Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

”Fantastiskt att se att det går”

Ekologiska jeans som är sydda i Sverige — kan det vara möjligt?

Faktum är att jag hörde till dem som köpte Close by Denim-jeans nästan direkt när de första dök upp. Då kostade de närmare 1200 kronor paret, och det tycker en del är dyrt. Jag försöker påminna mig själv om att det kan kännas som mycket pengar men att det bara beror på att vi har vant oss av med att betala vad kläder egentligen kostar. Ska de som har odlat bomullen, tillverkat tyget och sytt jeansen få betalt så att de kan leva är 1200 kronor inte överdrivet mycket att dela på.

Precis innan Close by Denim-designern Petra Bachmann flög vidare till ett nytt arbete hann jag göra en intervju med henne. Här kommer den! Och först en av de filmer som Ellos har spelat in med Petra och hennes medarbetare för att presentera Close by Denim för Sverige.

***

Hej Petra! Ett klädmärke med ekologiska material och tillverkning i Sverige — hur kom det sig att ni vågade satsa på det?

Vi kände att det låg helt rätt i tiden att satsa på hållbar produktion och att få fram ett märke som vågade ta steget att testa vad den svenska textilindustrin kunde få fram. Vi ville också se hur vi kunde utmana oss själva i att designa produkter som har bra kvalitet i kombination med en tidlös design.

Vilken är din roll?

Min roll har varit att hålla i det kreativa uttrycket. Dels att forma varumärket åt det håll vi har velat, dels att designa produkterna.

När man jobbar med ett sådant här litet varumärke så blir det att man gör det som behövs. Min roll har handlat mycket om att få till det designuttryck som vi strävat efter i kollektionerna. Men allt är såklart ett teamarbete.

Vad har ni fått för respons?

Det har absolut märkts att det finns ett stort intresse för mode och hållbart tänk. Det är liksom nästan det mode handlar om idag, skulle jag vilja sträcka det till. Både press och kunder har varit mycket positiva till det vi tagit fram.

Tänker vi på miljön och hur vi ska få allt att fungera lite bättre, lite längre, så har vi ett försprång och får också ett förtroende från sina kunder som är värt extremt mycket.

Alla vill bidra med något idag, men det är inte alltid lätt att veta hur man ska gå tillväga. Kan man då välja något som är producerat på ett juste sätt, utan långa transporter, tillverkat i närområdet, och i kvaliteter som inte frestar på miljön lika mycket som andra, så blir det förstås ett sätt att påverka direkt.

Vad använder ni för material utöver ekologisk denim?

Vi har ju produkter inom många kategorier, både inom vävt och stickat. Det vi tycker är lite extra speciellt är att vi har stickat upp i stort sett alla våra stickade kvaliteter i Sverige. Det har varit en utmaning eftersom vi har fått ta fram kvaliteterna själva och testat oss fram för att hitta fina följsamma trikåer till till exempel T-shirts och det som kallas sweatstyles. Vi har också tagit fram härliga grovstickade kvaliteter till våra stickade tröjor och kjolar.

På denimfronten har vi vävt upp en egen ekologisk denim i Italien där vi behållit fröskalen från bomullen och hoppat över blekningsprocessen för att få fram känslan av den råa bomullen och slippa onödiga processer som stjäl mycket naturresurser.

Har ni någon känsla för vilka som är era kunder?

Den första säsongen, när vi hade släppt våra första jeans, så ringde vi runt till alla som köpt dem för att få reda på lite mer om vilka de var, varför de köpt våra jeans och vad de tyckte om dem.

Det visade sig vara väldigt olika kunder, åldern skiljde sig åt och det geografiska läget också, men de hade ett par saker gemensamt, och det var just att de gillade att vi sytt jeansen i Sverige och att de gärna ville hitta goda alternativ på marknaden, juste för miljön och samtidigt med god kvalitet och design.

Har du arbetat med syfabriker i Sverige tidigare? Var finns de, och hur påverkar de ditt arbete?

Detta var första gången för mig, och det var fantastiskt att se att det går och häftigt att se vad vi kan ta fram här i närområdet.

Det finns så många duktiga människor finns här som verkligen kan textil produktion och som brinner för att göra bra produkter och behålla vårt textila arv!

Vi har arbetat med små lokala producenter i Boråstrakten. Att ha dem så nära rent geografiskt påverkar såklart produkterna också. Vi kan ju åka till dem och diskutera passform och utveckling på ett smidigt sätt.

Sedan påverkar det såklart oss att vi jobbar med en mindre fabrik än om vi hade anlitat till exempel en fabrik i Asien. Här hemma är det ett mindre antal personer som fixar alla momenten, och när det är influensatid eller liknande påverkar det såklart produktionstiden på ett annat sätt om man jobbat med en stor fabrik i Kina.

Hur garanterar ni att arbetsförhållandena är vettiga också på de fabriker som ni anlitar utomlands?

Vi har avtal med de fabriker som vi producerar hos, så det är en faktor som gör att vi kan känna oss tryggare med vår produktion. Vi har inte haft så många producenter som vi har jobbat med, och de vi haft har till största del varit människor i närområdet som vi känner väl och som vet vad vi värdesätter och kräver i form av etik och arbetsförhållanden.

