Det här är flygplansolyckan där min farfar inte dog.
Det ser ut som om ingen borde sig ha klarat sig ur det här vraket med livet i behåll, men alla tre ombord gjorde det, och på något vis lyckades de också ta sig från bergssidan i vildmarken där det hände till en plats där fler människor kunde hjälpa dem (i bildens överkant ser man en del av de människor som bodde eller arbetade någorlunda nära och som kom för att se vad som hade hänt) och till slut också där de kunde komma i kontakt med sina familjer igen.
Detta inträffade ungefär ett halvår innan jag föddes.
Min farfar var en tidningsman som ägnade sig mycket åt humanitärt arbete, för Rädda barnen bland andra, och tillsammans med en pilot som hette Carl Gustaf von Rosen. Den här gången var piloten Carl Gustaf von Rosens son Eric, och han och min farfar och ytterligare en man var på väg över Etiopien för att arbeta med ett av projekten.
Min farmor reste på egen hand till Addis Abeba, inrättade ett kontor på sitt hotellrum, rapporterade till min farfars arbetsgivare och gjorde allt hon kunde för att försäkra sig om att han fick bra vård och kunde flygas hem så snabbt som möjligt. Han hade skadat ryggen (något som gjorde att han skulle komma att ha besvär resten av livet) men hade sin skrivmaskin nära sängen eftersom han ville arbeta.
Ibland tänker jag på det mer sannolika slutet för den här flygolyckan — att jag skulle ha fötts in i en familj som sörjde honom och undrade vilka hans sista tankar hade varit när han såg hur bergssidan kom närmare och närmare och hur piloten försökte hitta en lösning. Istället hade jag en superdynamisk farfar, närvarande i allt (trots smärtorna i ryggen), ända till för bara några år sedan.
En av mina bröder skickade bilden igår, och jag blev alldeles tagen av alltihop igen. Tacksamhet och mycket annat!
***
This is the plane crash where my grandfather didn’t die.
It looks like nobody should have made it out of this wreck alive, but all three of them did, and somehow they also made it from the wilderness where it happened to a place where more people could help them and finally where they could get in touch with their families again.
This happened about half a year before I was born. My grandfather was a newspaper man who did a lot of humanitarian work, for Save the Children among others, and with a pilot called Carl Gustaf von Rosen. This time the pilot was Carl Gustaf von Rosen’s son, Eric, and he and my grandfather and another man were flying across Ethiopia for one of their projects.
My grandmother travelled on her own to Addis Abeba, set up an office in a hotel room, reported to my grandfather’s employer and did everything she could to ensure he would be well cared for and flown home as soon as possible. He had injured his back (something that kept bothering him for the rest of his life) but kept his typewriter next to his hospital bed because he wanted to work.
Sometimes I think of the more likely end to this crash — that I would have been born into a family mourning for him and wondering what his last thoughts had been, seeing the mountainside getting closer and closer and the pilot trying to find a solution. Instead I had a super-dynamic grandfather, present in everything (despite his back pains), up until only a few years ago.
One of my brothers sent the photo yesterday, and it all hit me again. Gratitude and many other things!