Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Frankrike

Tallrikar igen

Ja, jag propagerade ju nyligen för att tallrikar som är tänkta att hänga på väggen kan passa bra att äta på om man annars inte har plats för dem.

Men titta här!

På den lilla antikmarknaden i den lilla franska staden Cormatin hittade jag motiv som jag aldrig har sett förut.

Här är Jesus och den samariska kvinnan, en av Nya testamentets mest kända berättelser. Den har visserligen en koppling till måltid eftersom Jesus är törstig och ber kvinnan om vatten — men jag skulle nog ha svårt att lägga upp mat på den.

Det här motivet är ju inte lika självklart identifierbart men också lite … obekvämt att äta från.

Och här kommer inget mindre än jultallriken! Kanske det mest självklara motivet (jultallrikar har många porslinsfabriker hållit på med), men att äta middag från? Eller lägga kakor på? Absolut en väggtallrik.

”Religiös assiett” verkar vara en kategori på franska antikmarknader. Vilka var alla människor som köpte de här tallrikarna, och varför ville de ha dem? Vad har fenomenet för motsvarighet idag?

Vilka var konstnärerna som hittade på och tecknade motiven? Vad tyckte de om sitt arbete? Drömde de om att få rita slagskepp istället, eller slott, eller blommor? Eller var det här den stora prestigeuppgiften?

Man kan undra. Jag köpte inga tallrikar den här gången.

Nästan inga färger

En liten utflykt som Helen och jag gjorde när vi var i Frankrike tillsammans var till Chapaize, en by eller pyttestad (ungefär 130 invånare för tio år sedan, läser jag på Wikipedia) som ligger nära klosterstaden Cluny. I Chapaize finns det en 1000-talskyrka som behöver mycket renovering — jag vet inte om den är så ostadig som den ser ut (titta på valven), men det finns i alla fall saker kvar att ordna.

Det är helt underbart att komma in i den när solen gassar (och det gör den ofta i juli och augusti) utanför — jag har varit där flera gånger tidigare.

Och det som är lite speciellt, fastän man kanske inte tänker på det först, är att det finns så få färger därinne. Få färger, men desto fler nyanser i de färger som finns!

Fina fönster finns det såklart.

Och lite smide.

Och en dopfunt med den allestädes närvarande fisksymbolen.

Och därute väntar hettan igen.

Det är svindlande att tänka på allt som den här kyrkan har rymt sedan 1000-talet, inte minst under krigen. Och nu?

Och för mig som såklart inte kan stanna där, och för en del av er som kanske aldrig kommer att hamna just där: vad kan man göra med den här färgskalan?

För visst är den väldigt, väldigt vacker?

Marknadsknappar

Min fina dansk-skotska väninna Helen har skaffat bil, och de senaste veckorna har hon använt den till att ta med mig på några utflykter i Bourgogne i Frankrike när vi har varit lediga från våra volontärarbeten.

En söndagseftermiddag var vi på ett slags antikmarknad eller loppmarknad i Cormatin, en liten stad som kanske är mest känd för sitt slott.

En annan dag ska jag visa vad man kan hitta på en sådan marknad, men idag får ni se knapparna. Alldeles nya knappar från lite olika tider — det var så vackert!

En säljare verkade ha köpt ett butikslager. Det fanns både hela knappkartor och sådant som såg ut mer som kataloger.

Att köpa knappar från Lyons Buotonnerie (bara ordet!) hade ju varit något! Att bläddra och diskutera och jämföra färgtoner och mäta storlekar …

Många, många olika skärpspännen fanns det också. Vi lyckades inte lista ut om 15:- skrivet med blyerts var gamla Francs-priser eller nutida Euro-priser (och säljaren var upptagen med annat just då). Visst är det spännande att tänka på en tid när en vanlig sybehörsaffär kunde ha avsättning för kanske 45 olika spännen till skärp som i princip bara kunde användas till klänningar och kappor?