Hur tror du att Close by Denim kan påverka klädbranschen i Sverige?

Som så många andra aktörer inom branschen så har vi gjort vår grej. Vi har testat något som vi har trott på och använt vår goda vilja och envishet till att försöka ta fram produkter som är lite närmare producerade, i lite justare kvaliteter, lite bättre och hållbarare design och så vidare.

Detta är trots allt en begränsad kollektion. Ellos Group som äger varumärket arbetar aktivt för mer hållbara alternativ, och Close by Denim är ett sätt att testa ett närmare och mer hållbart produktionssätt i en mer begränsad upplaga. Att göra det allra bästa man kan är liksom gott nog ibland, och på det viset har vi resonerat med våra kollektioner.

Vissa saker är liksom omöjliga att få fram till rätt pris, vissa saker får man inte fram i Sverige, men mycket går att göra om man bara pushar sig själva lite.

Så tror jag många med oss resonerar i dag, och har vårt märke inspirerat någon att tänka lite mer så, så är vi jättenöjda!

Vad har du för förhoppningar för de närmaste två åren?

Att modevärldens intresse för de goda valen kommer att hålla i sig och att vi i framtiden kommer att kunna ha ännu lite bättre samvete när vi handlar nya fina plagg till oss själva.

Har du något favoritplagg i den senaste kollektionen?

Ha ha, ja, det kan man nog säga, ganska många också!

Vi har ju jobbat lite kollektionslöst, om man nu kan använda det ordet. Det innebär att vi har släppt plagg som bygger och bygger ut hela kollektionen, så att säga.

En av mina absoluta favoriter är The Logo Sweat för dess enkelhet och för att det var ett av de första plaggen som vi stickade i Sverige.

Sedan gillar jag The Baseball Jacket mycket. Den är användbar både som inneplagg och ytterplagg, är både en tröja och jacka i ett, och är producerad i Sverige av superfina material: ull och älgskinn.

***

Tack Petra!

Jag har faktiskt gjort ett undantag från ”handla av människor”-regeln — brukar annars försöka köpa det jag behöver i mindre butiker där det är mindre risk att pengarna försvinner uppåt i skyhöga hierarkier — för Close by Denim-klädernas skull. På en del av jeansen sitter det en lapp där sömmerskan har skrivit sina initialer. Tillsammans med det faktum att tyget är ekologiskt och kläderna sydda i Sverige, med vettiga löner, måste väl det vara en av de bästa märkningar som ett plagg kan få?

”Paketen bidrar till en bättre start i livet för barnen”

Frälsningsarmén arbetar med utsatta människor i många städer och samhällen i Sverige. Tycker man om att sticka sockor, vantar, mössor och halsdukar kan man ge dem till närmaste Frälsningsarmén-kår nästan oavsett var i Sverige man bor.

Men hur många hjälpstickare vet att Frälsningsarmén behöver stickat till sitt internationella arbete också?

Inte jag. Eller: nu vet jag. Jag fick reda på det när det dök upp en bild och en inbjudan till stickning i grupp i Västerås på Facebook för några veckor sedan.

Och nu har Lars Sjöberg svarat på några frågor om startpaket för nyfödda och om Frälsningsarmén Bistånd. Tack, Lars!

***

Lars Sjöberg. Foto: Frälsningsarmén Bistånd

Hej Lars Sjöberg! Du arbetar ju med Frälsningsarméns biståndsarbete. Om det går att sammanfatta: var finns ni, och vad gör ni?

Frälsningsarmén Bistånd, FAB, finns i Bäckby i Västerås.

FAB är inte vinstdrivande, verksamheten finns för att hjälpa människor internationellt, nationellt och lokalt. Vi är ett 40-tal medarbetare. 13 är anställda med olika anställningsstöd, och övriga har olika former av praktik, de flesta via Arbetsförmedlingen men också via andra som till exempel Västerås Stad.

Vi har fyra grenar i vår verksamhet.

Den första är hjälpsändningarna. 25–30 lastbilar eller containrar lämnar FAB varje år fullastade med insamlade hjälpmedel –sjukhussängar, rullstolar, avancerad sjukhusutrustning, kläder, möbler och mycket annat. De åker till behövande över hela världen i länder som Ukraina, Ungern, Makedonien, Irak, Somalia, Panama …

Den andra är att vi sköter klädinsamling åt Frälsningsarmén Myrorna i Västerås och åt Myrorna i sju andra städer och platser i närheten. Vi tömmer ett 60-tal insamlingsboxar två gånger i veckan.

I samarbete med ICA:s centrallager i Västerås har vi en matbank som levererar mat till behövande via Frälsningsarmén i Västerås och fyra andra städer.

Och så erbjuder vi en anpassad arbetsplats för människor i olika situationer och för olika former av praktik.

Inom Frälsningsarmén Bistånd finns det transportavdelning, lager, sortering, en avdelning för reparation, underhåll och demontering, en för återvinning, en för textil och så vidare.

