Trots alla Kyrkkaffe-böcker är jag inte någon kaffemänniska — det kan gå månader mellan de tillfällen när jag dricker kaffe, och jag får inte i mig det om det inte är hälften mjölk (och, måste jag erkänna, det får gärna vara lite socker också). På café har jag slutat att beställa te (som ju kan vara hursomhelst) eller varm choklad (kan också vara hursomhelst) eller chai latte (som är ganska opålitlig den med) och dricker oftast det som på nutidssvenska brukar kallas latte, men annars klarar jag mig bra utan.
När jag var på väg hem från Tel Aviv hamnade jag i en flygplatslounge i Wien, och där fanns det en liten skylt vid kaffestationen med en instruktion till ett klassiskt Wienerkaffe: Einspänner.
Det är en dubbelportion starkt kaffe med en ordentlig klick vispad grädde ovanpå, gärna med lite chokladpulver på toppen.
Legenden bakom namnet var, enligt skylten, att kuskar i Wien ofta körde med bara en häst förr och att de beställde kaffe med grädde på toppen för att det inte skulle skvimpa ut så lätt och för att grädden bevarade värmen en stund extra.
Lite svårdrucket, tyckte jag, men när jag väl hade lyckats röra ner grädden i kaffet blev det ju gott!