Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv andra världskriget

Brev från någon annan

Den här boken låg på bordet rakt framför mig när jag kom in i bokhandeln Nomad Books i London i våras.

Den här alltså!

Jag brukar inte köpa böcker som ligger på bordet vid ingången, men det var något med stämningen i bokhandeln, och jag vände på flera av böckerna där och fick en känsla av att Dear Mrs. Bird skulle kunna vara lite som The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society, en bok som jag har läst flera gånger och gett bort flera gånger trots att jag är väldigt medveten om att den inte är perfekt och att människor som har varit med om något så traumatiskt som ett krig nog kan bli ordentligt förolämpade av berättarstilen.

A. J. Pearce är, ungefär som den äldre av de båda Guernsey-författarna, en författare som blev författare därför att ett ämne fångade henne. Hon läste gamla damtidningar från krigsåren och blev fascinerad av tonen och innehållet i dem, inte minst av de spalter där läsarna ställde frågor och en så kallad agony aunt (kanske är det ett modernare begrepp?) svarade.

Det är just en sådan rådgivningsspalt som är utgångspunkten för Dear Mrs. Bird — unga Emmy (egentligen Emmeline) med krigsreporterdrömmar söker en deltidstjänst på en tidning och inser alldeles för sent att hon ska vara assistent åt den skräckinjagande redaktören Mrs. Bird, en kvinna som har fullt fokus på att vinna kriget åt England genom att kräva maximal värdighet, tapperhet och uthållighet av alla.

Emmy, som är volontär på en brandstation nästan lika mycket som hon lönearbetar och som upplever kriget i form av förtvivlade röster när hus brinner efter de tyska bombanfallen, vill också att England ska vinna. Men när hon förstår att en viktig del av hennes arbete är att klippa sönder och slänga alla brev där brevskrivaren ger uttryck för ensamhet, sorg, tvivel eller förtvivlan, då fattar hon ett beslut som går tvärtemot den tjänstebeskrivning hon har fått.

Jag läste ut Dear Mrs. Bird snabbt, snabbt i våras och lämnade den till min systerdotter när jag åkte hem. Sedan tog jag tillbaka den i somras och läste den igen. Och så skickade jag den till en väninna som skrev att hon hade tänkt beställa den.

Brandmän i London under andra världskriget. Bild lånad från https://www.london-fire.gov.uk/museum/history-and-stories/firefighters-of-the-second-world-war/

Hur stämmer A. J. Pearces berättelse med verkligheten?

Eftersom så väldigt många unga män var långt hemifrån under andra världskriget befolkades brandbilarna av män som av olika orsaker inte kunde bli soldater: för unga, för gamla, med något fysiskt som hindrade dem.

Det arbete som Emmy och hennes volontärkolleger och anställda kolleger gör på brandstationen i boken — de sitter vid telefoner hela nätterna och ser till att brandmännen rör sig i området på effektivast möjliga sätt, samtidigt som de vet att bomberna lika gärna kan ramla ner på dem själva — var en av de arbetsuppgifter som kvinnor fick ta på sig under kriget. Om jag förstår saken rätt kunde kvinnor gå åtminstone en del av brandmansutbildningen, men de fick inte bli brandmän. En del av dem blev brandvakter och spanade från taken i London ut över staden, en del blev körde fordon åt brandkåren, och många satt vid telefonborden som Emmy, ofta med hjälmen på. 1943 arbetade 70 000 kvinnor för The Auxiliary Fire Service, kan man läsa på London Fire Brigades webbplats.

Över 50 000 samtal hade kvinnorna vid telefonborden tagit emot när kriget var slut. 327 brandmän hade dött i tjänsten.

A. J. Pearce har inte bara läst frågespalter i gamla veckotidningar — jag kan ju inte alls bedöma hur hon har lyckats med att fånga stämningen och få alla detaljer i berättelsen att stämma med hur London var vid den här tiden, men det märks att hon har satt sig in i allt möjligt: hur det såg ut på en brandstation, hur busstrafiken fungerade, vad människor i London åt, vad de hade på sig …

Många gånger får hon mig att tänka på flickböcker som jag läste i min fasters efterlämnade hylla på somrarna när jag gick i mellanstadiet och högstadiet — särskilt den holländska författaren Willy Corsaris Vicki vinner, som också utspelar sig på en veckotidningsredaktion i London. Emmy är så positiv och full av framåtanda att man kan bli lite matt.

Lika ofta associerar jag till just The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society — för grundidén att berätta om något alldeles förfärligt med gott humör och framtidstro finns där också. Obegripligt för många av oss idag, men en gång när vi talade med min farfar om andra världskriget sa han: ”Nej, vi var inte så oroliga. Vi hade så mycket att göra!” Och det har ju Emmy och hennes vänner också.

Min väninna har läst ut boken nu, och hon skrev till mig häromdagen att hon var så besviken på hur den slutade — att det nästan förstörde hela boken.

Jag blev också irriterad på det först. Och nu ska jag ju inte berätta vad det är som händer, men jag tror att jag kan berätta att det är ett ganska typiskt flickboksslut där alla viktiga delar av berättelsen (utom en, faktiskt) liksom faller på plats.

Egentligen är det nog bara helt stilenligt. Men det som A. J. Pearce har lyckats med, och som jag verkligen beundrar henne för, är att skriva en krigsberättelse så full av medmänsklighet, mänsklig värme och vardagshumor. Den är verkligen hoppfull och hoppingivande — kanske mest inom ramen för vad förlagen numera kallar feel-good, men också med många detaljer som spretar utanför och gör den mer övertygande.

