Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Panzisjukhuset i Kongo

Två böcker för doktor Denis-beundrare

Min familj (tre generationer) håller på med att tömma min farfars lägenhet som ska säljas. Han och min farmor har inte samlat på något, men de har läst massor av böcker. Och eftersom min farfar började arbeta i Afrika på 1960-talet har han fantastiska Afrika-hyllor.

Där hittade jag de här båda böckerna (ja, det är jag som har gett dem till honom …):

dsc_21951

Birger Thureson har skrivit den som kom först, De glömda kvinnornas röst. Den gavs ut av biståndsorganisationen PMU och förlaget där jag arbetade då och handlar om arbetet på Panzisjukhuset i Kongo.

Några år senare kom Berthil Åkerlunds biografi på Weyler förlag.

Det finns massor att läsa om Denis Mukwege och hans arbete på olika webbplatser, och många filmer att se, men många av oss tycker ju fortfarande om att läsa böcker, eller hur?

Så nu gör jag en liten tävling med de här båda också. Du som vill vinna någon av dem (har du redan en, så skriv vilken — då är du med i dragningen för den andra), skriv i kommentarfältet eller, om du inte har Facebook eller inte vill synas, skicka ett meddelande till mig på adressen annabraw[snabel-a]gmail.com.

Första gången jag var med och arbetade för Panzisjukhuset var när Birger Thuresons bok skulle ges ut. Då var jag inte så inblandad men läste en del och petade lite i baksidestext också. Andra gången var när förlaget där jag arbetade, Dagen och PMU samarbetade i kampanjen Värma liten och samlade in handstickade och handvirkade mössor till de nyfödda på Panzisjukhuset. Då fick jag göra desto mer. PMU och Dagen hade gissat på ungefär 1000 mössor. Det blev mer än 10 000! Och det föds ju fortfarande barn där — så om du vill får du gärna lämna din favoritmodell till spädbarnsmössa som tips i ditt tävlingssvar.

På onsdag kväll drar jag två vinnare som får varsin bok.

Här är en film som Human Rights First har gjort för att berätta om arbetet på Panzisjukhuset och om varför det är så viktgt:

(Det här är inte någon gilla-och-dela-tävling, men vill du berätta för dina vänner om Denis Mukwege så varsågod, använd gärna den här tävlingen för att göra det!)

En film som alla hjälpstickare vill se

Av Posted on Inga taggar 0

Idag hade jag tänkt visa lite mer av det som har åkt till Israa Abdalis container — men så såg jag att Kerstin tipsade om den här filmen, och det är ju något som alla måste få se:

Här kan man läsa mer om den.

Och om man vill att den ska visas på närmaste Folkets Hus eller bibliotek eller så, så att man kan ta med alla sina vänner och visa dem varför det är så viktigt att stötta Denis Mukweges arbete och annat biståndsarbete — då gissar jag att man kan gå just till Folkets Hus eller biblioteket och be de programansvariga där att se vad de kan göra, och att det är bra om man också tar kontakt med PMU och ber om allt informationsmaterial som de vill skicka med.

Den här veckan är Denis Mukwege i Sverige! Det hade gått mig förbi. Men här är de besök-och-filmvisningar som återstår:

Onsdag 19 oktober (Stockholm):
Kl. 11:30 – 15:25 – Seminarium och filmvisning i Sveriges riksdag, Andrakammarsalen. Panelsamtal med Dr Denis Mukwege, filmregissören Thierry Michel, Anders Kompass m.fl. Föranmälan krävs.

Torsdag 20 oktober (Stockholm):
Kl. 16:00 och 20.00 – Filmvisning på Zita Folkets bio. Efter filmen följer ett panelsamtal med Dr Denis Mukwege och regissören Thierry Michel, moderator är Marika Griehsel. Framträdande av Edo Bumba som gjort filmmusiken i dokumentären. Filmen visas på Zita även 24:e och 26:e oktober. Biljett kan köpas via Zitas hemsida.