En av säljarna berättade för mig om ett material som var en föregångare till plast (eller såklart till olika plastmaterial) — jag tror att det heter galelite eller gallelite. Är det någon som har hört om det?

Oanade krafter

Först var jag förkyld från mitten av december och drygt tre veckor framåt, på en rad otrevliga sätt, och sedan kastade sig vårterminen över mig innan jag hade hunnit bli frisk. Det är fortfarande alldeles överväldigande med allt som ska göras — men nu hoppas jag lite grann på att hinna med trevliga saker också.

Min faster och jag hade bestämt oss för att fira jul en extra gång, tillsammans, eftersom vi var långt från varandra under själva julhelgen. Ett slags variant av den amerikanska ”Friendsgiving” kanske — alltså att bjuda på Thanksgiving-middag en extra gång och kunna bjuda de vänner som firade själva dagen med sina familjer. Friendsmas?

Sedan kom min faster på att det var den dagen en film som hon ville se skulle ha premiär, så det blev inte så värst juligt. Men fint!

Skördearbete i en fransk by under första världskriget. Bild lånad från TriArt Film.

Filmen som vi såg var Xavier Beauvois Beskyddarna, och jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig — jag brukar läsa på åtminstone lite innan jag går på bio eller konsert eller föreställning, men det hade jag inte hunnit.

Om jag hade läst på hade jag läst ”första världskriget” och genast dragit slutsatsen att det skulle bli en massa krigsscener.

Men krigsscenerna är inte många i Beskyddarna. De människor som man får följa är istället de som är kvar på gården och arbetar medan alla unga män är ute i kriget. En av dem är den före detta bonden, vars förvärkta händer gör att han knappt kan hålla i en pinne. De som arbetar är hans fru Hortense, hans dotter och ibland hans styvbarnbarn (hoppas att jag förstod det rätt). Familjens tre soldater dyker upp då och då när de får permission. När Hortense förstår att hon inte kommer att få tag på någon dräng tackar hon ja till en duktig piga istället — Francine, som inte har någon familj.

Om man är van vid svensk och anglosaxisk filmdramaturgi kan man undra vad den här filmen går ut på. Den är så stillsam, så stillsam. Men såhär säger regissören själv:

Beskyddarna är en film om hur det var när kvinnorna tog hand om arbetet. Inte bara på landsbygden, utan också i städerna. För första gången var det de som körde tågen, arbetade i fabrikerna och framställde ammunition. De visade sig vara mer än kapabla. Men när männen återvände fick kvinnorna återvända till sina tidigare positioner. Det finns ett machoinslag här eftersom många av männen blev irriterade. De kom tillbaka och upptäckte att kvinnorna hade varit bättre på att hantera ekonomin, investerat pengarna bättre och i många fall köpt mer land. Så många män återvände till större ägor och mer utrustning än vad de hade lämnat bakom sig när de for. Kvinnorna hade helt enkelt gjort ett bättre jobb, och det var svårt för männen att acceptera.

De senaste veckorna har jag haft Hilary McKays ungdomsroman The Skylarks’ War som bussbok — också den handlar om första världskriget.

Det är ju inte precis något sammanträffande med tanke på att 2019 just har börjat, men det gjorde att jag hade hunnit fundera ganska mycket på hur det kriget tedde sig för de människor som inte krigade själva. Jag tror att jag måste berätta om den boken en annan gång!

Annars är det Robert Graves självbiografiska bok Good-Bye to All That som är mitt absolut starkaste intryck av vad som hände.

Gå och se Beskyddarna om du får möjlighet — en bioduk gör de fantastiska miljöerna, årstiderna och ansiktena rättvisa.

(Och du som stickar: det är såklart det som händer och inte händer som är huvudsaken med filmen, men titta på alla vackra arbetssjalar och på en mörk vardagskofta med sjalkrage!)