Nu har ni startat en stickbiståndsgrupp i Västerås. Hur många sådana grupper har ni i Sverige, vem kan vara med i dem, och vad gör de?

Frälsningsarmén Bistånd finns bara här i Västerås — vi startade på 1980-talet. Men Frälsningsarmén finns över hela Sverige med församlingar, institutioner och gemenskapscenter av olika slag. Stickgrupper och liknande finns lite varstans så fråga på er lokala Frälsningsarmé kår vad som finns och om man kan hjälpa till!

Kan man stötta gruppens arbete även om man inte har möjlighet att komma när ni ses?

Man kan sticka hemma för att lämna in när som helst på vardagar mellan åtta och tre hos oss här i Västerås, och det går också bra att posta paket till oss. Annars man man fråga på sin lokala Frälsningsarmékår om vad det finns för behov där.

Ni arbetar med startpaket för nyfödda — vad är det?

Ett startpaket innehåller lite av varje som är bra för föräldrarna att använda under den första tiden med barnet. Många människor ute i världen lever under väldigt knappa förhållanden, så att kunna ge sitt nyfödda barn en ren filt, rena och hela kläder, rena tvättlappar och en tvål är inte givet. Paketen är enkla, men de kan verkligen bidra till en bättre start i livet för barnen.

Vart skickas de, och hur delas de ut?

Delar av våra hjälpsändningar går ofta till sjukhus eller vårdcentraler som vänder sig till människor som inte har så mycket av ekonomiska medel. Där det finns förlossningsavdelningar och mödravårdsavdelningar tar personalen emot startpaket. Ofta har också Frälsningsarmén eller våra vänorganisationer i andra länder kontakt med familjer som kan behöva startpaket.

 

Innehållet i ett startpaket hos biståndsgruppen i Västerås. Foto: Frälsningsarmén Bistånd

Varför är det så bra med startpaket?

Det som täcker basbehoven samlat på ett ställe, i ett paket — det tycker vi är bra, och paketen är lätta att dela ut!

Tar ni emot annat också? Vad behövs mest?

Vi tar emot i princip allt utom böcker så länge vi har plats och kan hantera det vi tar emot.

Om man vill hjälpa till men inte bor i närheten av någon grupp, finns det någon adress som man kan skicka paket till? 

Det bästa är att gå in på Frälsningsarméns webbplats och titta under rubriken ”Här finns vi”. Där kan man hitta närmaste kår. Om du som vill ge något finns inom en radie av ungefär tre timmars bilresa från Västerås, och om du har fyllt några lådor eller säckar, så kan det finnas chans att vi kan hämta i samband med något annat hämtuppdrag. Bor du längre bort så kan du prova att fråga en lokal Frälsningsarmékår om de kan samordna med oss, eller också kan du ta kontakt med oss så får vi se om vi kan hitta en lösning.

En del biståndsorganisationer skickar ingenting från Sverige, andra skickar ganska mycket. Hur brukar ni på Frälsningsarmén förklara poängen med att svenska handarbetare hjälper er med till exempel startpaket?

Behoven är stora. Många människor i vår värld lever under väldigt svåra förhållanden, med begränsade resurser, och många barn föds in i dessa svåra förhållanden. Det som ni och vi kan göra tillsammans är mycket värt. Vi justerar innehållet i startpaketen lite grann efter vilka länder de skickas till.

Många av dem som läser den här bloggen är medvetna om att fraktkostnader lätt kan bli höga. Kan man stötta er med bidrag till det?

Ja, vi vill hjälpa så många vi kan, så varje bidrag till vår verksamhet är så värdefullt!

Fraktkostnader är mycket riktigt höga, och ofta är det våra mottagare som tillsammans med oss kämpar för att få ihop medel så att vi kan skicka en hjälpsändning.

Varje år har vi ett projekt där vi skickar julklappar till behövande barn i andra länder, och då är det många som bidrar både ekonomiskt och med färdiga julklappar.

Om du vill skänka ett bidrag till Frälsningsarmén Bistånd så gör det till Plusgiro 493 42 34-8 eller med Swish till numret 123 319 92 54.

Startpaketen är en av de viktiga uppgifterna för biståndsgruppen i Västerås. Foto: Frälsningsarmén Bistånd

Hur går det för gruppen i Västerås, och vad önskar du medlemmarna där framöver?

Jag tycker att det går riktigt bra, och vi har ett så viktigt uppdrag! Jag önskar alla våra medarbetare allt gott och Guds välsignelse. Jag önskar att vi ska få fortsätta att ha förutsättningar att göra det vi gör för att hjälpa andra människor, och jag hoppas att fler vill ansluta sig till vår stickgrupp och stödja den på olika sätt!

Kom gärna och hälsa på hos oss om ni har vägarna förbi! Vår adress är Kokillgatan 10 i Bäckby.

***

Tack Lars!

Vill man komma i kontakt med Frälsningsarmén Bistånd kan man skriva till info[snabel-a]sahumaid.com. Man kan också följa arbetet på Facebook.

