Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Första världskriget

Sommarläsning 2: The Skylarks’ War

Vad jag kan se finns några få böcker av Hilary McKay översatta till svenska, alla utgivna i början av 2000-talet, alla översatta av Ingrid Warne. På engelska finns det massor, och en av de senaste är The Skylarks’ War. Den låg framme på borden i varenda bokhandel när jag var i London förra våren, och just då hade jag bestämt mig för att prova att läsa några av de böcker som ”alla” läste, så jag köpte den.

Efter det har nog en del av mina vänner undrat om jag inte ska sluta tjata om den någon gång. Men jag blev verkligen tagen av den. Och fascinerad — Sverige har en fantastisk barnlitteraturtradition på många sätt, och det finns många temperament och stilar och genrer i den (tänk bara på alla genrer som Astrid Lindgren arbetade i!), men jag har aldrig läst något svenskt som liknar den här berättelsen.

Innan det hinner bli rörigt måste jag berätta att boken alltså heter The Skylarks’ War i Storbritannien och ser ut såhär där:

… men att den har fått en annan titel, Love to Everyone, och ett annat omslag i USA:

År 1902 börjar berättelsen, och till och med formen är ovan för mig: målgruppen är tydligt bokslukaråldern (kanske också sådana som jag — det verkar som om många vuxna har läst), men vi får vara med när Clarry föds, och i en enda bok får vi följa henne ända tills hon är vuxen. Den period när hon är lika gammal som sina läsare är i och för sig viktig, men det är inte alls bara en prolog och en lång huvudberättelse och en epilog.

Clarry föds, och hennes mamma dör, och hennes pappa orkar inte vara pappa — det är berättelsens utgångspunkt. Storebror Peter blir förvirrad av allt detta och orkar inte alltid vara en bra storebror men försöker bringa lite ordning i både sitt och lillasysters liv genom att tvinga henne att lära sig alla läxor tillsammans med honom. De kvinnor som anställs för att ta hand om det praktiska i familjen är olika och mer eller mindre olyckliga, men särskilt en av dem fastnar för Clarry och försöker också lära henne ett och annat. En äldre grannkvinna lägger sig i. Clarry sätts i en meningslös flickskola, mest för att ha något att göra.

Med andra berättare skulle det här temat ha kunnat resultera i alla möjliga varianter av hemsk-barndom-bok, och det skulle inte ha varit konstigt alls. Men Hilary McKay låter Clarry vara en mycket hoppfull person, får henne att beundra storebror, ser till att hon förlåter pappa och ger henne åtminstone lite stöd och lite uppmuntran av vuxna här och där.

Det var länge sedan jag läste en bok där huvudpersonerna — både Clarry och Peter måste nog räknas som huvudpersoner — utvecklas så mycket. Men Hilary McKay kommenterar det knappt. Det är en spännande teknik, och hon använder den på ett lite udda sätt. Jag har funderat mycket på den medan jag har läst, och jag har läst boken tre gånger — vad är det som gör att jag tycker så mycket om de här människorna?

Det kommer aldrig att vara roligt att läsa om första världskriget, och det är det inte i den här berättelsen heller. Men Clarrys sätt att hoppas och arbeta på gör att läsaren (åtminstone jag) hoppas med henne, och kriget tar ju slut till slut, och det visar sig att några nya dörrar har öppnats för en ung kvinna som inte står ut med att vara passiv.

The Skylarks’ War är säkert på sätt och vis en del av den brittiska barnlitteraturtraditionen med den romantiska bild av barndom och barns inneboende krafter som finns i bland annat The Secret Garden, de bilder av misär och oväntade framsteg som finns i flera av Charles Dickens romaner, internatskolelivet så som det gestaltas av alla från Enid Blyton till J K Rowlings — men jag undrar om den inte har något alldeles eget utöver allt det. Hoppas att många läser den här i Sverige också.

Här berättar Hilary McKay själv lite om bakgrunden till berättelsen.

