Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Svenska kyrkan

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

I Västervik nästa lördag

Nästa lördag, den 22:a september, hoppas jag att många känner sig riktigt varmt välkomna till församlingshemmet i Västervik!

Då har jag lovat att berätta om hjälpstickning. Jag visar bilder av ganska många modeller och har med en del som man kan känna på och undersöka och dra lite i om man vill (många brukar vara nyfikna på de virkade ärmsömmarna på koftor och tröjor).

Och så finns det alltså ett restgarnsbord — en bra uppfinning eller hur?

Kom om du kan!

 

Startpaket från Malung till Västsahara

Jennifer läste ju om Malungs församlings startpaketsgrupp i dt.se häromveckan. Det var en fin artikel — men kort! Så jag skrev till Sylvia Hars och frågade om gruppen ville berätta mer. Här kommer det!

***

Babypaketskomponering pågår i Malung. Foto: privat

Vilka är ni som arbetar med startpaketen?

Vi är ett tjugotal som träffas i församlingshemmet i Malung en längre eller kortare stund varannan tisdag mellan halv ett och halv tre. De flesta är där hela tiden, medan en del tittar in en stund och lämnar sådant de gjort hemma och kanske får något mönster eller garnnystan till kommande projekt.
Dessutom sitter flera och stickar och syr hemma och skickar resultatet med andra till oss på tisdagar. Det finns kvinnor på ålderdomshemmet som stickar till startpaketen och på så sätt är med i arbetet, och det finns också de som inte har möjlighet att komma på tisdagarna, men som gärna vill göra något meningsfullt på kvällarna.

Hur kom ni på att ni skulle skicka dem till Västsahara?

Paketen skickas till Västsahara på grund av att vi samarbetar med organisationen Brödet och Fiskarna i Västerås. De distribuerar sedan flera år startpaketen och mycket annan hjälp till ett stort flyktingläger i Västsahara. Just startpaketen delas ut i samband med att gravida kvinnor besöker hälsocentralen för en hälsokontroll. De får då alltså en hälsokontroll samt information, och så erbjuds de att föda barnet på kliniken. Detta är ingenting som annars är självklart för kvinnorna.

Om de sedan kommer och gör hälsokontroll på barnet när det är fött får de ytterligare ett paket. Paketen är alltså en morot för att få kvinnorna, som annars inte är vana att ha kontakt med hälsovården, att kontakta den.

Vad lägger ni i paketen?

Paketen innehåller:
En filt av något slag (stickad, sydd av fleece, virkad), mått: något i stil med 80×100 cm, men det är inte så exakt
En frottéhandduk
En tvål
Två tygblöjor
En tygskjorta (men här har vi också kommit på att vi kan få osålda bodies och mjuka undertröjor när det är barnloppisar här i Malung helt OK grejer, men de blir inte sålda och ska då slängas)
En stickad tröja
En mössa
Ett par sockor eller tossor
Ett par tygbyxor
En leksak i giftfritt ofarligt material (blir oftast små mjukdjur)

Allt detta packas till paket och läggs i säckar, 10 paket i varje. De hämtas sedan en gång per år av Brödet och Fiskarna och körs till Västerås för vidare distribution.

I år har det blivit många paket hos oss, så blev vi tvungna att köra ner dem själva nu i mars — för att få plats i förråden! Och idag, den 7 april, packades 40 paket. Det var fyra veckor sedan senast vi träffades, så det hade blivit extra mycket gjort under tiden.

Var hittar ni inspiration?

Den främsta inspirationen är att hjälpa världens barn att kunna göra en insats.
Men inspiration får vi ju ju också på träffarna. Vi får inspiration av varandra!

300 paket är ju jättemycket — visst arbetar ni mellan träffarna också?

Ja, o ja. Det är mellan träffarna det mesta sker. På träffarna sitter en del ner och stickar medan andra packar ihop till färdiga paket. Idag blev det alltså 40 nya paket, men då var träffen innan inställd, så det hade gått fyra veckor sedan vi sågs.

Vilka är era favoritmodeller?

Hjälmmössan, tröjan i rätstickning som görs i ett stycke, filtar i alla modeller (både virkade och stickade av restgarn och filtar sydda av fleece). Bläckfisken som virkas är också bra att göra av restgarner.

Har ni något tips till andra som vill bjuda till startpaketsträffar?

Ta garn och stickor och börja! För den som ska organisera kan vi också säga att vi började med att kontakta en annan församling i närheten där de redan höll på med startpaket. Där fick vi tips och råd. Genom dem fick vi också kontakten med Brödet och Fiskarna som vi sedan kontaktade.

Vad har ni för planer nu under resten av våren?

Köra på för fullt! Det är så roligt.

***
Här var intervjun slut, men Sylvia antecknade lite mer som sas runt borden:

Att göra startpaket är ett bra sätt att använda restgarn och tyger på och veta att det kommer till nytta.

Gamla påslakan och lakan är bra att använda till blöjor. Vi får hämta säckar med utsorterade frottéhanddukar, badlakan och lakan från en tvätt i närheten. De tvättar åt hotell, och där sorteras allt som har någon liten skavank ut och vi kan hämta gratis. Där kan vi plocka ut fina grejer för vårt ändamål.

Ett tips är också att kolla det där med barnloppisar. Där blir mycket över och det slängs. Då får vi hämta och ta det vi tycker att vi kan använda i startpaketen. Vi får många fina bodies, tröjor och byxor på det sättet och det känns ju bättre för dem som annars skulle ha slängt dem också.

Vi annonserar i det lokala bladet och på hemsidan, och så skriver vi texter och ber att tidningen ska ta in (så som den i dt.se inte särskilt märkvärdigt, men det märks).
Gruppen vill också lyfta fram att det ju också handlar om en social gemenskap.

Och så fikar vi , säger de med ett leende, men till det måste vi ha en hjälpreda i köket för annars hinner vi inte, så där har Bibbi gått in ideellt och fixar det.

De säger också att en viktig del är att vi hjälps åt. Var och en gör det den kan. Den ena gör det ena och den andra gör det andra, och tillsammans får vi ihop hela paket. Det är oftast inte en person som gör alla delar till paketet.