Vill du posta ett paket?

Adressen är

Frälsningsarmén Bistånd

Kokillgatan 10

72133 Västerås

Märk gärna paketet ”Startpaket till nyfödda”!

 

I Broby stickas det för fred

Minns ni att jag berättade om en stickgrupp i Broby i norra Skåne några gånger förra vintern? En grupp där nyanlända kvinnor fick utlopp för en del av sin kreativitet och förbrukade massor av garn genom att sticka barnkläder i egen design? Här, här och här kan man läsa om det.

En av gruppens svenska medlemmar, Gerd Persson, berättar om vad den gör nu. Kulturhuset i Broby ska kläs i halsduk — det var det jag hörde om först — men det händer mycket annat också. Gruppens namn är inspirerat dels av Cirkus Cirkörs föreställning för ett tag sedan, dels av det sticksätt där man använder rundstickor med mjuka vajrar för att sticka runt, men egentligen kan ju vi som hjälpstickar kalla varje maska en magisk ögla. Tack för allt som du delar med dig av, Gerd! Och tack för alla bilder som du skickade!

***

Gerd presenterar sig såhär:

Vem är jag?
Gerd Persson, Broby, 74 år.

Make Ingvar (vi har varit gifta i 52 år), 4 söner och 7 barnbarn.
Stickaktivist. Pensionerad distriktsbarnmorska. Utesovare. Pilgrimsvandrare. Trädgårdsälskare.


Det bästa med stickning:
  Jag håller mig vaken, road och skärpt när jag stickar!

***

Hej Gerd! Hur kommer det sig att ni stickar en sådan jättelång halsduk i Broby?

Magic loop – Sticka för fred började med att sticka en 17 meter lång halsduk som vi skickade till Spanien. Vi deltog i ett projekt som gick ut på att uppmärksamma sexuellt våld mot kvinnor. Nu har de från olika länder fått in över 2 900 meter halsduk, och projektet fortsätter ännu.

Vi i Broby har fått erbjudandet att ta emot de långa halsdukarna och visa dem för allmänheten här i Sverige. Vi har inte kunnat finna någon möjlighet att genomföra det, och därför skickar vi nu ”bollen” vidare i vårt land från norr till söder. Vem kan ta emot och göra ett projekt av denna långa spanska halsduk?

Kultur- och fritidschefen  i Broby blev inspirerad av vårt arbete med den halsduken och frågade om vi ville sticka en egen halsduk att knyta runt Kulturhuset i Broby. Vi blev glada över det uppdraget, och det nya projektet har pågått sedan i höstas. Halsdukarna är 30 centimeter breda och 110 centimeter långa. Vi stickar både i när vi ses och hemma. Välkommen du också att sticka och skicka en bit till oss!

Vilka är ni som stickar?

Vi kallar oss Magic loop – Sticka för fred och är en öppen grupp med 20–25 glada göingebor som älskar gemenskapen, skratten och det kreativa skapandet. Vi träffas regelbundet.

Var ska ni visa den?

Halsduken kommer att finnas för beskådande under 14 dagar från den 10 juni på och i Kulturhuset Vita Skolan i Broby på Världsstickardagen. Vi firar den för femte året i Broby med gemensam stickning utanför Kulturhuset — om det regnar kan vi vara inomhus. Välkommen att prova på, titta eller kanske hjälpa till med att sy ihop de sista halsdukarna!

Vad ska det bli av den sedan?

Efteråt planerar vi att sy ihop tre halsdukar i bredd så att det blir en babyfilt som vi ger vidare till behövande. Varje filt är märkt med ett textilband där det står ”Sticka för fred”.

Här får Fader Gunnar-statyn i Osby mössa och halsduk.

Ni arbetar med gerillastickning också, har jag läst — var och hur?

Vi har flera syften med vår gerillastickning. Allt är märkt med budskapet ”Sticka för fred” på textilremsa. Vi vill dekorera utemiljön — tillfälligt — och vi stickar användbara plagg.

De första plaggen hängde vi upp i Stockholm. Det var babysockor som vi hängde på Jannike och barnvagnen på Katarina Bangata.  Nästa gång fick Fader Gunnar Rosendal i Osby mössa och halsduk.

Spelmännen-statyn blir också lite varmare.

Vad är tanken med de mössorna och halsdukarna?

På varje plagg hänger vi på en lapp som fladdrar för vinden med texten ”Jag är stickad i Broby av en grupp glada hantverkare från Sticka för Fred. Jag kan värma dig om du behöver mig”.

Vad betyder det för dig att vara med i en grupp som arbetar med gemensamma projekt som de här båda?

Det betyder kamratskap och gemensamhet. Vi inspirerar varandra till fantasi och nytänkande.

Innetofflor från stickcaféet med asylsökande. Den här bilden skickade Maggan för ett år sedan, och nu dyker den upp igen!

Hur startade ni?

För fem år sedan kontaktade en kompis och jag en flyktingförläggning i kommunen. Vi fick vara i ett gemensamt utrymme, och där kunde vi sticka med både män och kvinnor. Vi hade med oss garn, stickor och virknålar. Nål och tråd var extra eftertraktat.
Vi både stickade och lagade kläder, och det var mycket glädje.