Skulle det gå att skriva något liknande som utspelar sig i Sverige vid samma tid? Vi blev ju skonade från så mycket.

Ja, men under tiden kriget pågick var det inte alls självklart att det skulle bli så. Och jag tycker att jag känner igen Astrid Lindgren och hennes tidiga hjältinnor Kati och Britt-Mari i Emmy.

(Och ni som har fokus på textil: kanske, kanske tycker jag att A. J. Pearce missar en typisk och tacksam poäng när hon spolar förbi de flesta klädbekymmer ganska snabbt. Emmy är tydligen väldigt duktig på att sy men inte så intresserad att hon berättar om hur hon tänker och löser problem. Det hade kunnat göra boken ännu mer levande eftersom klädransoneringen fick så påtagliga följder i människors vardag och kanske ännu mer när de ville fira något. Hmmm.)

En fin recension

Idag är jag mycket glad för en fin recension av en bok som jag arbetade med i höstas! Ni som brukar läsa Ett varv till har sett boken förut flera gånger, men recensionen är ny.

Crister Enander har läst nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons roman Snitslad bana för Helsingborgs Dagblads räkning och skriver bland annat:

”Kriget — och inte minst en rå ondska — kommer nära, mycket nära, och ställer vardagen och verkligheten på huvudet. Arthur-Nilson skildrar detta mycket levande och gripande och utan att förfalla till slitna plattityder.
Och hennes bok är ytterst angelägen idag då främlingsfientlighetens fula tryne åter blivit en vanlig anblick mitt i vardagen och mitt i politiken.”

Läs hela recensionen här!

Hurra för en fin recension

Bibliotekstjänsts lektör Staffan Wennerlund har skrivit ett fint omdöme om nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana, som jag arbetade med i höstas. Hoppas att den hamnar på många bibliotek nu, så att många får chansen att läsa den!

”Elisabet är sexton år och bor i ett samhälle på skånska Öresundskusten. Sommaren 1943 går mot sitt slut och hela klass 4:4 får ta upp potatis nu när alla män är inkallade. Kriget har bytt ansikte och hatet mot allt tyskt, som klasskamraten Brigitte med tyska föräldrar, tar sig mobbande uttryck. Elisabet bekymrar sig för orättvisor och svårigheter som det begynnande vuxenlivet ställer henne inför, men hon är samtidigt omtumlande förälskad i den tre år äldre Gösta. När många judiska flyktingar lyckas ta sig över sundet, erbjuder hennes far en judisk familj med en dotter i Elisabets ålder att dela deras enkla boende. Under den resterande hösten fram emot jul mognar hon och tar definitivt steget in i vuxenlivet. Snitslad bana är en reflekterande och läsvärd roman för unga. Tidsepoken den utspelas i kan tyckas ålderstigen, men mycket är igenkännbart och tidlöst. (…)

Personskildringarna är utomordentliga liksom de varierade miljöskildringarna. Boken (…) kräver viss läsvana, tålamod och förmåga att se bortom tidsepoken, men för de läsarna kan [den] vara mycket läsvärd och givande.”

***

 

Här är en artikel som jag skrev om Kerstin när hon just hade dött häromåret.

Boktips: Snitslad bana

Jo, det är sant: Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana kommer ut i nyutgåva nu i december!

Det är en historisk roman med sextonåriga Elisabet som berättare. Hon bor i en kuststad i Skåne, går på samrealskolan och ska snart få sitt första syskon (lite pinsamt). Sommarlovet 1943 slutar med kommenderad potatisplockning, och när höstterminen börjar har nästan alla skolans manliga lärare försvunnit iväg. Skyddsrum, gasmask och kondisbesök med ransoneringskakor är Elisabets vardag — men plötsligt har hon också en främmande flicka boende i sitt rum.

Jag läste Snitslad bana när den var ny — lite för tidigt egentligen, jag var ungefär tio år då — och har läst den många gånger sedan dess. När Annika Thors böcker i En ö i havet-serien kom läste jag dem också och tyckte att de var så lika den här fastän de vände på perspektivet. Jag har pratat med många förlagskolleger om att göra en nyutgåva eftersom den första inte riktigt fick någon chans i bokhandeln. I samband med att Kerstin Arthur-Nilson dog och jag skrev en artikel om henne i Dagen började Anna Ehde Malmberg och jag att tala om det, och eftersom Anna driver det förlag som Kerstin var med och startade ville hon göra verklighet av idén.

Det som jag har gjort är att jag har reviderat texten lite — det fanns en del skrivsätt som var någorlunda vanliga på 1980-talet men som inte hade något med 1943 års språkbruk att göra — och så har jag skrivit en artikel om Kerstin Arthur-Nilsons författarskap och korrekturläst. Kerstins syster har skrivit en hälsning. Och Vibeke Olsson har skrivit ett efterord som jag är mycket, mycket glad för.

Omslaget har jag inte alls varit inblandad i. Det har Anna och formgivaren Eva Lena Johansson, vän med Kerstin hon också, gjort med hjälp av Kerstins syskon som försåg dem med ett av Kerstins skolfoton.

Fråga efter boken på biblioteket och i bokhandeln, så att den ”aktiveras” på olika håll och fler kan få syn på den!

Här kan både bokhandlare och privatpersoner beställa den.