Fredag 21 oktober (Umeå):
Kl. 11.00 – Framträdande i Aula Nordica på Umeå universitet, fri entré.

Kl. 16.00 & 20.00 Filmvisning på Vävenscenen följt av samtal med Dr Denis Mukwege och filmregissören Thierry Michel. Moderator: Marika Griehsel. (Gratisbiljetter krävs, finns att hämta på universitetets Infocenter och på Umeå stadsbibliotek från 10 oktober.)

Här kan man läsa lite mer om besöket.

Victoria på Panzisjukhuset

På nyårsafton skrev Victoria Edström från Uppsala på Facebook om sitt besök på Panzisjukhuset i DR Kongo. Hon åkte dit för att hälsa på sin syster som arbetar där och kom hem med många intryck:

 

Idag kom jag hem från en veckas besök i Kongo, hos min syster som volontärar på ett sjukhus i ett halvår. Det heter Panzisjukhuset och är berömt för att behandla och hjälpa de kvinnor som blivit offer för våldtäkt som krigsmetod i gerillakrigen i Kongo. Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet.

Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig.

På väg till marknaden. En lastbil med beväpnade soldater stannar. Pekar med sina vapen på mig och på gränden bakom. Tiden fastnar. Jag kan inte andas. Allt som händer sen är som en film. Det går ganska fort men tar aldrig slut. Det gör fruktansvärt ont. Jag hinner tänka: nu dör jag. Sedan tänker jag: nu vet jag vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste stoppa dem. Det bara måste finnas ett sätt att få ett slut på allt det här, och jag ger mig inte förrän jag hittat det.

Victoria (till höger) och hennes syster Carolina tillsammans med Denis Mukwege. Foto: privat (lånat från artikeln i tidningen Metro)

Och där någonstans vaknar jag ur drömmen under mitt trygga myggnät i min systers rum.

Är det det här som måste hända mig för att jag ska vakna?

Någon dag senare sitter jag öga mot öga med grundaren av Panzisjukhuset, den prisbelönte och fredsprisnominerade läkaren Denis Mukwege, och kan inte värja mig mot den djupa nöd som lyser ur hans ögon. Utan filter flyttar den liksom över till mig, samtidigt som Denis berättar att han senast igår fick veta att ännu en treåring blivit våldtagen.

En av salarna på Panzisjukhuset. Foto: Victoria Edström

Förra året tog sjukhuset emot över 80 barn under 10 år som blivit utsatta.

Jag får själv senare träffa denna treåring, och även en 12-åring som är höggravid med barnet som blev resultatet av övergreppet.

Tårarna värker i halsen och stämningen i rummet är blytung när något nytt händer.

I något slags desperation frågar jag vad jag kan göra och hans blick får plötsligt liv.

Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.

Han som flera gånger talat i FN, blivit intervjuad i världsmedier, har gett ut flera böcker, en film, suttit i Skavlans soffa, han tror att lilla jag kan göra något.

Lika förbehållslöst som hans sorg nyss blev min, känner jag nu hur hans hopp tar plats i hjärtat.

Alla kan göra något. Pengar är inte det viktigaste, även om vi också verkligen behöver det. Pengar hjälper oss att hjälpa för stunden, men det kommer ständigt nya kvinnor. Ju fler som vet, desto närmare kommer vi ett slut. Prata med dina vänner — du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Omtumlad lämnar jag hans kontor.

Det som inte får hända har hänt. Och fortsätter hända varenda dag i Kongo. Jag har vetat om det ett tag, och bara orkat ta in det i korta stunder.

Sedan har känslan av hopplöshet övermannat mig, jag kan ändå inte påverka gerillakrigen, varför ska jag må dåligt av att tänka på våldtäkterna, vem hjälper det?

Jag är inte längre samma person. Och hela skillnaden är ljuset i ett par ögon och stavas hopp.

Berätta för dina vänner- du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Det var inte jag som blev våldtagen, men det kunde ha varit det.