Vi har fortsatt med stickning tillsammans med asylsökande kvinnor som kom till en kurslokal. Garnet var mycket eftertraktat, och de var så glada att komma och få garn och sitta ner. Det var lite svårt för oss — man kunde inte vara rättvis med hur mycket garn man delade ut. En kvinna gjorde så fina innesockor. Hon bor i Norrland nu, och vi har fortfarande kontakt med henne och hennes make som är brodös.

Vi har också deltagit i Cirkus Cirkörs utställning Knitting Peace på Armémuseum Stockholm.

Halsduksmätning inomhus.

Varför heter ni Magic loop — Sticka för fred?

Vi har fått namnet av att många av oss använder sticktekniken magic loop –– en lång rundsticka, 110–120 centimeter, och man greppar om arbetet både fram och bak och har öglor i sidorna. Det ger en känsla av att sticka med två stickor. Jag har själv lärt mig tekniken genom Youtube-klipp. Det är lite speciellt, och man stickar lätt två vantar, sockor eller ärmar samtidigt. Nacke och axlar får ett avslappat läge och man kan sticka utan att man blir trött i nacke, armar och händer. Det ger en stor vila i stickningen. Man kan till och med sticka i fåtöljen. Det finns en fyrkantig sticka som är särskilt bra ifall man har ont i fingrarna.

Sticka för fred fick jag inspiration till när jag såg föreställningen Knitting Peace med Cirkus Cirkör för fem år sedan. Föreställningen består av balanskonst och många trådar, allt i vitt. I foajén fanns en massa stickade arbeten av kvinnor från stickgrupper och privat. Då kom uttrycket Knitting Peace så starkt för mig, och översättningen Sticka för fred blev given.

Ledaren för Cirkus Cirkör hade själv blivit drabbad av budskapet då hon besökte FN huset i New York och det satt stickande kvinnor utanför den stora byggnaden.

Det blev som en inspiration, och jag kände vilken stor kraft det är att sticka och tänka på fred.

Har du några tips till andra som funderar på att starta något liknande?

Inget att vänta på — sätt igång några stycken på en lämplig plats. Var uthålliga och hitta på något som gläder dig själv och kompisarna.

***

Bilderna har Helena Hörström, Barbro Jägervall och Gerd själv tagit.

Vill du komma i kontakt med Gerd? Skriv i kommentarfältet, så ordnar jag det.

Vill du läsa mer? Norra Skåne har varit på besök hos gruppen, och Kristianstadsbladet också.

”Rävarna ritade jag i mitt kök när min äldsta dotter var bebis”

Av Posted on Inga taggar 0

Det dök upp så väldigt fina spädbarns- och småbarnskläder på Uma Bazaar, en av mina favoritbutiker i Malmö. När Hannes föddes i Örebro för några år sedan köpte jag en pyjamas åt honom — men den var för liten, så jag gav den till en annan nyfödd och köpte en till. Det kändes helt onödigt att gå och byta. Alla var ju så fina! Sedan har jag sett Sture & Lisa-kläderna på fler och fler ställen och köpt dem till fler och fler barn.

Så för ett litet tag sedan skrev jag till Sture & Lisa och frågade om det skulle gå för sig att göra en intervju. Det gjorde det. Tack, Stina Wickenberg som har svarat på mina frågor!

Sture & Lisa — så heter ingen av er tre som driver företaget, Stina, Jan och Brita. Varifrån kommer ert klädmärkes namn?

Sture och Lisa var min farmor och farfar. Från början var det jag och min pappa Jan som startade företaget, och det kändes fint att tillsammans hedra Sture och Lisa, som tyvärr inte finns med oss längre.

Vad är det för kläder ni har i er kollektion?

Vi designar färgglada, ekologiska och rättvisemärkta baby- och barnkläder upp till storlek 98. Förra veckan lanserade vi också en kollektion med figurer från böckerna om VEM? av Stina Wirsén.

Hur kom det sig att ni startade det här företaget tillsammans?

Till min examen som grafisk formgivare hade jag gjort en interaktiv barnbok, och jag gjorde lite kläder med figurerna från boken. På examensutställningen sa en liten flicka till sin mamma: ”Åh, den tröjan vill jag köpa!” Då väcktes tankarna om att mina illustrationer skulle passa på barnkläder. Det kändes dessutom väldigt intressant och viktigt att kombinera designintresset med mitt intresse för hållbar utveckling och Fairtrade.

Var tillverkas kläderna?

Alla kläder tillverkas på en fabrik i södra Indien. Vi har varit där och hälsat på!

De fina motiven är det många som kommenterar — varifrån kommer inspirationen till dem, och vem gör dem?

Jag ritar alla motiv själv, och inspirationen kommer från mina egna barn, mönster från 60- och 70-tal, och små saker i vardagen.

Var säljs era kläder?

De säljs lite runt om i Sverige, men den största delen av vår försäljning är utomlands.

