Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Denis Mukwege

Kongo är hos oss varje ögonblick

I juli 2014 upptäckte människor i ett bostadsområde i DR Kongo att de bodde ovanpå en koboltåder. Sedan dess har hundratals gruvor grävts i området. Många barn arbetar med att leta upp koboltstenar i jordytan, sortera dem och krossa dem. Foto: Amnesty

”Ännu har kobolt, till skillnad från guld, tenn och koltan inte startat något krig i Kongo. Det klassas heller inte som konfliktmineral”, läser jag i Aftonbladet.

Reportaget inleds med ett möte med Denis Mukwege när han är på besök i Stockholm.

”Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt”, säger han.

Koltan är en av förutsättningarna för att våra mobiltelefoner ska fungera.

I stort sett alla svenskar som har en mobiltelefon (undantaget är de som har skaffat en Fairphone) har del i inbördeskriget i DR Kongo, ett av världens rikaste länder om man ser till mineraltillgångar, ett av världens farligaste länder eftersom resten av världen vill åt de mineraltillgångarna.

Nu håller kobolt, en mineral som krävs för att uppladdningsbara batterier ska fungera, blivit nästa stora tillgång och fara.

Denis Mukwege på Panzisjukhuset i DR Kongo. Foto: Läkarmissionen

Aftonbladets stora reportage har rubriken ”Blodsbatterier”. Urban Andersson och Staffan Lindberg har rest till ett samhälle där stora mängder kobolt upptäcktes nyligen och träffat några av de vuxna och barn som arbetar med att gräva fram metallan. Läs!

Amnesty har en kampanj där man kan skicka brev till biltillverkaren Renault om bilbatterier eftersom batterierna sannolikt är gjorda med kobolt som barn har utvunnit — skriv på den här!

P.S. Läs också Magda Gads några år gamla reportage om koltanbrytningen i Kongo! D.S.

Filmen om Denis Mukwege

Denis Mukwege bland några av de kvinnor som har fått vård på Panzisjukhuset. Bild lånad från PMU

Här kommer något av det viktigaste som går att skriva på en blogg.

Den senaste filmen om Denis Mukwege, Panzisjukhuset och inbördeskriget i Kongo går att se på UR Play nu.

Se den!

Här:

Mukwege — att läka kvinnor i Kongo

***

Vill du göra något?

Berätta om den för andra!

Och berätta också om sambandet mellan vår elektronik (mest mobiltelefonerna) och inbördeskriget — Magda Gads artikel i tidningen Vi kan vara en bra början.

Läs mer om Panzisjukhuset.

På PMU:s webbplats kan man välja Panzisjukhuset som ändamål när man skickar pengar. Där finns också en specialsida om DR Kongo.

På Läkarmissionens webbplats finns det flera gåvobevis som innebär pengar till Panzisjukhuset: en akut förlossning, stöd till Panzisjukhuset, en vanlig förlossning. Det går förstås också bra att märka en vanlig insättning med Panzisjukhuset.

Sprid gärna länken till det här inlägget till vänner — så att de också kan göra något!

***

Och så ser jag på Panzi Foundations webbplats att det är en Netflix-film på gång. Denis Mukwege har verkligen försökt få resten av världen att se vad det är som händer i Bukavo-provinsen. Det verkar som om fler och fler ser!

Denis Mukwege årets person i Afrika

Det här kan man inte sådär utan vidare kalla en glad nyhet, men i alla fall:

Africanews har räknat ihop läsarrösterna och utser doktor Denis Mukwege till årets person i Afrika!

Bild lånad från Africanews.

Det man egentligen skulle önska vore att det arbete som hans sjukhus har blivit så uppmärksammat för inte behövdes längre — att det kunde bli ett vanligt sjukhus med förlossningar, spädbarnsvård och gynekologi som specialiteter.

Alltså: att vård av kvinnor som har skador efter våldtäkter inte skulle utgöra ungefär hälften av sjukhusets arbete.

