Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Första världskriget

Oanade krafter

Först var jag förkyld från mitten av december och drygt tre veckor framåt, på en rad otrevliga sätt, och sedan kastade sig vårterminen över mig innan jag hade hunnit bli frisk. Det är fortfarande alldeles överväldigande med allt som ska göras — men nu hoppas jag lite grann på att hinna med trevliga saker också.

Min faster och jag hade bestämt oss för att fira jul en extra gång, tillsammans, eftersom vi var långt från varandra under själva julhelgen. Ett slags variant av den amerikanska ”Friendsgiving” kanske — alltså att bjuda på Thanksgiving-middag en extra gång och kunna bjuda de vänner som firade själva dagen med sina familjer. Friendsmas?

Sedan kom min faster på att det var den dagen en film som hon ville se skulle ha premiär, så det blev inte så värst juligt. Men fint!

Skördearbete i en fransk by under första världskriget. Bild lånad från TriArt Film.

Filmen som vi såg var Xavier Beauvois Beskyddarna, och jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig — jag brukar läsa på åtminstone lite innan jag går på bio eller konsert eller föreställning, men det hade jag inte hunnit.

Om jag hade läst på hade jag läst ”första världskriget” och genast dragit slutsatsen att det skulle bli en massa krigsscener.

Men krigsscenerna är inte många i Beskyddarna. De människor som man får följa är istället de som är kvar på gården och arbetar medan alla unga män är ute i kriget. En av dem är den före detta bonden, vars förvärkta händer gör att han knappt kan hålla i en pinne. De som arbetar är hans fru Hortense, hans dotter och ibland hans styvbarnbarn (hoppas att jag förstod det rätt). Familjens tre soldater dyker upp då och då när de får permission. När Hortense förstår att hon inte kommer att få tag på någon dräng tackar hon ja till en duktig piga istället — Francine, som inte har någon familj.

Om man är van vid svensk och anglosaxisk filmdramaturgi kan man undra vad den här filmen går ut på. Den är så stillsam, så stillsam. Men såhär säger regissören själv:

Beskyddarna är en film om hur det var när kvinnorna tog hand om arbetet. Inte bara på landsbygden, utan också i städerna. För första gången var det de som körde tågen, arbetade i fabrikerna och framställde ammunition. De visade sig vara mer än kapabla. Men när männen återvände fick kvinnorna återvända till sina tidigare positioner. Det finns ett machoinslag här eftersom många av männen blev irriterade. De kom tillbaka och upptäckte att kvinnorna hade varit bättre på att hantera ekonomin, investerat pengarna bättre och i många fall köpt mer land. Så många män återvände till större ägor och mer utrustning än vad de hade lämnat bakom sig när de for. Kvinnorna hade helt enkelt gjort ett bättre jobb, och det var svårt för männen att acceptera.

De senaste veckorna har jag haft Hilary McKays ungdomsroman The Skylarks’ War som bussbok — också den handlar om första världskriget.

Det är ju inte precis något sammanträffande med tanke på att 2019 just har börjat, men det gjorde att jag hade hunnit fundera ganska mycket på hur det kriget tedde sig för de människor som inte krigade själva. Jag tror att jag måste berätta om den boken en annan gång!

Annars är det Robert Graves självbiografiska bok Good-Bye to All That som är mitt absolut starkaste intryck av vad som hände.

Gå och se Beskyddarna om du får möjlighet — en bioduk gör de fantastiska miljöerna, årstiderna och ansiktena rättvisa.

(Och du som stickar: det är såklart det som händer och inte händer som är huvudsaken med filmen, men titta på alla vackra arbetssjalar och på en mörk vardagskofta med sjalkrage!)

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!