Är det något av plaggen som har blivit märkbart mer populärt än andra?

Ja, vårt mönster med rävar har alltid varit märkbart mer populärt! Det ritade jag i mitt kök när min äldsta dotter var bebis och låg och sov i min famn.

Vet ni om plaggen köps mest av småbarnsföräldrarna själva eller som present?

Jag skulle tippa på 50/50 ungefär.

Hur är det med Fairtrade och miljö om man jämför era kläder med de stora klädkedjornas icke-certifierade?

GOTS, Global Organic Textile Standard, är ju den hårdaste ekologiska märkningen. Jag har sett att den finns hos vissa av kedjorna, men det är inte så vanligt. Hos kedjorna säljs det väldigt få plagg som är Fairtrade-certifierade.

Varför tycker ni att barn ska ha Fairtrade-certifierade kläder?

Fairtrade-certifierade kläder tycker jag att alla borde ha. Det är nog mer eko-biten som är extra viktig för barn. Barns hud är ju extra känslig för gifter.

Vad har ni för förhoppningar för år 2017?

Just nu ser vi fram emot arbetet med den nya VEM?-kollektionen. Väldigt kul med ett samarbete, och vi tycker mycket om VEM?-böckerna!

***

Visst är det inspirerande att läsa om Stinas och hennes föräldrars företag och affärsidé? Många världsbutiker och Rättvis handel-butiker har fått en ny kundkrets tack vare Stinas barnkläder, har jag hört — det är också roligt.

Rutrekordscafé i Malmö

En onsdag för en och en halv vecka sedan var Cecilia Haapasaari i Malmö. Hon bor i Göteborg, och det är hon som leder arbetet med ett försök till ett nytt svenskt rekord i den ganska välutforskade tävlingsgrenen mormorsrutefiltar. Vad gör en sådan ledargestalt när hon är ute och reser? Jo, bjuder in till handarbetscafé såklart!

Ibland behöver det inte vara så svårt: Cecilia (i gråmelerad tröja) skrev i rekordförsökets Facebook-grupp att hon tänkte sätta sig på Malmö Stadsbiblioteks café hela eftermiddagen.

När jag skriver det här har gruppen 732 medlemmar, och några av dem samlades till stickcafé på ett annat ställe i Skåne för några veckor sedan och blev intervjuade av en av de skånska tidningarna — det verkar ha varit väldigt trevligt. Kanske var det delvis det som gjorde att det blev fullt runt långbordet ganska snabbt den här onsdagen?

Mormorsrutor är ju ett klassiskt sätt att ta vara på restgarner, men de flesta som börjar brukar upptäcka att de måste köpa en massa nytt garn för att kunna slutföra det de drömmer om. I alla fall om det är en filt eller ett överkast … Bland deltagarna på det här spontanrekordcaféet fanns det många lösningar på hur man sorterar sina restgarner, förvarar och fraktar garner, bygger fina färgkombinationer och letar efter nytt garn att komplettera med.

Cecilia berättar:

— Initiativet till rekordförsöket kommer inte från mig. Jag gick med i gruppen och märkte att det inte hände så mycket, så jag erbjöd mig att ta över en del av ansvaret.

Målet är ett svenskt rekord, och för det krävs det 19 000 rutor.

— Ett av villkoren som jag ställde när jag tog över var att filten ska tas isär och delas ut som barnfiltar och vuxenfiltar till hjälporganisationer när vi är klara, säger Cecilia. Jag vill inte att den ska bli liggande i något garage någonstans. Alla i gruppen har fått föreslå organisationer som de vill att vi ska hjälpa, och nu röstar vi. De tre som får flest röster kommer att få filtarna.

Materialen är blandade, och Cecilia är noga med att det ska få vara så. Alla ska kunna använda sina restgarner. På det här stickcaféet visade det sig att de flesta som kompletterar med nytt garn köper akryl. Rutorna ska vara femton gånger femton centimeter och vara klassiska mormorsrutor, men det finns ju många sätt att göra sådana.

— Min mamma lärde mig att virka mormorsrutor, och hon virkade dem utan luftmaskor, berättar en av deltagarna. Jag har alltid gjort likadant, så jag hoppas att det går bra.

Cecilia tittar och säger att rutan ser ut som de andra. Inget problem alltså.

— Vi är fem som virkar ihop rutorna till filtar, berättar hon. Jag tycker egentligen inte att det är så jätteroligt att virka ihop rutor, men det är roligt att vara klar med en filt!

Hon komponerar varje filt av rutor från många håll och virkar först alla ”sömmarna” på ena hållet och sedan alla på andra hållet — inte remsor, alltså — för att det ska bli så lite trådfästning som möjligt.

Deltagarna den här onsdagen har olika taktiker för att inte fastna i ett ändlöst trådfästande. Några av dem virkar in ändarna när de byter garn, någon fäster varje rutas ändar direkt och någon tar sig en trådfästarstund då och då.

En har en mamma som racervirkar och bidrar med hundratals rutor till rekordförsöket. Några av de andra har vänner som de samarbetar med, och Cecilia får med sig några påsar med rutor hem till Göteborg.

