Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Denis Mukwege

Läs om Denis Mukwege och Panzisjukhuset

Den här lilla boktipslistan borde jag ha skrivit för länge sedan.

Tyvärr är det som Denis Mukwege berättade för tio–femton år sedan minst lika aktuellt nu.

Att skriva en biografi över någon som man beundrar mycket är både ett drömuppdrag och ett mycket svårt uppdrag för de flesta författare. Jag måste erkänna att jag ofta tröttnar ganska snabbt på stilen i biografier av typerna livsberättelse (så kunde det heta i bokbranschen för några år sedan, jag vet inte om begreppet finns kvar nu) eller hjälteberättelse — de välter så lätt över i dramatiseringsiver och överdrivna personbeskrivningar. Men eftersom det är de här tre böckerna som finns på svenska, och eftersom de innehåller så mycket om den situation som Denis Mukwege och hans medarbetare arbetar i, så vill jag gärna rekommendera dem ändå. Låna dem på biblioteket om inte annat!

De glömda kvinnornas röst var den första som kom ut, 2009, och den har kommit i både e-utgåva och i pocketutgåva sedan dess. Birger Thureson, som har skrivit den, har arbetat på den kristna dagstidningen Dagen, och boken gavs ut i samarbete mellan ett förlag och PMU, en av de svenska biståndsorganisationer som har stöttat Denis Mukwege och Panzisjukhuset i många år. Birger Thureson byggde den på intervjuer med kvinnor som hade fått vård och stöd på Panzisjukhuset. Den finns översatt till engelska och tyska.

Boken Mukwege är mer en enpersonsbiografi, också den skriven av en journalist med bakgrund i den kristna tidningsvärlden — Berthil Åkerlund som har arbetat på Svenska Journalen och som före den här boken hade skrivit andra böcker som utspelar sig i afrikanska länder, bland andra Hon ville överleva och Vattenkriget. Det är klart att det inte går att skriva om Denis Mukwege utan att berätta historien om Panzisjukhuset, och det var säkert inte meningen heller. Den här boken kom ut första gången 2013, så den innehåller lite mer än den tidigare.

För inte så länge sedan kom Birger Thuresons andra bok om kvinnorna på Panzisjukhuset, De reste sig och gick vidare. Också den är utgiven i samarbete med PMU.

Den franska dokumentärfilm, Mukwege — att läka Kongos kvinnor, som har visats här i Sverige och funnits på UR Play, har delvis samma problem som många sådana här böcker, tycker jag. Jag visade den för mina klasser när jag undervisade i religionskunskap på en folkhögskola och vi skulle sätta oss in i vad etik är, och varje gång jag såg den var den förstås oerhört omskakande. Samtidigt blev jag störd av hur filmteamet hade arbetat för att få till effekter.

Så om man vill komplettera sina intryck tycker jag att man ska söka på ”Denis Mukwege” på Youtube och ta del av några intervjuer och tal. Då får man mer av hans eget sätt att resonera och berätta, och för mig blir det verkligare. Men att läsa en av de här böckerna är, även om författarens sätt att skriva inte riktigt stämmer med vad man hade hoppats för ämnets skull, också ett bra sätt att försöka sätta sig in i situationen.

Hur man stickar ränder på en Easy Peasy Beanie

Det är ganska många som tycker att Easy Peasy Beanie lätt blir en mani. Redan förra året var min mamma igång — hon stickade till Bibelsällskapets insamling till Guatemala:

Och när man har stickat några stycken vill man kanske börja variera sig lite grann. Det mest naturliga är förstås att börja tänka på ränder. Men hur gör man ränder på en modell som bygger på en trevarvsrapport?

Ett tips är att göra som Gunbritt — hon varvar enfärgade och flerfärgade restgarner med en färg som hon har lite mer av. Här blir det nästan en melerad effekt av två varv per färg.

Men hon har också provat att sticka sex varv i varje färg, alltså två rapporter. Då döljer sig de tre varv som har rätsidan utåt mellan ”korvarna” som har avigsidan utåt, och tills mössan tas på syns en ”korv” i varje färg.

