Här kommer en liten bekännelse: trots att tre år av min tonårstid utspelade sig i Växjö hade jag inte läst någon av Solveig Olsson-Hultgrens böcker förrän i höstas!
Då hittade jag tre av dem i Folkets Hus second hand-butik i Kosta — där dyker det ofta upp exempel på det som kallas arbetarlitteratur — och blev påmind om att jag har tänkt att jag borde och att jag faktiskt till och med har köpt några att ge bort.
Tryckortssidorna i de tre böcker jag hittade gör det tydligt att serien har vuxit och vuxit utöver det som kanske var planerat från början och att den har bytt förlag någonstans i processen.
Mitt i någonstans råkade jag hoppa in genom att börja med Skärvor av kristall, som har Louise som huvudperson, dottern till en av de fyra systrar Andersson som har varit med i de tidigare böckerna på olika sätt. Hennes mamma har just dött, men Louise har egentligen varit utan henne länge — mamman har bott på sjukhus och bara kommit hem på besök i den stora villan. I villan regerar pappa som tjänstgör på regementet i Växjö och som bara är nöjd med ett av sina barn, den son som siktar på att bli officer han också.
Och ute i stora världen händer det massor av saker — Hitler har tagit makten i Tyskland, och judiska flyktingar har kommit ända till Växjö där de blir mottagna på minst sagt olika sätt.
Det ligger nära till hands att tänka på Annika Thors En ö i havet-serie, som utspelar sig under samma tid och som efter ett tag har en tonårig huvudperson. Jag har också tänkt mycket på Kerstin Arthur-Nilsons Snitslad bana. Båda de författarna lyckas, tycker jag, låta läsaren komma mycket nära både huvudperson och en rad andra människor i berättelsen. Händelseutvecklingen i dem är naturligtvis viktig, men personporträtten är det som gör att man inte kan sluta läsa. Solveig Olsson-Hultgren bygger, i alla fall som jag uppfattar det, istället sin berättelse på dramatik och på dramatiskt lagda personligheter. Det är stora känslor, enorma hemligheter, omvälvande avslöjanden och ödesdigra beslut, men Louise och människorna runt henne blir det inte så mycket med.
Och julfirandet i villan? Mer hotfullt än stämningsfullt.
Nu fortsätter jag med en annan bok i serien och hoppas att den ska innehålla lite mer av människor. Kanske är det hela serien sammantagen som förmedlar något? Man får se.
Men det var fint att bli påmind om Växjös stadsmiljöer och att föreställa sig det jag upplevde på 1990-talet i sen 1930-talsskepnad! Vid den tiden bodde min farfar i Växjö och var först realskoleelev, sedan militärgymnasist och till slut volontär på en av tidningsredaktionerna.