Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

I Broby stickas det för fred

Minns ni att jag berättade om en stickgrupp i Broby i norra Skåne några gånger förra vintern? En grupp där nyanlända kvinnor fick utlopp för en del av sin kreativitet och förbrukade massor av garn genom att sticka barnkläder i egen design? Här, här och här kan man läsa om det.

En av gruppens svenska medlemmar, Gerd Persson, berättar om vad den gör nu. Kulturhuset i Broby ska kläs i halsduk — det var det jag hörde om först — men det händer mycket annat också. Gruppens namn är inspirerat dels av Cirkus Cirkörs föreställning för ett tag sedan, dels av det sticksätt där man använder rundstickor med mjuka vajrar för att sticka runt, men egentligen kan ju vi som hjälpstickar kalla varje maska en magisk ögla. Tack för allt som du delar med dig av, Gerd! Och tack för alla bilder som du skickade!

***

Gerd presenterar sig såhär:

Vem är jag?
Gerd Persson, Broby, 74 år.

Make Ingvar (vi har varit gifta i 52 år), 4 söner och 7 barnbarn.
Stickaktivist. Pensionerad distriktsbarnmorska. Utesovare. Pilgrimsvandrare. Trädgårdsälskare.


Det bästa med stickning:
  Jag håller mig vaken, road och skärpt när jag stickar!

***

Hej Gerd! Hur kommer det sig att ni stickar en sådan jättelång halsduk i Broby?

Magic loop – Sticka för fred började med att sticka en 17 meter lång halsduk som vi skickade till Spanien. Vi deltog i ett projekt som gick ut på att uppmärksamma sexuellt våld mot kvinnor. Nu har de från olika länder fått in över 2 900 meter halsduk, och projektet fortsätter ännu.

Vi i Broby har fått erbjudandet att ta emot de långa halsdukarna och visa dem för allmänheten här i Sverige. Vi har inte kunnat finna någon möjlighet att genomföra det, och därför skickar vi nu ”bollen” vidare i vårt land från norr till söder. Vem kan ta emot och göra ett projekt av denna långa spanska halsduk?

Kultur- och fritidschefen  i Broby blev inspirerad av vårt arbete med den halsduken och frågade om vi ville sticka en egen halsduk att knyta runt Kulturhuset i Broby. Vi blev glada över det uppdraget, och det nya projektet har pågått sedan i höstas. Halsdukarna är 30 centimeter breda och 110 centimeter långa. Vi stickar både i när vi ses och hemma. Välkommen du också att sticka och skicka en bit till oss!

Vilka är ni som stickar?

Vi kallar oss Magic loop – Sticka för fred och är en öppen grupp med 20–25 glada göingebor som älskar gemenskapen, skratten och det kreativa skapandet. Vi träffas regelbundet.

Var ska ni visa den?

Halsduken kommer att finnas för beskådande under 14 dagar från den 10 juni på och i Kulturhuset Vita Skolan i Broby på Världsstickardagen. Vi firar den för femte året i Broby med gemensam stickning utanför Kulturhuset — om det regnar kan vi vara inomhus. Välkommen att prova på, titta eller kanske hjälpa till med att sy ihop de sista halsdukarna!

Vad ska det bli av den sedan?

Efteråt planerar vi att sy ihop tre halsdukar i bredd så att det blir en babyfilt som vi ger vidare till behövande. Varje filt är märkt med ett textilband där det står ”Sticka för fred”.

Här får Fader Gunnar-statyn i Osby mössa och halsduk.

Ni arbetar med gerillastickning också, har jag läst — var och hur?

Vi har flera syften med vår gerillastickning. Allt är märkt med budskapet ”Sticka för fred” på textilremsa. Vi vill dekorera utemiljön — tillfälligt — och vi stickar användbara plagg.

De första plaggen hängde vi upp i Stockholm. Det var babysockor som vi hängde på Jannike och barnvagnen på Katarina Bangata.  Nästa gång fick Fader Gunnar Rosendal i Osby mössa och halsduk.

Spelmännen-statyn blir också lite varmare.

Vad är tanken med de mössorna och halsdukarna?

På varje plagg hänger vi på en lapp som fladdrar för vinden med texten ”Jag är stickad i Broby av en grupp glada hantverkare från Sticka för Fred. Jag kan värma dig om du behöver mig”.

Vad betyder det för dig att vara med i en grupp som arbetar med gemensamma projekt som de här båda?

