Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.
Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.
Marie Cederschiöld hette hon.
Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.
När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.
Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.
Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.
Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.
Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.
Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.
Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.
Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.
Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.
Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:
“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”
Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?