthallen. Det är nästan så att jag hoppas att någon blir upprörd över att bindor har hamnat i en konsthall — det skulle ju skapa ett lysande tillfälle att berätta för fler om problemet att så många flickor i världen ramlar ur skolan av en så dum orsak som den att de inte har mensskydd.

Heja Händiga händer!