Det betyder kamratskap och gemensamhet. Vi inspirerar varandra till fantasi och nytänkande.

Innetofflor från stickcaféet med asylsökande. Den här bilden skickade Maggan för ett år sedan, och nu dyker den upp igen!

Hur startade ni?

För fem år sedan kontaktade en kompis och jag en flyktingförläggning i kommunen. Vi fick vara i ett gemensamt utrymme, och där kunde vi sticka med både män och kvinnor. Vi hade med oss garn, stickor och virknålar. Nål och tråd var extra eftertraktat.
Vi både stickade och lagade kläder, och det var mycket glädje.

Vi har fortsatt med stickning tillsammans med asylsökande kvinnor som kom till en kurslokal. Garnet var mycket eftertraktat, och de var så glada att komma och få garn och sitta ner. Det var lite svårt för oss — man kunde inte vara rättvis med hur mycket garn man delade ut. En kvinna gjorde så fina innesockor. Hon bor i Norrland nu, och vi har fortfarande kontakt med henne och hennes make som är brodös.

Vi har också deltagit i Cirkus Cirkörs utställning Knitting Peace på Armémuseum Stockholm.

Halsduksmätning inomhus.

Varför heter ni Magic loop — Sticka för fred?

Vi har fått namnet av att många av oss använder sticktekniken magic loop –– en lång rundsticka, 110–120 centimeter, och man greppar om arbetet både fram och bak och har öglor i sidorna. Det ger en känsla av att sticka med två stickor. Jag har själv lärt mig tekniken genom Youtube-klipp. Det är lite speciellt, och man stickar lätt två vantar, sockor eller ärmar samtidigt. Nacke och axlar får ett avslappat läge och man kan sticka utan att man blir trött i nacke, armar och händer. Det ger en stor vila i stickningen. Man kan till och med sticka i fåtöljen. Det finns en fyrkantig sticka som är särskilt bra ifall man har ont i fingrarna.

Sticka för fred fick jag inspiration till när jag såg föreställningen Knitting Peace med Cirkus Cirkör för fem år sedan. Föreställningen består av balanskonst och många trådar, allt i vitt. I foajén fanns en massa stickade arbeten av kvinnor från stickgrupper och privat. Då kom uttrycket Knitting Peace så starkt för mig, och översättningen Sticka för fred blev given.

Ledaren för Cirkus Cirkör hade själv blivit drabbad av budskapet då hon besökte FN huset i New York och det satt stickande kvinnor utanför den stora byggnaden.

Det blev som en inspiration, och jag kände vilken stor kraft det är att sticka och tänka på fred.

Har du några tips till andra som funderar på att starta något liknande?

Inget att vänta på — sätt igång några stycken på en lämplig plats. Var uthålliga och hitta på något som gläder dig själv och kompisarna.

***

Bilderna har Helena Hörström, Barbro Jägervall och Gerd själv tagit.

Vill du komma i kontakt med Gerd? Skriv i kommentarfältet, så ordnar jag det.

Vill du läsa mer? Norra Skåne har varit på besök hos gruppen, och Kristianstadsbladet också.

”Rävarna ritade jag i mitt kök när min äldsta dotter var bebis”

Av Posted on Inga taggar 0

Det dök upp så väldigt fina spädbarns- och småbarnskläder på Uma Bazaar, en av mina favoritbutiker i Malmö. När Hannes föddes i Örebro för några år sedan köpte jag en pyjamas åt honom — men den var för liten, så jag gav den till en annan nyfödd och köpte en till. Det kändes helt onödigt att gå och byta. Alla var ju så fina! Sedan har jag sett Sture & Lisa-kläderna på fler och fler ställen och köpt dem till fler och fler barn.

Så för ett litet tag sedan skrev jag till Sture & Lisa och frågade om det skulle gå för sig att göra en intervju. Det gjorde det. Tack, Stina Wickenberg som har svarat på mina frågor!

Sture & Lisa — så heter ingen av er tre som driver företaget, Stina, Jan och Brita. Varifrån kommer ert klädmärkes namn?

Sture och Lisa var min farmor och farfar. Från början var det jag och min pappa Jan som startade företaget, och det kändes fint att tillsammans hedra Sture och Lisa, som tyvärr inte finns med oss längre.

Vad är det för kläder ni har i er kollektion?

