Elisabeth på Panzisjukhuset

I augusti reste Elisabeth Hammarberg, som är kommunikationschef på PMU, till Kongo med ett stort bagage — de mössor och andra babysaker som hade kommit in under de första veckorna med Värma liten. Jag bad henne att berätta något om sin resa bara för Kyrkkaffebloggens läsare — så varsågoda, alla stickare, virkare och andra supportrar!

***

Det har gått en dryg månad sedan jag kom hem från min resa till DR Kongo, mitt första besök i landet och mitt första besök på Panzisjukhuset. Det var lite omtumlande att plötsligt vara där, på det sjukhus jag läst så mycket om, som representant för PMU berättat för andra om och samlat in pengar till. Sedan stod jag plötsligt där, ansikte mot ansikte med dessa kvinnor.

Veckan som jag var där var så fylld av upplevelser och möten att det var svårt att hinna ta in allt. Men i tanken har jag många gånger vänt tillbaka till Bukavu. Till myllret av människor, de mer eller mindre farbara vägarna ut till Panzi och Panzisjukhuset, de små ”butikerna” längs vägen där människor försökte sälja några få varor som de kunde avvara, eller kanske måste avvara för att få pengar till annat, men framför allt till kvinnorna jag mötte där. Jag minns Alima, en stark kvinna i ledande ställning som berättade hur två av hennes systrar och flera av hennes vänner drabbats av det sexuella våldet. Nu gick hon i ett av de främsta leden i manifestationen mot våldet. Hennes hälsning till omvärlden var: ”Vi behöver stöd från våra vänner runt om i världen, vi behöver att ni står upp tillsammans med oss för freden.”

Tänk att vardagen kan se så olika ut, att villkoren vi lever under kan vara så totalt annorlunda för en kvinna i min ålder som föddes i Kongo istället för i Sverige. För mig som mamma till två pojkar känns det som en självklarhet att jag kan ge dem det som de behöver av mat, kläder, trygghet och så vidare. Tänk att vara mamma och inte ha den möjligheten …

Jag minns också den oerhörda glädjen hos Jeanne när jag, som hennes första kund, köpte några virkade tvättlappar av henne. På Panzisjukhuset och Dorkas kvinnocenter får kvinnor som inte kan återvända hem chans att lära sig hantverk av olika slag och framför allt lära sig att de kan få en inkomst genom att brodera, sy, sticka, fläta korgar eller göra dockor. Tillsammans med samtalsstöd och traumabearbetning är det en oerhört viktig del i deras rehabilitering och i arbetet med att bygga upp en ny framtid.

På sjukhuset besökte jag dels avdelningen där kvinnor med svåra gynekologiska skador får vård. Skadorna hade uppkommit på grund av sexuellt våld eller svåra förlossningar.  Jag deltog i en morgonsamling och vi sjöng och gjorde morgongymnastik tillsammans. De sjöng med sådan övertygelse och glädje, men samtidigt kunde jag skymta sorgen och vemodet i deras ögon. Jag kommer speciellt ihåg ögonen hos en flicka i 14–15-årsåldern som ingick i gruppen.

Jag besökte också förlossnings-avdelningen där kvinnorna låg i rader med sina nyfödda små. Jag måste säga att det var med blandade känslor som jag gick in i salen tillsammans med fotografen. De har blivit fråntagna så mycket, jag ville inte ta ifrån dem deras privatliv också. Men samtidigt var det en otroligt skön känsla att få berätta om alla här hemma i Sverige som suttit och stickat mössor, koftor, filtar till dem och deras små barn.  Det kändes som att jag fick komma med en hälsning om att de inte är bortglömda. Det finns människor på andra sidan jorden som bryr sig. Det var roligt att få lämna över allt det stickade. Det var härligt att se glädjen i deras avvaktande ögon när de fick de små plaggen till sina barn. Men bäst var nog ändå att få lämna över hälsningen ”det finns någon som bryr sig”.

Elisabeth Hammarberg