Ibland är det någon i Facebook-gruppen som känner sig föranledd att poängtera att det inte är frågan om någon tävling, utöver den mot de tidigare rekordhållarna — det är ju så lätt att bli entusiastisk och börja berätta mycket om siffror. Den som bara virkar en enda ruta har också varit med och bidragit till rekordet.

Någon undrar var Cecilia förvarar allt som kommer till henne.

— Vi bor ganska stort, så än så länge går det bra att ha det inne i lägenheten, säger hon. Rutor som jag ska virka ihop har jag på ett ställe, och färdiga filtar på ett annat. Lådor under sängen är bra! Men jag kanske måste börja använda förrådet snart.

Hon har hittat ett favoritgarn att virka ihop med: Järbos Soft Raggi, som innehåller bambu och som är väldigt mjukt och hållbart. Om någon vill förse henne med fler sådana nystan tackar hon inte nej.

När jag skriver det här har Cecilia registrerat drygt 4000 rutor, och det är 139 dagar kvar till det sista inlämningsdatum som gruppen har satt.

Cecilia och de andra hopvirkarna gör barnfiltar och vuxenfiltar än så länge, men i sommar är det dags att börja virka ihop dem till en enda stor filt.

— Jag har funderat en del på hur vi ska göra, säger Cecilia. Och det ska bli roligt att se vart alla deltagare vill att vi ska ge filtarna efteråt! Det är en viktig del av rekordet för mig — att allt vårt arbete får göra nytta någonstans.

Gunilla har en egen djurpark för att kunna berätta om svensk ull

På Facebook finns det en grupp som heter Garnförmedlingen. Där kan alla svenska ull- och angoragarnsproducenter som vill visa sina garner, och alla som vill kan ta kontakt och beställa dem. Lysande idé eller hur?

Här berättar Gunilla Larsholt Hallagården i Vintrosa om hur idén uppstod och om sitt eget arbete med får, angoragetter, angorakaniner och andra djur.

***

Gunilla med några av sina ullproducenter. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Gunilla, du arbetar ju med Garnförmedlingen på Facebook — vad är det för något?

​Det är en Facebook-grupp som jag startade för att lyfta fram det svenska garnet och samtidigt den svenska ullen.Garnet som visas i gruppen är också spunnet i Sverige. Att garnet är svenskt innebär att vi vet att djuren har det bra och att alla som handlar bidrar till den välfärd vi har genom att småföretagarna betalar skatt. Köper man över nätet från utlandet blir det inga skattepengar till sjukvård, skolor, pension och annat.

Hur länge har du hållit på med textilhantverk, och i vilka former?

Jag har haft angorakaniner och spunnit sedan 1985. Sedan har det bara fortsatt, och jag tror att jag har provat på allt inom hantverket — också det omöjliga!

Klövsjötackan Alva bor på Hallagården och bidrar till ullprodukterna där.

Hur kom det sig att du blev fårbonde?

​Jag är inte fårbonde! Jag äger och driver en djurpark, ett café och en bed-and-breakfast på Hallagården som är en gård från 1600-talet. Vi har också kursverksamhet här.

I Sverige får man inte visa djur offentligt om man inte har djurparkstillstånd. Så vi har helt enkelt fått öppna djurpark! I år ökar djurparken i storlek från två hektar till åtta hektar.

Vad är det för djur du har?

​I djurparken har vi får som är av rasen Jämtlandsfår och Klövsjöfår. Vi har också angorakaniner, angoragetter, jakar och alpackor — både huancaya och suri.

Vi har andra djur också. De ger ingen ull, men de ger andra saker. När renarna tappar sina horn gör vi knappar av dem, till exempel.

Brunt Klövsjögarn från Hallagården.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?​

Ullen är en del i den helhet vi har och visar här på Hallagården. Ullen är viktig för mig, men den är inte min huvudsakliga inkomst. Att ull är olönsamt i Sverige beror på olika omständigheter, men jag tror inte att vi ska gå in på politik här.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?

Alla garnerna som vi har känns annorlunda, mer genuina och mer levande än det storskaliga, importerade. De känns mer naturliga. Det tror jag att de flesta som framställer sitt eget garn håller med om.

Vi har väldigt olika garner eftersom vi har så många olika ullproducenter, allt från det mjukaste angoragarn till det glansiga mohairgarnet som passar till både sjalar och sockor.

Jämtlandsfårgarnet passar att bära nära kroppen.

Klövsjöfårgarnet kan man göra fina sjalar och tröjor av.

Alla våra garner finns i naturfärger. Angoragarnet i melerat grått och nougat/beige och vitt. Fårgarnet i svart, brunt, grått och vitt. Vi har färgat garn också — det är färgat med ekologiska färger.

 

Gunilla och några av fåren på Hallagården. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Vilken del av tillverkningen står du för, och vad händer sedan?

​Jag klipper mina djur för hand med vanlig sax. Fåren brukar somna, för de tycker att det är så skönt. Kaninerna tycker att det är mysigt när matte pysslar om dem. Angoragetterna står stilla ett tag, men sedan vill de vara med och klia sig där jag klippt.

