Den gröna tröjan

En av de första dagarna det här året använde jag till att gå till The U.S. Holocaust Memorial Museum i Washington, DC. Det ligger nära de flesta av museerna — nästan alla museer i USA:s huvudstad är samlade runt en enorm gräsmatta som heter The Mall. En del av dem är ganska gamla — så gamla som byggnader i den staden nu kan vara — och The Holocaust Museum hör till de nyare.

Jag var där vid ungefär samma tid en dag i mitten av 1990-talet, och den gången avslutade jag mitt besök med att gå in i museibutiken och hitta en samling stråkkvartettsatser som var komponerade i Theresienstadt, det koncentrationsläger där många kulturpersonligheter hamnade. Men just då hade jag ingen egen stråkkvartett att spela i, och när jag kom hem gav jag noterna till en studiekamrat som hade en.

Jag har saknar dem många gånger sedan dess och tänkt att det skulle vara så fint att kunna spela den musiken i olika sammanhang, så nu när jag äntligen kom tillbaka gick jag direkt till museibutiken för att om möjligt köpa ett nytt exemplar.

Inga noter gick att hitta. Men bland mycket blandade saker i ett hörn hittade jag … en stickbeskrivning!

Det är en tröja som Krystina Chiger (stavas ibland också Krystyna, och numera heter hon Kristine Keren) hade fått innan hennes släkt och grannar kördes iväg på lastbilsflak från det judiska ghettot i den polska staden Lvov (nuvarande Lviv i Ukraina). Mormor, som hade stickat den några år tidigare, föstes upp på flaket tillsammans med Krystinas kusin Inga. Det var sista gången Krystina såg dem.

Krystinas föräldrar hade bestämt sig för att gömma sig undan deportationen, och i deras hem fanns flera tillfälliga gömställen, men det gick inte att stanna där. Den lösning som de hade tänkt ut tillsammans med andra i ghettot var att gömma sig i de kloaker som fanns under ghettot och också under resten av staden. I den fastighet där familjen bodde hade pappan ordnat en gång ner i kloaksystemet, och i juni 1943 klättrade pappa, mamma, Krystina och Krystinas bror ner där.

Hur länge kan man bo i en kloak?

Det beror på många saker: om man klarar att vänja sig vid stanken, om man balanserar bra så att man inte snavar och halkar och drunknar (floden gick också genom kloaksystemet), om man vänjer sig vid mörkret och vid att aldrig kunna resa sig raklång, om ens familj klarar det …

Flera av de familjer och enskilda som tog sig ner för att gömma sig blev snabbt desperata. När de stack huvudet ovanför markytan blev de skjutna eller tillfångatagna direkt. Tio av gruppens medlemmar försvann på det sättet.

Krystinas familj betalade tre avloppsarbetare för hjälp och för matleveranser. Jag har inte riktigt förstått om det var överenskommet i förväg eller om de hittade varandra i underjorden — båda versionerna finns i artiklar. Men varje gång hjälpen kom skulle de tre ha betalt, och familjens pengar försvann snabbt.

När pengarna var slut och pappan berättade för en av dem, Leopold Socha, att familjen var tvungen att ge upp, hände något helt oväntat. Leopold Socha berättade att han hade sparat alla pengar som han hade tagit emot, och nu gav han dem till pappan så att familjen skulle kunna fortsätta betala de andra två arbetarna. Leopold Socha hade i praktiken hjälpt familjen gratis hela tiden, och det fortsatte han att göra så länge det behövdes.

Krystinas föräldrar hade skola med henne i underjorden för att hon skulle kunna fortsätta tillsammans med andra barn när allt blev bra igen. Men bristen på solljus och hopp påverkade henne, och till slut blev hon helt apatisk och reagerade inte på tilltal.

Föräldrarna berättade för Leopold Socha hur dålig hon var, och han tog henne med genom avloppssystemet till en plats där han kunde lyfta henne upp mot dagsljuset en liten stund. ”Kom ihåg”, sa han. ”Snart är du där igen.”

I juli 1944 hörde familjen den överenskomna signal — Leopold Socha och hans kolleger slog mot rören — som betydde att de kunde klättra upp mot ljuset. Då hade det gått över ett år sedan de var ovan jord senast.

Familjen Chiger flyttade till Krakow och sedan till Israel, där Krystina kunde fortsätta studera och utbildade sig till tandläkare. Nu bor hon i USA sedan många år.

Hennes mamma sparade den gröna tröjan som mormor hade stickat och som Krystina hade haft på sig under året i kloaken. Senare fick Krystina själv ta hand om den. The Holocaust Museum fick höra om den och bad att få låna den till en turnerande utställning, och när den packades ihop frågade en av museets kuratorer Krystina om hon ville donera tröjan till museets samlingar.

Den är för ömtålig för att kunna visas i den permanenta utställningen, men man kan se den i en kort film:

Och det finns mer att ta del av.

Krystina har fått hjälp av en författare att skriva sin självbiografi, The Girl in the Green Sweater.

En stickande läkare, Lea Stern, som bor ganska nära museet blev fascinerad av tröjan och bad om lov att försöka hitta beskrivningen till den eller återskapa den. Det fick hon till slut, och det var den beskrivningen jag såg i museibutiken. Här berättar hon om processen. Beskrivningen finns också på Ravelry.

Precis som Lea Stern säger i en rad intervjuer är det här en tröja som man kanske inte stickar därför att man tycker att den är extra snygg eller för att något barn behöver just den — att sticka den blir ett sätt att påminna sig själv och världen om det som hände, om det som familjen Chiger och miljoner andra människor blev utsatta för, om en mormors kärlek och om en medmänniskas medkänsla, generositet och uthållighet.

Att berätta för stickande vänner om den gröna tröjan blir mitt bidrag till Förintelsens minnesdag i år.

Utöver boken finns det många artiklar om Krystina och intervjuer med henne — jag har läst bland annat den här.