Vi designar färgglada, ekologiska och rättvisemärkta baby- och barnkläder upp till storlek 98. Förra veckan lanserade vi också en kollektion med figurer från böckerna om VEM? av Stina Wirsén.

Hur kom det sig att ni startade det här företaget tillsammans?

Till min examen som grafisk formgivare hade jag gjort en interaktiv barnbok, och jag gjorde lite kläder med figurerna från boken. På examensutställningen sa en liten flicka till sin mamma: ”Åh, den tröjan vill jag köpa!” Då väcktes tankarna om att mina illustrationer skulle passa på barnkläder. Det kändes dessutom väldigt intressant och viktigt att kombinera designintresset med mitt intresse för hållbar utveckling och Fairtrade.

Var tillverkas kläderna?

Alla kläder tillverkas på en fabrik i södra Indien. Vi har varit där och hälsat på!

De fina motiven är det många som kommenterar — varifrån kommer inspirationen till dem, och vem gör dem?

Jag ritar alla motiv själv, och inspirationen kommer från mina egna barn, mönster från 60- och 70-tal, och små saker i vardagen.

Var säljs era kläder?

De säljs lite runt om i Sverige, men den största delen av vår försäljning är utomlands.

Är det något av plaggen som har blivit märkbart mer populärt än andra?

Ja, vårt mönster med rävar har alltid varit märkbart mer populärt! Det ritade jag i mitt kök när min äldsta dotter var bebis och låg och sov i min famn.

Vet ni om plaggen köps mest av småbarnsföräldrarna själva eller som present?

Jag skulle tippa på 50/50 ungefär.

Hur är det med Fairtrade och miljö om man jämför era kläder med de stora klädkedjornas icke-certifierade?

GOTS, Global Organic Textile Standard, är ju den hårdaste ekologiska märkningen. Jag har sett att den finns hos vissa av kedjorna, men det är inte så vanligt. Hos kedjorna säljs det väldigt få plagg som är Fairtrade-certifierade.

Varför tycker ni att barn ska ha Fairtrade-certifierade kläder?

Fairtrade-certifierade kläder tycker jag att alla borde ha. Det är nog mer eko-biten som är extra viktig för barn. Barns hud är ju extra känslig för gifter.

Vad har ni för förhoppningar för år 2017?

Just nu ser vi fram emot arbetet med den nya VEM?-kollektionen. Väldigt kul med ett samarbete, och vi tycker mycket om VEM?-böckerna!

***

Visst är det inspirerande att läsa om Stinas och hennes föräldrars företag och affärsidé? Många världsbutiker och Rättvis handel-butiker har fått en ny kundkrets tack vare Stinas barnkläder, har jag hört — det är också roligt.

Rutrekordscafé i Malmö

En onsdag för en och en halv vecka sedan var Cecilia Haapasaari i Malmö. Hon bor i Göteborg, och det är hon som leder arbetet med ett försök till ett nytt svenskt rekord i den ganska välutforskade tävlingsgrenen mormorsrutefiltar. Vad gör en sådan ledargestalt när hon är ute och reser? Jo, bjuder in till handarbetscafé såklart!

Ibland behöver det inte vara så svårt: Cecilia (i gråmelerad tröja) skrev i rekordförsökets Facebook-grupp att hon tänkte sätta sig på Malmö Stadsbiblioteks café hela eftermiddagen.

När jag skriver det här har gruppen 732 medlemmar, och några av dem samlades till stickcafé på ett annat ställe i Skåne för några veckor sedan och blev intervjuade av en av de skånska tidningarna — det verkar ha varit väldigt trevligt. Kanske var det delvis det som gjorde att det blev fullt runt långbordet ganska snabbt den här onsdagen?

Mormorsrutor är ju ett klassiskt sätt att ta vara på restgarner, men de flesta som börjar brukar upptäcka att de måste köpa en massa nytt garn för att kunna slutföra det de drömmer om. I alla fall om det är en filt eller ett överkast … Bland deltagarna på det här spontanrekordcaféet fanns det många lösningar på hur man sorterar sina restgarner, förvarar och fraktar garner, bygger fina färgkombinationer och letar efter nytt garn att komplettera med.

Cecilia berättar:

— Initiativet till rekordförsöket kommer inte från mig. Jag gick med i gruppen och märkte att det inte hände så mycket, så jag erbjöd mig att ta över en del av ansvaret.

Målet är ett svenskt rekord, och för det krävs det 19 000 rutor.

