Ett par år innan pandemin bröt ur gav en engelskspråkig tonåring som jag känner tre böcker till mig.
Hon läste många dystopiska ungdomsböcker då, de flesta av dem ett slags science fiction med inslag av tonårsromans och unga hjältinnor, en del av dem mer sagoaktiga. Jag läste och blev fascinerad av tanken på att det här var världar som hon och hennes vänner vistades i — mycket äventyr, förstås, och mycket fantasi, och mycket tonårsliv med ögonblicksbeskrivningar av någons magmuskler eller blick. Men också ett sådant allvar! Sådant som kanske skulle ha betraktats som patetiskt om det hade dykt upp i nutidsskildringar blev enormt angeläget därför att de här tonåringarna var tvungna att rädda livet på sig själva och sina familjer (i den mån de hade några) men dessutom på sina hemländer och jorden. Ojojoj.
Den här serien hade flickor i balklänningar på omslagen, så jag missbedömde innehållet totalt, och jag började läsa mest för att kunna säga något till henne.
Den första boken, Matched, har dykt upp i mina tankar många gånger sedan dess, och jag använde den till och med som utgångspunkt för ett föredrag på en folkhögskola i våras. I den är ett centralt tema att de styrande i samhället har reducerat allting till ett minimum för att samhället ska kunna överleva, och bland annat har de reducerat kulturen till hundra sånger, hundra målningar, hundra dikter …
Arbetar man i kulturvärlden kan man lätt känna igen det — inte för att någon myndighet skulle ha gjort en lista utan därför att människan har något slags tendens att konstruera sina egna (ursäkta tråkigt ord) filterbubblor. Om man spelar med körer i svenska kyrkor är det inte ens hundra verk som roterar. Det är Mozarts Requiem, Faurés Requiem, möjligen Duruflés Requiem, Bachs Juloratorium, Händels Messias, möjligen Saint-Saëns Juloratorium, Bachs Johannespassion. Underbar musik alltihop, men visst finns det mer? Lägg märke till att tonsättarna bara anges med efternamn — det är så självklart att de är män.
Ally Condies berättelse innehöll mycket mer än så, förstås, och berättelsen om hur den kvinnliga huvudpersonen Cassia upptäcker att det finns mer än hundra, och börjar förstå vad det kan tänkas innebära, är både vacker och sorglig. Och dessutom skrämmande.
Men: nu har jag just läst ut bok nummer tre!
I den drabbas The Society av mystiska sjukdomsfall som blir fler och fler och som till en början bara yttrar sig att i den som insjuknar blir alldeles ”stilla”. Cassie och hennes två närmaste vänner Ky och Xander befinner sig på helt olika platser i det stora landet och har olika uppgifter, men alla tre börjar ställa frågor som förblir obesvarade, och det verkar inte som om samhället kan bota någon, de sjuka hålls bara knappt vid liv.
Reached gavs ut flera år innan pandemin kom, och jag blev nästan lite väl fascinerad av hur nära Ally Condie hamnade verkligheten på en del punkter och hur en del blev helt annorlunda. I en sådan här roman är konspirationsteorier det mest realistiska verktyget, och att tre unga människor blir världens räddare förefaller helt sannolikt, men ändå!
Nu var det så att jag hittade hela trilogin i en second hand-butik här i Malmö, så jag köpte den och skickade den till en 21-åring som hade meddelat att hon gärna ville ha något nytt att läsa. Ser fram emot när hon ringer och vill tala om den!
Så spännande! Låter verkligen läsvärda!