Sedan tror jag att du precis som jag behöver något mer än nattsvarta fakta att ta in. Något slags uppgift, någon mening i det meningslösa. Jag fick det av mannen med hoppet, och nu ger jag den vidare till dig.

Jag har inte 1000 vänner. Jag kan inte stoppa gerillakrigen, inte ensam. Men jag kan berätta vad jag har sett och hört. Jag är inte längre samma person. Jag är drabbad. Av lika stora delar nöd som hopp. Det vill jag dela med dig. Vad kan vi göra tillsammans?

Om du vill veta mer:

Magda Gads artikel i Läkartidningen

Sida berättar om läget

Om du vill vara med och ge:

PMU
Läkarmissionen

***

Det är många som har skickat Victorias text vidare på Facebook — så många att tidningen Dagen har intervjuat henne om det, och tidningen Metro också. Victoria sa ja när jag frågade om jag fick publicera hela texten här — tack, Victoria!

Ni som har varit med i hjälpstickningsarbetet ett tag vet ju att startpaket för nyfödda är något som används hela tiden på Panzisjukhuset. Både PMU och Human Bridge (som arbetar tillsammans med Läkarmissionen och Erikshjälpen) tar emot. Just nu arbetar också Karin Wiktorsson på eget initiativ med en liknande insamling för prematurbarnen på Panzisjukhuset eftersom släktingar till henne reser dit för att arbeta och kan ta med paket. Här kan man gå med i den Facebook-grupp som hon har startat.

Många av er vet också att hantverk är en väg tillbaka till livet för många av kvinnorna som får vård på Panzisjukhuset. På Dorkas, ett slags rehabiliteringscenter, är virkning en av de saker de ägnar sig åt.

Vill du berätta för fler, och utanför Facebook? Skriv till maria.bard[at]pmu.se och be om informationsmaterial att dela ut!

Hälsningar från Panzisjukhuset

Ojojoj vad många det är som har läst Läkartidningens artikel om Panzisjukhuset!

Jag tog kontakt med Magda Gad, som har skrivit den, och frågade om hon ville berätta lite mer om sitt engagemang här på Kyrkkaffebloggen. Här kommer det!

Magda Gad, journalisten som åkte till Kongo. Bild lånad från Magdas Facebooksida.

Magda Gad, journalisten som åkte till Kongo. Bild lånad från Magdas Facebooksida.

Hur kom du i kontakt med Panzisjukhuset? Hur kom det sig att du bestämde dig för att resa dit?

Jag satt på ett tåg till mitt lantställe i Dalarna i julas när en tjej som satt i sätet bredvid mig sa: ”Du borde åka till Kongo, min morbror jobbar där för FN och det verkar vara helt galet där.” Jag började genast researcha Kongo och blev förvånad över att jag visste så lite om landet; att världens dödligaste krig sedan Andra världskriget rasar där. Att sex miljoner människor har dött. Att medierna inte skriver något om det. Jag bestämde mig genast för att åka.

När jag och fotografen Niclas Hammarström förberedde oss inför resan fick jag höra talas om Panzi genom en bekant. Doktor Mukweges arbete lät otroligt – att han opererar våldtagna med sitt eget liv som insats – och vi kände direkt att vi ville göra ett reportage om det.

Nyfödd på Panzisjukhuset hösten 2011 -- och mottagen med svensk värme! Foto: Elisabeth Hammarberg/PMU

Nyfödd på Panzisjukhuset hösten 2011 — och mottagen med svensk värme! Foto: Elisabeth Hammarberg/PMU

Jag gissar att det är svårt att göra ett ”vanligt” journalistuppdrag av ett besök där — vad vill du säga till dem som läser ditt reportage i Läkartidningen och blir upprörda och vill göra något?