— Ett av villkoren som jag ställde när jag tog över var att filten ska tas isär och delas ut som barnfiltar och vuxenfiltar till hjälporganisationer när vi är klara, säger Cecilia. Jag vill inte att den ska bli liggande i något garage någonstans. Alla i gruppen har fått föreslå organisationer som de vill att vi ska hjälpa, och nu röstar vi. De tre som får flest röster kommer att få filtarna.

Materialen är blandade, och Cecilia är noga med att det ska få vara så. Alla ska kunna använda sina restgarner. På det här stickcaféet visade det sig att de flesta som kompletterar med nytt garn köper akryl. Rutorna ska vara femton gånger femton centimeter och vara klassiska mormorsrutor, men det finns ju många sätt att göra sådana.

— Min mamma lärde mig att virka mormorsrutor, och hon virkade dem utan luftmaskor, berättar en av deltagarna. Jag har alltid gjort likadant, så jag hoppas att det går bra.

Cecilia tittar och säger att rutan ser ut som de andra. Inget problem alltså.

— Vi är fem som virkar ihop rutorna till filtar, berättar hon. Jag tycker egentligen inte att det är så jätteroligt att virka ihop rutor, men det är roligt att vara klar med en filt!

Hon komponerar varje filt av rutor från många håll och virkar först alla ”sömmarna” på ena hållet och sedan alla på andra hållet — inte remsor, alltså — för att det ska bli så lite trådfästning som möjligt.

Deltagarna den här onsdagen har olika taktiker för att inte fastna i ett ändlöst trådfästande. Några av dem virkar in ändarna när de byter garn, någon fäster varje rutas ändar direkt och någon tar sig en trådfästarstund då och då.

En har en mamma som racervirkar och bidrar med hundratals rutor till rekordförsöket. Några av de andra har vänner som de samarbetar med, och Cecilia får med sig några påsar med rutor hem till Göteborg.

Ibland är det någon i Facebook-gruppen som känner sig föranledd att poängtera att det inte är frågan om någon tävling, utöver den mot de tidigare rekordhållarna — det är ju så lätt att bli entusiastisk och börja berätta mycket om siffror. Den som bara virkar en enda ruta har också varit med och bidragit till rekordet.

Någon undrar var Cecilia förvarar allt som kommer till henne.

— Vi bor ganska stort, så än så länge går det bra att ha det inne i lägenheten, säger hon. Rutor som jag ska virka ihop har jag på ett ställe, och färdiga filtar på ett annat. Lådor under sängen är bra! Men jag kanske måste börja använda förrådet snart.

Hon har hittat ett favoritgarn att virka ihop med: Järbos Soft Raggi, som innehåller bambu och som är väldigt mjukt och hållbart. Om någon vill förse henne med fler sådana nystan tackar hon inte nej.

När jag skriver det här har Cecilia registrerat drygt 4000 rutor, och det är 139 dagar kvar till det sista inlämningsdatum som gruppen har satt.

Cecilia och de andra hopvirkarna gör barnfiltar och vuxenfiltar än så länge, men i sommar är det dags att börja virka ihop dem till en enda stor filt.

— Jag har funderat en del på hur vi ska göra, säger Cecilia. Och det ska bli roligt att se vart alla deltagare vill att vi ska ge filtarna efteråt! Det är en viktig del av rekordet för mig — att allt vårt arbete får göra nytta någonstans.

Gunilla har en egen djurpark för att kunna berätta om svensk ull

På Facebook finns det en grupp som heter Garnförmedlingen. Där kan alla svenska ull- och angoragarnsproducenter som vill visa sina garner, och alla som vill kan ta kontakt och beställa dem. Lysande idé eller hur?

Här berättar Gunilla Larsholt Hallagården i Vintrosa om hur idén uppstod och om sitt eget arbete med får, angoragetter, angorakaniner och andra djur.

***

Gunilla med några av sina ullproducenter. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Gunilla, du arbetar ju med Garnförmedlingen på Facebook — vad är det för något?

​Det är en Facebook-grupp som jag startade för att lyfta fram det svenska garnet och samtidigt den svenska ullen.Garnet som visas i gruppen är också spunnet i Sverige. Att garnet är svenskt innebär att vi vet att djuren har det bra och att alla som handlar bidrar till den välfärd vi har genom att småföretagarna betalar skatt. Köper man över nätet från utlandet blir det inga skattepengar till sjukvård, skolor, pension och annat.

Hur länge har du hållit på med textilhantverk, och i vilka former?