Och här:

Här är en recensent som gång på gång säger att han inte riktigt kan förklara hur bra den är eller varför. Jag håller med!

Här är en annan recension som också innehåller en ganska utförlig sammanfattning av delar av berättelsen:

Oanade krafter

Först var jag förkyld från mitten av december och drygt tre veckor framåt, på en rad otrevliga sätt, och sedan kastade sig vårterminen över mig innan jag hade hunnit bli frisk. Det är fortfarande alldeles överväldigande med allt som ska göras — men nu hoppas jag lite grann på att hinna med trevliga saker också.

Min faster och jag hade bestämt oss för att fira jul en extra gång, tillsammans, eftersom vi var långt från varandra under själva julhelgen. Ett slags variant av den amerikanska ”Friendsgiving” kanske — alltså att bjuda på Thanksgiving-middag en extra gång och kunna bjuda de vänner som firade själva dagen med sina familjer. Friendsmas?

Sedan kom min faster på att det var den dagen en film som hon ville se skulle ha premiär, så det blev inte så värst juligt. Men fint!

Skördearbete i en fransk by under första världskriget. Bild lånad från TriArt Film.

Filmen som vi såg var Xavier Beauvois Beskyddarna, och jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig — jag brukar läsa på åtminstone lite innan jag går på bio eller konsert eller föreställning, men det hade jag inte hunnit.

Om jag hade läst på hade jag läst ”första världskriget” och genast dragit slutsatsen att det skulle bli en massa krigsscener.

Men krigsscenerna är inte många i Beskyddarna. De människor som man får följa är istället de som är kvar på gården och arbetar medan alla unga män är ute i kriget. En av dem är den före detta bonden, vars förvärkta händer gör att han knappt kan hålla i en pinne. De som arbetar är hans fru Hortense, hans dotter och ibland hans styvbarnbarn (hoppas att jag förstod det rätt). Familjens tre soldater dyker upp då och då när de får permission. När Hortense förstår att hon inte kommer att få tag på någon dräng tackar hon ja till en duktig piga istället — Francine, som inte har någon familj.

Om man är van vid svensk och anglosaxisk filmdramaturgi kan man undra vad den här filmen går ut på. Den är så stillsam, så stillsam. Men såhär säger regissören själv:

Beskyddarna är en film om hur det var när kvinnorna tog hand om arbetet. Inte bara på landsbygden, utan också i städerna. För första gången var det de som körde tågen, arbetade i fabrikerna och framställde ammunition. De visade sig vara mer än kapabla. Men när männen återvände fick kvinnorna återvända till sina tidigare positioner. Det finns ett machoinslag här eftersom många av männen blev irriterade. De kom tillbaka och upptäckte att kvinnorna hade varit bättre på att hantera ekonomin, investerat pengarna bättre och i många fall köpt mer land. Så många män återvände till större ägor och mer utrustning än vad de hade lämnat bakom sig när de for. Kvinnorna hade helt enkelt gjort ett bättre jobb, och det var svårt för männen att acceptera.

De senaste veckorna har jag haft Hilary McKays ungdomsroman The Skylarks’ War som bussbok — också den handlar om första världskriget.

Det är ju inte precis något sammanträffande med tanke på att 2019 just har börjat, men det gjorde att jag hade hunnit fundera ganska mycket på hur det kriget tedde sig för de människor som inte krigade själva. Jag tror att jag måste berätta om den boken en annan gång!

Annars är det Robert Graves självbiografiska bok Good-Bye to All That som är mitt absolut starkaste intryck av vad som hände.

Gå och se Beskyddarna om du får möjlighet — en bioduk gör de fantastiska miljöerna, årstiderna och ansiktena rättvisa.

(Och du som stickar: det är såklart det som händer och inte händer som är huvudsaken med filmen, men titta på alla vackra arbetssjalar och på en mörk vardagskofta med sjalkrage!)

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!