Men eftersom den vården behövs minst lika mycket nu som när sjukhuset grundades 1999 är det ju oerhört angeläget att arbetet uppmärksammas. Och det är ett hoppfullt tecken att Africanews läsare (och inte bara välvilliga européer och amerikaner, till exempel) tycker att Denis Mukwege är en viktig person, eller hur?

För ett par år sedan skrev journalisten Magda Gad om Panzisjukhuset i Läkartidningen, och det reportaget blev oerhört spritt och läst. Jag tror att det resulterade i ganska stora gåvor från svenskar till sjukhuset, och det var ju hur bra som helst. Om alla som läste det reportaget dessutom hade läst det som Magda Gad och hennes fotograf Niclas Hammarström berättade i tidningen Vi om mineralindustrin — då tror jag att effekten hade blivit ännu större. En av orsakerna till att Kongo-Kinshasa är så oroligt (och med ”så oroligt” menar jag egentligen ”alldeles livsfarligt för kvinnor och barn, och för många män också”) är att en del av det material som behövs till mobiltelefoner bara finns där. Förutsättningen för vår vardagsbekvämlighet (och, i många fall, ren lyxkonsumtion, visst är det så?) är alltså att andra människor lever i rädsla för gruppvåldtäkter och annat våld varje dag.

Och jag har hört många säga att det inte går att göra något åt det, men det är inte riktigt sant. Det mesta som vi kan göra är små saker — och det är ju just små saker vi kan göra.

1. Använda den mobiltelefon vi har just nu tills det verkligen absolut inte går att använda den längre. Försöka få den lagad om den går sönder. Vara lite mer varsam med den kanske?

2 a. Stötta arbetet på Panzisjukhuset genom att skicka pengar till PMU eller Läkarmissionen. Kanske göra en insamling som vänner kan vara med på? PMU har också tygkassar och smycken med texten ”To Congo with Love” — för den som tycker att bära omkring på budskap kan de vara ett bra sätt att berätta för andra om vad som händer!

2 b. För hjälpstickare: Human Bridge (som arbetar tillsammans med Erikshjälpen och Läkarmissionen) skickar en del av sina startpaket för nyfödda till Panzisjukhuset. Koftor, mössor, sockor och filtar kan man sticka och virka, och resten av innehållet kan man ordna till exempel med hjälp av vänner som tycker att det är roligt att leta efter fynd på second hand och reor.

3. Om det verkligen absolut krävs en ny mobiltelefon — köpa en Fairphone som inte innehåller några konfliktmineraler och som inte är tillverkad i så kallade sweatshops.

Och just idag: berätta om Denis Mukweges utmärkelse för någon i närheten!

Victoria på Panzisjukhuset

På nyårsafton skrev Victoria Edström från Uppsala på Facebook om sitt besök på Panzisjukhuset i DR Kongo. Hon åkte dit för att hälsa på sin syster som arbetar där och kom hem med många intryck:

 

Idag kom jag hem från en veckas besök i Kongo, hos min syster som volontärar på ett sjukhus i ett halvår. Det heter Panzisjukhuset och är berömt för att behandla och hjälpa de kvinnor som blivit offer för våldtäkt som krigsmetod i gerillakrigen i Kongo. Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet.

Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig.

På väg till marknaden. En lastbil med beväpnade soldater stannar. Pekar med sina vapen på mig och på gränden bakom. Tiden fastnar. Jag kan inte andas. Allt som händer sen är som en film. Det går ganska fort men tar aldrig slut. Det gör fruktansvärt ont. Jag hinner tänka: nu dör jag. Sedan tänker jag: nu vet jag vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste stoppa dem. Det bara måste finnas ett sätt att få ett slut på allt det här, och jag ger mig inte förrän jag hittat det.

Victoria (till höger) och hennes syster Carolina tillsammans med Denis Mukwege. Foto: privat (lånat från artikeln i tidningen Metro)

Och där någonstans vaknar jag ur drömmen under mitt trygga myggnät i min systers rum.