Du har helt rätt i att det här inte kändes som ett vanligt journalistuppdrag. Det är omöjligt att ställa sig själv åt sidan i en sådan här situation. Något i mig förändrades för alltid efter mitt möte med dessa flickor och kvinnor. Det värsta var insikten om att det är vi, i väst, som håller liv i inbördeskriget genom att konsumera produkter (mobiler, läsplattor, spelkonsoler) som innehåller blodsmineraler från Kongo. När jag hör folk här hemma gnälla om småsaker så vill jag bara skrika rakt ut. Samtidigt var det fantastiskt att se att dessa kvinnor faktiskt orkar fortsätta kämpa trots allt de har gått igenom. Deras leenden kommer att bo i mitt hjärta för evigt.

Annas kommentar: Det är många som skriver och vill hjälpa till, och det enklaste man kan göra är att skriva på namninsamlingen till stöd för Kongos kvinnor. Det är också enkelt att skicka en gåva till Panzisjukhuset via PMU i form av pengar: SMS:a till numret 72980 och skriv Kongo om du vill ge 50 kronor och KONGO100 för att ge 100 kr. Det går så klart också bra att använda Plusgiro 900050-6 eller Bankgiro 900-0506 och skriva Panzisjukhuset i kommentarfältet. Hos Läkarmissionen kan man ge ”fjärrpresentkort” på en förlossning på Panzisjukhuset genom att skicka 150 kronor. Man kan också skicka en hälsning till en vän i form av 60 kronor som gåva till sjukhuset.

Några av Magdas läsare har engagerat sig för att sjukhuset ska få de tvättmaskiner som saknas och skriver:

”På Panzisjukhuset finns det ett stort behov av tvättmaskiner, men i dagsläget kan det inte köpas in några sådana eftersom pengar som kommer från biståndsorganisationer är öronmärkta.  En industrimaskin, vilket är det som behövs för sjukhusbruk, kostar 50 000 kr och de behöver 3–4 stycken så alla små och stora bidrag är välkomna! Får kvinnorna tvättmaskiner kan de istället för att stå på knä och gnugga kläder komma vidare i livet genom utbildning med mera.

Vi har i dag varit i kontakt med Magda Gad som skrivit artikeln och hon hälsar att ni som vill donera till tvättmaskiner göra detta via bankgiro 5659-8808, vilket är Pingstkyrkans i Umeå missionskonto. Där skriver ni Tvättmaskiner till Panzi och då går alla medel oavkortat till detta. Professor Ellinor Ädelroth som är på plats tar hand om detta och följer upp till givare som anger sin mejladress.”

Hur kommer ditt eget engagemang för kvinnorna i DR Kongo att fortsätta?

Jag och Niclas Hammarström känner oss inte alls klara med Kongo. Vi har fått upp ögonen för en situation som hela världen inte kan annat än skämmas för och vi vill fortsätta att berätta om vad som händer på plats. Ska det bli någon förändring så är första steget att informera folk om vad som faktiskt händer.

En hälsning från Panzisjukhuset

Alldeles ny.

Tack vare två brunnsborrande vänner från Umeå, Anders Boström och Richard Karlsson, har vi fått lite fler bilder från BB-avdelningen på Panzisjukhuset och på ett annat sjukhus i närheten, Lemera. De hade med sig några fler mössor från sina hemtrakter när de åkte ner för att arbeta, och så passade de på att hälsa på några nyfödda och deras mammor.

En liten reservation: vem som helst som just har klarat av en förlossning och ligger på BB skulle väl bli lite ställd om det kom in två män med kamera, så våra vänner försökte visa all respekt och fotograferade inte så mycket. På Panzisjukhuset fick Astrid Eriksson ta över kameran, och Richard stannade utanför. Men några bilder måste det ju bli, som en hälsning till alla Värma liten-vänner! Här är dagens Panzi-bebis.

Elisabeth på Panzisjukhuset

I augusti reste Elisabeth Hammarberg, som är kommunikationschef på PMU, till Kongo med ett stort bagage — de mössor och andra babysaker som hade kommit in under de första veckorna med Värma liten. Jag bad henne att berätta något om sin resa bara för Kyrkkaffebloggens läsare — så varsågoda, alla stickare, virkare och andra supportrar!

