Charlotte Brontës roman Jane Eyre är det många, många som har läst. Emily Brontës roman Wuthering Heights är på sätt och vis minst lika populär fastän färre verkligen har läst den från början till slut — vissa inslag i den har nästan tagit över så att många tror att de ”kan historien” utan att ha läst den.
Emily skrev bara en enda roman (hon är också enormt beundrad som poet), och Charlotte skrev ett par till men ingen som är i närheten av Jane Eyre när det gäller spridning. Jag läste faktiskt Shirley för första gången häromåret och blev ganska besviken.
Och så är det Anne, som många inte ens vet om, eller som de har hört om som ”den tråkiga systern” eller som ”lillasystern som dog så tidigt”.
Inte heller henne läste jag förrän häromåret, och jag har inte läst hennes stora roman, The Tenant of Wildfield Hall, än. Orsaken är att den finns två olika utgåvor av den och att de som ger ut den som Charlotte misshandlade och kapade efter Annes död naturligtvis inte skriver på omslaget att det är den versionen. Så jag har ett exemplar men vet inte vilken utgåva det är … Det måste ju gå att ta reda på.
Agnes Grey, däremot, gav sig Charlotte inte på. Den är kontroversiell på sitt sätt men inte alls som The Tenant, som sägs bygga mycket på Annes personliga erfarenheter av att ha en alkoholist i familjen.
Agnes har vuxit upp i en harmonisk familj med pappa som är präst, mamma som har tagit flera steg neråt i samhällshierarkin för att gifta sig med sitt livs kärlek, storasyster som snart ska gifta sig med en präst — och husdjur som är mycket viktiga för Agnes själv. Det är inte något annat än familjens ekonomiska problem som gör att Anne känner sig tvungen att komma på ett sätt att bidra till inkomsterna, och det enda hon kommer på att göra är att bli guvernant.
Den som har läst Jane Austens roman Emma kommer säkert ihåg hur Jane Fairfax jämför guvernantyrket med slaveri. Den här romanen utspelar sig några årtionden senare, men en ung kvinnas extrema utsatthet när hon befinner sig långt hemifrån och är hänvisad till sin arbetsgivarfamilj och dess bostad i stort sett alla timmar på dygnet och alla dagar i veckan — den är nog ungefär densamma. Blir det lyckat kan hon bli familjens vän, men alltid den utfattiga vännen som måste vara tacksam för allt. Blir det inte lyckat kan hon råka ut för vadsomhelst.
Det fina med Agnes Grey, utöver att Anne Brontë är en så noggrann författare och har en sådan blick för människor och så vidare, är att Agnes är en så hoppfull person och försöker lite till gång på gång. Och till slut visar det sig att den kärlek som hon nästan inte tillät sig att känna inte var så felriktad ändå.
I ett fint podcastsamtal där två litteraturforskare medverkade, det måste ha varit ett avsnitt av Bonnets at Dawn, hörde jag för ett tag sedan något som hade kunnat vara ett exempel i en biblioterapikurs: den ena forskaren hade rekommenderat just Agnes Grey till flera vänner som hade det svårt på sina arbetsplatser, och de hade på lite olika sätt sagt att de hade känt igen sig i Agnes ensamhet, tveksamhet och känsla av att vara totalt missförstådd. Som en klok tonåring jag känner har sagt ibland: ”En bok kan få en att känna sig lite mindre ensam.”
Bonnets at Dawn-värdarna brukar kalla Anne för ”the gateway Brontë”, alltså den av Brontë-systrarna som man kan börja med om man inte har läst någon av dem tidigare. Det är ju omöjligt att föreställa sig exakt hur det skulle fungera om man som jag och många andra fick Jane Eyre i tonåren och har läst den om och om igen sedan dess, men det är nog en bra poäng ändå. Agnes Grey är liten till omfånget och ganska okomplicerat berättad, men den innehåller så mycket.
En mycket varm rekommendation!