Fast redan när man viker upp en kant syns ränderna och stickningens struktur på ett annat sätt.

Marita (som varvar ett flerfärgat garn och ett enfärgat här ovanför) skriver:

Jag gör 6 varv av vardera färg så att det blir varannan färg av ”korvarna”.
Då blir det dessutom garnbyte på samma sida av arbetet hela tiden. Jag klipper inte av garnet utan låter det löpa med längs sidan för att slippa fästa en massa ändar. Denna sida låter jag sedan bli toppen på mössan, alltså den sida där arbetet dras ihop.

Anita har också stickat med en grundfärg och flera olika randfärger. Grundfärgen löper med i kanten hela tiden, och om man med accentfärgerna börjar och klipper med lagom lång garnände …

… kan det bli en liten tofs på mössan! En som är ovanligt barnsäker eftersom alla trådarna kommer från mössan.

Jag tror att Anita är en av dem som har bestämt sig för att grundfärgen får två varv och att accentfärgerna får fyra för att färgbytena blir snyggare då. Du får säga till om du använder ett annat trick, Anita!

Marta, som har stickat den rosarandiga mössan här ovanför, skriver:

Jag lägger upp med bottenfärgen. Sedan stickar jag
v 1 rät med bottenfärgen
v 2 avigt med bottenfärgen
v 3 rät med ”yttre färgen”
v 4 rät med — ” —
v 5 avigt med — ” —
v 6 rät med — ” —
Börja om med varv 1 — och så vidare.

Börja om med varv 1 — och så vidare.

Tack alla ni som har delat med er av era tips!

Vad jag har hört — i andra hand — fortsätter Läkarmissionens insamling till slutet av juli, så det finns fortfarande en hel rad veckor att använda till att utveckla modellen ännu mer!

En ny bok om arbetet på Panzisjukhuset

Birger Thureson, journalisten som skrev boken De glömda kvinnornas röst för tolv år sedan, har varit i DR Kongo igen och intervjuat en rad kvinnor som har fått medicinsk och psykologisk hjälp på Panzisjukhuset. Av de intervjuerna har han gjort en ny bok. På tisdag kan man lyssna på en livesändning på PMU:s Facebook-sida där han berättar tillsammans med några av PMU:s anställda som var med på resan.

Kongo är hos oss varje ögonblick

I juli 2014 upptäckte människor i ett bostadsområde i DR Kongo att de bodde ovanpå en koboltåder. Sedan dess har hundratals gruvor grävts i området. Många barn arbetar med att leta upp koboltstenar i jordytan, sortera dem och krossa dem. Foto: Amnesty

”Ännu har kobolt, till skillnad från guld, tenn och koltan inte startat något krig i Kongo. Det klassas heller inte som konfliktmineral”, läser jag i Aftonbladet.

Reportaget inleds med ett möte med Denis Mukwege när han är på besök i Stockholm.

”Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt”, säger han.

Koltan är en av förutsättningarna för att våra mobiltelefoner ska fungera.

I stort sett alla svenskar som har en mobiltelefon (undantaget är de som har skaffat en Fairphone) har del i inbördeskriget i DR Kongo, ett av världens rikaste länder om man ser till mineraltillgångar, ett av världens farligaste länder eftersom resten av världen vill åt de mineraltillgångarna.

Nu håller kobolt, en mineral som krävs för att uppladdningsbara batterier ska fungera, blivit nästa stora tillgång och fara.

Denis Mukwege på Panzisjukhuset i DR Kongo. Foto: Läkarmissionen

Aftonbladets stora reportage har rubriken ”Blodsbatterier”. Urban Andersson och Staffan Lindberg har rest till ett samhälle där stora mängder kobolt upptäcktes nyligen och träffat några av de vuxna och barn som arbetar med att gräva fram metallan. Läs!

Amnesty har en kampanj där man kan skicka brev till biltillverkaren Renault om bilbatterier eftersom batterierna sannolikt är gjorda med kobolt som barn har utvunnit — skriv på den här!

P.S. Läs också Magda Gads några år gamla reportage om koltanbrytningen i Kongo! D.S.