Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Bara bättre med åren

Av Posted on Inga taggar 0

Det här kan vara en av de bästa öppningsscenerna som har gjorts i den rörliga och ljudsatta bildens historia. Tre ljuspunkter kommer in från höger — annars är allt svart. Och så blir de fler och fler, och de rör sig lite grann i höjdled och flyttar sig åt vänster, och hela tiden är det blåsorkestermusik man hör. Det dröjer en stund innan det går att förstå vad det är man ser.

Brassed Off är en av de absolut bästa filmerna jag har sett. Det är ingen överdrift. Den kom till Bio Kontrast i Arvika när den var ganska ny, kanske 1996 eller 1997, och jag såg nästan allt som visades där, så det blev mitt första möte med den. Jag tyckte nog att den var väldigt bra — men HUR bra förstod jag inte.

Sedan blev den en av mina föräldrars och mina syskons favoritfilmer också, och en av mina bröder berättade för ett par år sedan att när vi tömde våra föräldrars prästgård tog han hand om just den VHS-kassetten.

Vad är det som är så bra med den? Jag skulle vilja påstå att den är ett exempel på hur en spelfilm kan innehålla precis allt — fantastisk musik, humor, människoöden, stora personligheter, samhällskritik, familjekomplikationer — och bli så total och så mänsklig att den kan tala också till en som inte har någon aning om ämnet. I det här fallet är det kolgruvedramat i Storbritannien. Det vet jag inte mycket om, men en berättelse om människor som spelar blåsorkester tillsammans blir en berättelse om så otroligt mycket mer.

Nu finns den på SVT Play fram till 22 november. Passa på att se den oavsett om du har gjort det förut eller inte!

Och komplettera gärna med att titta på 20-årsjubileumsintervjuer (alltså gjorda för några år sedan) med ett par av skådespelarna. Här är Andy, trombonisten och småbarnspappan, Stephen Tomkinson:

Och här är Phil Jackson som spelar Jim, den ene av de två kompisar som egentligen har bestämt sig för att sluta i orkestern:

Båda intervjuerna säger så mycket om hur filmen kunde bli så bra som den blev. Respekt och samarbete och engagemang, det kan låta lite slitet, men när det fungerar blir det ibland ofattbart vackert!