Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Äkta vara

Äppeltider

Såhär såg det ut när jag var i Kosta för några veckor sedan:

Min farfars föräldrar köpte för drygt hundra år sedan ett egnahemshus där av en glasblåsare som hade byggt det själv och skulle flytta. Det var ett ganska bra hus för min farfars pappa: det ena rummet på övervåningen blev hans skomakarverkstad, och det andra blev hans skobutik.

Nu bor mina föräldrar i huset, och ofta har de många gäster på samma gång.

I trädgården finns det flera riktigt gamla äppelträd. Inget av dem verkar ha gett fina äpplen någon gång, och i år är många av äpplena små och angripna av något av de djur som äter sig in till kärnhuset och har kalas där. Men mycket frukt blev det!

Det finns flera nya äppelträd också, men inget av dem har börjat ge frukt än.

Det finns också ett gammalt äppelträd som fick flera kvistar av olika sorter inympade för några år sedan. Det är jag extra fascinerad av, men det har inte hunnit bli någon frukt där heller.

Det är min svägerska Sara som sitter vid trädgårdsbordet och skär bitar till en äppelkaka. Den blev jättegod! Med den firade vi min morbror Gösta som också var på besök — han har fyllt 70, och nu är han och undervisar i swahili på en folkhögskolekurs i Tanzania, så vi hade tur som hann träffa honom.

I Viby nära Hallsberg såg det ut såhär ett par veckor senare. Transparent Blanche-äpplen bara drösade ner i trädgården! De är ju fantastiskt goda att äta som de är, men de håller inte så länge, och har de väl ramlat ner på marken måste man ta hand om dem direkt. Så vi kokade äppelmos.

Ingrids mamma är biodlare, så det fanns gott om bra burkar. Ändå räckte de såklart inte.

Vi gjorde moset på samma sätt som min mormor och min mamma: tog bara bort kärnhus och skadade bitar, kokade med lite vatten (den här sortens äpplen kokar sönder snabbt) och passerade. Min mormor och mamma använde en mosvagga (visst heter det så?) med ett speciellt redskap som man skulle mosa med och dra utmed botten, men Ingrid använde ett durkslag och en träsked, och det fungerade också bra.

Jag fick med mig en hel glasslåda med äppelmos hem. Det är slut nu!

Sara och jag har lite olika teknik när vi skär äpplen. Hon skalar hela äpplet och skär sedan loss bitar tills hon bara har kärnhuset kvar. Jag delar äpplet i fyra delar, tar bort kärnhusbiten och skalar varje del. Vi lägger bitarna i en gryta eller skål med vatten, och när den är full sköljer vi bitarna, lägger dem i en gryta med lite vatten och sätter på spisen. Båda teknikerna gör att vi kan sitta ute och göra det mesta av arbetet och sedan bara behöver koka inomhus (där det är ganska trångt). Jag tycker att det är bra att vara klar när bitarna har kokat sönder och inte behöva vänta på nästa moment då.

(Skarpögda ser att ett äpple som något av barnen har smakat på också har hamnat i komposthögen!)

Förra helgen var jag med vänner som har en stor äppelträdgård i Växjö. För kanske tio år sedan när de insåg att inte ens viltutfodring var lösningen skaffade de kross, mustpress och pastöriseringsverktyg. De har gjort över 10 000 liter äppelmust sedan dess. Jag fick en flaska med mig på tåget när jag åkte — så otroligt gott!

Den här helgen tog vi hand om nästan all ny fallfrukt i trädgården i Kosta och kokade äppelmos.

Jag har drömt om att göra en äppelräddarkokbok, och jag blir alltid så glad när jag läser om äppelräddarinitiativ, till exempel Rädda fallfrukten. Dagens Nyheters reportage om arbetet på musterier och ciderbryggerier på olika håll i Sverige gjorde mig också glad!

Och det bästa är att det är så enkelt att börja.

Här är mitt senaste favoritrecept:

Klyfta, kärna ur och skala så många äpplen som får plats i den bästa grytan (med lite överkokningsriskmån).

Skölj dem.

Lägg dem i grytan och häll på några deciliter vatten.

Låt dem koka sönder under omrörning.

Ta bort grytan från spisen och låt moset svalna lite. Smaka av det med lokalproducerad honung och riven färsk ingefära — det får gärna bli en påtaglig ingefärssmak tycker jag.

Ät lite genast med grädde eller mjölk och häll resten i burkar. Frys dem ifall du är orolig för mögel (fyll dem inte ända upp i så fall). Eller ge bort det som familjen inte kommer att äta upp direkt!

Varför slängs så mycket mat?

Hur kan det komma sig att vi tycker att vi har råd att slänga mat?

När det är så uppenbart att resurserna på jorden inte är oändliga?

Och samtidigt som så många människor inte får tillräckligt att äta?

Äpplena på bilden fotograferade jag i prästgårdsträdgården i Viby nära Hallsberg för några år sedan. Det var lite sorgligt just då, för det hade bestämts att träden skulle tas bort eftersom trädgården skulle återställas i historiskt skick (en mycket berömd naturvetenskaparpräst bodde där för länge sedan) och den här äppelsorten inte alls passade med den epok som det skulle föreställa. Vi pratade om ifall man kanske skulle kunna erbjuda kvistar till människor som kunde tänka sig att ympa in dem på sina egna träd, för äpplena är så vackra och goda. Men sedan ändrades beslutet, så träden finns kvar! Jag ska åka till Viby i helgen, så då får jag se hur det har gått för dem i år.

Nu har ju också fruktförmedlingarna fyllts på med annonser igen — trots den underliga sommaren verkar det ha blivit ett bra äppelår på många håll. Rädda fallfrukten är ett av de ställen där man både kan lägga ut en annons (om man har mer frukt än man kan ta hand om) och leta efter frukt att rädda (om man har utrymme för mer i sina matförråd). Ett så fantastiskt initiativ!

Och så kommer det ett antimatsvinnsprogram på SVT: Maträddarna.

”Anne Lundberg och Paul Svensson sätter fingret på en av vår tids hetaste frågor – matsvinnet”, står det på programmets webbplats. ”De besöker bönder, butiker, fabriker och konsumenter för att försöka ta reda på vad vi kan göra för att minska på matsvinnet. Det blir också recept och tips på vad man kan laga för gott på det man annars hade tänkt att slänga.”

Jamen det var ju precis det som många av er hjälpte mig att göra för några år sedan!

Den här boken blev resultatet — och kanske var den lite före sin tid, för den sålde inte lika bra som kakböckerna och brödboken. Sorgligt — det tycker jag fortfarande, för den är så full av påhittig inspiration, fantastiska recept och intervjuer med människor som gör bra saker. Det får jag säga, för jag har bara tagit emot och satt ihop. Och trots att den inte sålde så bra så är jag väldigt glad för den. Maria (formgivare) och Magnus (fotograf) lyckades verkligen med att göra den till något av en trollerilåda!

Det går fortfarande att köpa den (den finns i de stora webboklådorna, men jag vill verkligen uppmuntra alla att handla hos en bokhandlare som är en människa), så om du vet någon som inte har den, se till att det blir åtgärdat!