Lite väl amerikanskt

En av alla julkrönikor genom åren har jag fastnat för. Så jag frågade Daniel Grahn, som hade skrivit den, om jag kunde få publicera den här på Kyrkkaffebloggen. Han letade snällt upp den i sin dator.

Daniel var VD på Libris ett tag och var innan dess chefredaktör på tidningen Dagen. Nu har han varit publisher där ett tag, och då ingår det att skriva krönikor. När vi sågs på Swedmedias julbordskväll berättade han att han och familjen fortsätter med den lite amerikanska traditionen. Grannarna väntar ju på dem!

***

Lite väl amerikanskt

”Det är kanske lite väl amerikanskt”, hörde jag mig själv säga till min samlade familj.

Jag ville ge dem en chans att såga min idé.

Till min förvåning var det ingen som gjorde det. Sågade, alltså. Jo, kanske förresten, hustrun fick väldigt mycket att göra. Men våra tre söner ställde upp.

Det var rådslag, och jag hade just presenterat iden att göra tio julklappar. Sedan skulle vi knacka dörr, önska god jul till grannar vi sällan träffade, och knappt ens kände. Ge dem ett paket, och gå till nästa. Enkelt.

Ju närmare jul vi kom, desto mer ”amerikanskt” kändes det. Vad ska folk tro? Vilka är vi att komma och störa? Vi skämmer bara ut oss!

I ett svagt ögonblick handlade vi in tio små lådor med tryffelchoklad och tio pepparkaksformar (föreställande en gran). Lite rött sidenband, en silverfärgad mistelkvist, och det blev riktigt snyggt.

Under en dryg vecka stod tio pryliga små paket på byrån i vardagsrummet. För var dag som gick kändes hela grejen allt mer dum. Puttenuttigt, på något sätt. Vi skulle lämna vår trygga bekvämlighetszon, traska hem till någon annan och troligen störa denne i hennes, eller hans, bekvämlighet. Sådant funkar i Amerika, knappast i Sverige och inte i Stockholmsförorten Nacka.

Till sist fanns ingen återvändo, familjerådet hade beslutat och vi gav oss ut med tomtelykta och två ICA-kassar. Vi började säkert hos närmaste grannen Birgit. Henne känner vi väl, hon skulle aldrig slå igen dörren.

Birgit bara skrattade och var glad. God jul!

”Käre grannen”, som vi kallar vår kristne irakiske granne, ville bjuda på turkisk konfekt och arabiskt kaffe. Grannen i stora vita huset blev så förvånad att han svor en lång harang, omöjlig att citera, men önskade till sist god jul och tog sitt paket. Och så ensamme Gunnar i gula huset, och unga familjen i radhuset, och så vidare…

Efter tio paket och blåfrusna näsor var vi så upprymda och glada att vi ville köpa mer tryffel och fortsätta. Vi kände oss som Nackas Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det gått fem år, och vi har utvecklat våra utflykter. Förra året hade vi tomteluva, pepparkaksdräkt och stjärngossestrut. Grannarna fotograferar oss när vi kommer, bilderna visas väl på släktträffar och sammankomster. I ärlighetens namn känns det lika amerikanskt varje år, men det är det värt.

Och nu för tiden har grannarna börjat köpa presenter till oss också. Ingen jul utan vår grannrunda.

God jul!

Daniel Grahn