***

Elisabeth Hammarberg. Foto: PMU

Det har gått en dryg månad sedan jag kom hem från min resa till DR Kongo, mitt första besök i landet och mitt första besök på Panzisjukhuset. Det var lite omtumlande att plötsligt vara där, på det sjukhus jag läst så mycket om, som representant för PMU berättat för andra om och samlat in pengar till. Sedan stod jag plötsligt där, ansikte mot ansikte med dessa kvinnor.

Veckan som jag var där var så fylld av upplevelser och möten att det var svårt att hinna ta in allt. Men i tanken har jag många gånger vänt tillbaka till Bukavu. Till myllret av människor, de mer eller mindre farbara vägarna ut till Panzi och Panzisjukhuset, de små ”butikerna” längs vägen där människor försökte sälja några få varor som de kunde avvara, eller kanske måste avvara för att få pengar till annat, men framför allt till kvinnorna jag mötte där. Jag minns Alima, en stark kvinna i ledande ställning som berättade hur två av hennes systrar och flera av hennes vänner drabbats av det sexuella våldet. Nu gick hon i ett av de främsta leden i manifestationen mot våldet. Hennes hälsning till omvärlden var: ”Vi behöver stöd från våra vänner runt om i världen, vi behöver att ni står upp tillsammans med oss för freden.”

På BB-avdelningen. Hexagonkofta och mössa överlämnade.

Tänk att vardagen kan se så olika ut, att villkoren vi lever under kan vara så totalt annorlunda för en kvinna i min ålder som föddes i Kongo istället för i Sverige. För mig som mamma till två pojkar känns det som en självklarhet att jag kan ge dem det som de behöver av mat, kläder, trygghet och så vidare. Tänk att vara mamma och inte ha den möjligheten …

Jag minns också den oerhörda glädjen hos Jeanne när jag, som hennes första kund, köpte några virkade tvättlappar av henne. På Panzisjukhuset och Dorkas kvinnocenter får kvinnor som inte kan återvända hem chans att lära sig hantverk av olika slag och framför allt lära sig att de kan få en inkomst genom att brodera, sy, sticka, fläta korgar eller göra dockor. Tillsammans med samtalsstöd och traumabearbetning är det en oerhört viktig del i deras rehabilitering och i arbetet med att bygga upp en ny framtid.

Nyfödd och försedd med filt och randig mössa.

På sjukhuset besökte jag dels avdelningen där kvinnor med svåra gynekologiska skador får vård. Skadorna hade uppkommit på grund av sexuellt våld eller svåra förlossningar.  Jag deltog i en morgonsamling och vi sjöng och gjorde morgongymnastik tillsammans. De sjöng med sådan övertygelse och glädje, men samtidigt kunde jag skymta sorgen och vemodet i deras ögon. Jag kommer speciellt ihåg ögonen hos en flicka i 14–15-årsåldern som ingick i gruppen.

Mamma visar upp en gång till.

Jag besökte också förlossnings-avdelningen där kvinnorna låg i rader med sina nyfödda små. Jag måste säga att det var med blandade känslor som jag gick in i salen tillsammans med fotografen. De har blivit fråntagna så mycket, jag ville inte ta ifrån dem deras privatliv också. Men samtidigt var det en otroligt skön känsla att få berätta om alla här hemma i Sverige som suttit och stickat mössor, koftor, filtar till dem och deras små barn.  Det kändes som att jag fick komma med en hälsning om att de inte är bortglömda. Det finns människor på andra sidan jorden som bryr sig. Det var roligt att få lämna över allt det stickade. Det var härligt att se glädjen i deras avvaktande ögon när de fick de små plaggen till sina barn. Men bäst var nog ändå att få lämna över hälsningen ”det finns någon som bryr sig”.

Elisabeth Hammarberg