Är det det här som måste hända mig för att jag ska vakna?

Någon dag senare sitter jag öga mot öga med grundaren av Panzisjukhuset, den prisbelönte och fredsprisnominerade läkaren Denis Mukwege, och kan inte värja mig mot den djupa nöd som lyser ur hans ögon. Utan filter flyttar den liksom över till mig, samtidigt som Denis berättar att han senast igår fick veta att ännu en treåring blivit våldtagen.

En av salarna på Panzisjukhuset. Foto: Victoria Edström

Förra året tog sjukhuset emot över 80 barn under 10 år som blivit utsatta.

Jag får själv senare träffa denna treåring, och även en 12-åring som är höggravid med barnet som blev resultatet av övergreppet.

Tårarna värker i halsen och stämningen i rummet är blytung när något nytt händer.

I något slags desperation frågar jag vad jag kan göra och hans blick får plötsligt liv.

Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.

Han som flera gånger talat i FN, blivit intervjuad i världsmedier, har gett ut flera böcker, en film, suttit i Skavlans soffa, han tror att lilla jag kan göra något.

Lika förbehållslöst som hans sorg nyss blev min, känner jag nu hur hans hopp tar plats i hjärtat.

Alla kan göra något. Pengar är inte det viktigaste, även om vi också verkligen behöver det. Pengar hjälper oss att hjälpa för stunden, men det kommer ständigt nya kvinnor. Ju fler som vet, desto närmare kommer vi ett slut. Prata med dina vänner — du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Omtumlad lämnar jag hans kontor.

Det som inte får hända har hänt. Och fortsätter hända varenda dag i Kongo. Jag har vetat om det ett tag, och bara orkat ta in det i korta stunder.

Sedan har känslan av hopplöshet övermannat mig, jag kan ändå inte påverka gerillakrigen, varför ska jag må dåligt av att tänka på våldtäkterna, vem hjälper det?

Jag är inte längre samma person. Och hela skillnaden är ljuset i ett par ögon och stavas hopp.

Berätta för dina vänner- du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Det var inte jag som blev våldtagen, men det kunde ha varit det.

Sedan tror jag att du precis som jag behöver något mer än nattsvarta fakta att ta in. Något slags uppgift, någon mening i det meningslösa. Jag fick det av mannen med hoppet, och nu ger jag den vidare till dig.

Jag har inte 1000 vänner. Jag kan inte stoppa gerillakrigen, inte ensam. Men jag kan berätta vad jag har sett och hört. Jag är inte längre samma person. Jag är drabbad. Av lika stora delar nöd som hopp. Det vill jag dela med dig. Vad kan vi göra tillsammans?

Om du vill veta mer:

Magda Gads artikel i Läkartidningen

Sida berättar om läget

Om du vill vara med och ge:

PMU
Läkarmissionen

***

Det är många som har skickat Victorias text vidare på Facebook — så många att tidningen Dagen har intervjuat henne om det, och tidningen Metro också. Victoria sa ja när jag frågade om jag fick publicera hela texten här — tack, Victoria!

Ni som har varit med i hjälpstickningsarbetet ett tag vet ju att startpaket för nyfödda är något som används hela tiden på Panzisjukhuset. Både PMU och Human Bridge (som arbetar tillsammans med Läkarmissionen och Erikshjälpen) tar emot. Just nu arbetar också Karin Wiktorsson på eget initiativ med en liknande insamling för prematurbarnen på Panzisjukhuset eftersom släktingar till henne reser dit för att arbeta och kan ta med paket. Här kan man gå med i den Facebook-grupp som hon har startat.

Många av er vet också att hantverk är en väg tillbaka till livet för många av kvinnorna som får vård på Panzisjukhuset. På Dorkas, ett slags rehabiliteringscenter, är virkning en av de saker de ägnar sig åt.

Vill du berätta för fler, och utanför Facebook? Skriv till maria.bard[at]pmu.se och be om informationsmaterial att dela ut!