Angoraullen kan jag spinna direkt utan tvätt eftersom den är så ren. Fårullen tvättar jag ibland, kardar för det mesta men inte alltid, sedan är spinnrocken som gäller.

Det jag lämnar in till spinnerier är mest fårullen och mohairullen. Det är Ull-Forum, Karlsbergsgården och Brinks spinnerier jag anlitar, alltså de som tar emot mindre mängder och som klarar angoraullen också.

Det var Ull-forum i Östersund och jag som spann det första angoragarnet i Sverige 2014, strax efter att de hemska bilderna från Kinas hantering av angorakaninerna hade visats i TV. Varför skulle inte Sverige klara av att spinna angora och slippa importera? Vi åkte 100 mil tur och retur mitt i vintern med massor av angoraull för att testa. Vad gör man inte för den svenska ullen?

Jag tovar också — vi har en tovmaskin som är två meter bred, och det kan bli flera meter långa tovflak eller mattor i den. Den står i vår ullverkstad där vi också har eldrivna kardmaskiner, spinnrockar och annat.

Vi hyr ut lokalen med alla maskinerna. Då ingår jag själv också! Det är en hel del fårägare som har skapat många fina mattor och kardat en hel del ull hos oss.

I ullverkstaden håller jag också färgkurser, spinnkurser och tovkurser där vi tovar i maskin och för hand.

Jag arbetar med de de flesta tekniker — stickar, virkar, tvåändsstickar, nålbinder, kvastskaftsvirkar, smygmaskvirkar, krokar, väver och så vidare.

Och så syr vi olika kläder i ulltyg. Till våren ska den nya kollektionen vara klar.

Angoratops från Hallagården.

Hur säljer du dina garner? 

​Jag säljer mina garner i vår webbutik och i vår butik här på gården. I år öppnar vi också Garnförmedlingen här. Det betyder att de svenska garnproducenter som vill gärna får sälja sitt garn hos oss.

Vi har mellan 100 och 200 besökare om dagen när vi har öppet, och vi börjar bli kända för vårt garn, så många åker hit just för det.

Om man känner någon som säger att svenskt ullgarn är för dyrt, vad tycker du att man kan svara?

Om man vill köpa garn och veta djuren haft det bra, alltså att de har sluppit sheep-diping, mulesing, att få sin ull bortsliten istället för klippt och så vidare och att de inte har blivit behandlade med kemikalier, då ska man handla svenskt.

Vi har en bra djurskyddslag i Sverige även om den skulle kunna bli bättre för produktionsdjuren.

För djur i djurparker är lagen mycket hårdare än för produktionsdjur, så här kan man vara säker på att de har det bra.

Vad har du fått för respons på Garnförmedlingen?

Massor med positiv respons! Många tycker att det är ett jättebra initiativ, och det känns så roligt.

Alpackor på promenad.

Vad har du för planer för det nya året?

Jag vill fortsätta att arbeta för den svenska ullen på många plan — fortsätta med det som jag har påbörjat, men också hitta nya vägar för ullen.

I år ska vi dra igång en jättestor stickmaskin för att kunna framställa svenskt ulltyg.

Fårullsisolering har vi sålt och också forskat i — tyvärr visade det sig att det inte var så naturvänligt och bra som man hade kunnat tro och att lin är bättre.

En stor och viktig uppgift är att utbilda och informera människor om får och ull. Det finns ingen bred kunskap i Sverige om ull.

Klippning och sortering kan absolut bli mycket bättre. Så jag kommer att fortsätta att ”missionera” genom att ta emot studiebesök, ha guidade turer och bjuda in till föreläsningar.

Kanske blir det också en bok om fårullen. När jag ”missionerade” om angorakaninen resulterade det i en bok eftersom det inte fanns någon litteratur som beskrev ullen mer ingående.

Alpacka-suri-garn från Hallagårdens alpackor.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 

Använd svensk ull!  Klipp inte sönder ullen! Sortera ullen!

Och en sak till:

Vid mina kurser brukar det alltid komma frågor om olika saker som man ”måste” göra för att någon sagt så.

Då brukar jag säga: ”När någon säger att man ’måste’ göra på ett visst sätt, så fråga varför!”

Om den som sa det inte kan svara på det, så tycker jag att man ska strunta i det han eller hon säger. Det finns så mycket myter och föreställningar, något som någon har sagt och som sedan blir sanning.

När jag började med angorakaninerna, till exempel, fick jag höra att man måste blanda angoraullen med fårull. Jag frågade varför men fick inget bra svar. Därför spann jag ren angora, och det visade hålla mycket bra. Jag tror att anledningen till att det sas att man måste blanda in fårull var att de som tog hand om ullen inte kunde sortera ordentligt. Idag spinner nog de flesta ren angora och tycker att det är helt i sin ordning.

***

Tack, Gunilla! Nu har jag lärt mig massor!

Hoppas att några av er läsare också har det.

Vi kanske ses på någon kurs på Hallagården i år?