Vi testar något nytt: på fredagarna bjuder Kyrkkaffebloggen på ett litet porträtt av en person som kan inspirera resten av oss till att blinka till och inse att det går att göra bra saker här i världen! (Och förhoppningsvis också till att sätta igång själva.)
Först i raden är Ulrica, som för ett par år sedan startade vad jag skulle vilja kalla den första riktiga virtuella syföreningen i Sverige: Hjälpstickan. Intervjun och bilderna är hämtade ur Kärlek, nål och tråd.
***
– En garnaffär är som en godisbutik! Jag bestämmer i förväg vad jag ska köpa och vad jag ska ha det till, men så kommer jag hem med något helt annat … När jag var i USA för ett tag sedan bad jag om lov att få fotografera inne i garnaffärerna. Sedan köpte jag massor av garn, och vakuumpåsar så att jag skulle få plats med mer i bagaget.
Ulrica Loeb är vad man måste kalla en stickentusiast och erkänner glatt att hon har överproducerat ibland.
– Stickningen är min stund för mig själv, den är kontemplativ, säger hon.
Vintern 2006–2007 läste Ulrica i tidningen om Stockholms Stadsmission som hade brist på vinterkläder. Många lämnade kläder till deras insamlingar, men bara sommarsaker.
– Vi skänkte några fleecetröjor. Sedan funderade jag vidare. Tänk om folk som stickar skulle vilja ge saker som de gör? Jag tog kontakt med Stadsmissionen, gjorde en hemsida och ordnade ett inlämningsställe i en garnaffär. Hon som driver den har en stickblogg och ett stort kontaktnät. Redan före midsommar var det en kvinna som ville lämna en kasse!
Så enkelt är konceptet: man stickar mössa, vantar, halsduk, tröja eller sockor (Ulricas gyllene regel: ”Skulle du själv vilja ha det på dig? Då är det rätt”) och lämnar in eller postar. Ulrica fotograferar och skriver på sin blogg om hur det går, och titt som tätt kör hon över till Stadsmissionens härbärge med säckar.
– Jag sätter en liten Hjälpstickan-lapp på varje plagg för att de ska veta varifrån det kommer, men den är lätt att ta bort. När jag talade med en i personalen för ett tag sedan fick jag höra att särskilt de kvinnor som får hjälp på Stadsmissionen har varit så glada över att det är nya, moderiktiga saker de får. Det hade jag inte tänkt så mycket på, men det betyder mycket, sa de.
Stickbloggarna är som en egen värld där många känner varandra, och Ulrica har fått många vänner där.
– I min generation är det många som inte kan sticka. Inga av mina kompisar gör det. Det är därför som jag söker mig utåt. Jag har fått kontakt med flera som erbjudit sig att stå för inlämningsställen där de bor, och en del har ordnat så att de kan lämna sakerna till stadsmissionen eller RIA där. Det har spritt sig mycket snabbare än jag vågade hoppas!
Inte bara i bloggarnas värld har Hjälpstickan-idén uppmärksammats – Ulrica har suttit i TV-soffa och varit med i många tidningsintervjuer. Då började bidragen från icke-internetuppkopplade stickvänner ramla in tillsammans med handskrivna tackbrev.
– Jag blir så rörd! De skriver att barnbarnen inte är intresserade av vad de gör och att de inte har vetat vem de ska sticka åt. Jag tror att många har tänkt på det här egentligen, men det kan ju vara en bit mellan tanke och handling.
Är det en modern syförening Ulrica har startat? Hon skrattar.
– Jag var på Stadsmissionen och fikade och lämnade grejer för ett par dagar sedan. De berättade att i första hand delas våra saker ut till dem som kommer akut till härbärget, i andra hand till kvinnor som går i en av deras verksamheter. Alla blir så glada över att någon har gjort så fina saker just till dem. Jag tror att många fler människor skulle må bra av att ha något för händerna. Det behöver inte vara så avancerat. Göra-själv-arbete är bra för hjärnan. Man tränar på att hitta nya lösningar. Och man kan faktiskt hjälpa människor på hemmaplan!
Pingback: Sticka & skicka IV: Hjälpstickan! | Kyrkkaffe