Jag har haft angorakaniner och spunnit sedan 1985. Sedan har det bara fortsatt, och jag tror att jag har provat på allt inom hantverket — också det omöjliga!

Klövsjötackan Alva bor på Hallagården och bidrar till ullprodukterna där.

Hur kom det sig att du blev fårbonde?

​Jag är inte fårbonde! Jag äger och driver en djurpark, ett café och en bed-and-breakfast på Hallagården som är en gård från 1600-talet. Vi har också kursverksamhet här.

I Sverige får man inte visa djur offentligt om man inte har djurparkstillstånd. Så vi har helt enkelt fått öppna djurpark! I år ökar djurparken i storlek från två hektar till åtta hektar.

Vad är det för djur du har?

​I djurparken har vi får som är av rasen Jämtlandsfår och Klövsjöfår. Vi har också angorakaniner, angoragetter, jakar och alpackor — både huancaya och suri.

Vi har andra djur också. De ger ingen ull, men de ger andra saker. När renarna tappar sina horn gör vi knappar av dem, till exempel.

Brunt Klövsjögarn från Hallagården.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?​

Ullen är en del i den helhet vi har och visar här på Hallagården. Ullen är viktig för mig, men den är inte min huvudsakliga inkomst. Att ull är olönsamt i Sverige beror på olika omständigheter, men jag tror inte att vi ska gå in på politik här.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?

Alla garnerna som vi har känns annorlunda, mer genuina och mer levande än det storskaliga, importerade. De känns mer naturliga. Det tror jag att de flesta som framställer sitt eget garn håller med om.

Vi har väldigt olika garner eftersom vi har så många olika ullproducenter, allt från det mjukaste angoragarn till det glansiga mohairgarnet som passar till både sjalar och sockor.

Jämtlandsfårgarnet passar att bära nära kroppen.

Klövsjöfårgarnet kan man göra fina sjalar och tröjor av.

Alla våra garner finns i naturfärger. Angoragarnet i melerat grått och nougat/beige och vitt. Fårgarnet i svart, brunt, grått och vitt. Vi har färgat garn också — det är färgat med ekologiska färger.

 

Gunilla och några av fåren på Hallagården. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Vilken del av tillverkningen står du för, och vad händer sedan?

​Jag klipper mina djur för hand med vanlig sax. Fåren brukar somna, för de tycker att det är så skönt. Kaninerna tycker att det är mysigt när matte pysslar om dem. Angoragetterna står stilla ett tag, men sedan vill de vara med och klia sig där jag klippt.

Angoraullen kan jag spinna direkt utan tvätt eftersom den är så ren. Fårullen tvättar jag ibland, kardar för det mesta men inte alltid, sedan är spinnrocken som gäller.

Det jag lämnar in till spinnerier är mest fårullen och mohairullen. Det är Ull-Forum, Karlsbergsgården och Brinks spinnerier jag anlitar, alltså de som tar emot mindre mängder och som klarar angoraullen också.

Det var Ull-forum i Östersund och jag som spann det första angoragarnet i Sverige 2014, strax efter att de hemska bilderna från Kinas hantering av angorakaninerna hade visats i TV. Varför skulle inte Sverige klara av att spinna angora och slippa importera? Vi åkte 100 mil tur och retur mitt i vintern med massor av angoraull för att testa. Vad gör man inte för den svenska ullen?

Jag tovar också — vi har en tovmaskin som är två meter bred, och det kan bli flera meter långa tovflak eller mattor i den. Den står i vår ullverkstad där vi också har eldrivna kardmaskiner, spinnrockar och annat.

Vi hyr ut lokalen med alla maskinerna. Då ingår jag själv också! Det är en hel del fårägare som har skapat många fina mattor och kardat en hel del ull hos oss.

I ullverkstaden håller jag också färgkurser, spinnkurser och tovkurser där vi tovar i maskin och för hand.

Jag arbetar med de de flesta tekniker — stickar, virkar, tvåändsstickar, nålbinder, kvastskaftsvirkar, smygmaskvirkar, krokar, väver och så vidare.

Och så syr vi olika kläder i ulltyg. Till våren ska den nya kollektionen vara klar.

Angoratops från Hallagården.

Hur säljer du dina garner? 

​Jag säljer mina garner i vår webbutik och i vår butik här på gården. I år öppnar vi också Garnförmedlingen här. Det betyder att de svenska garnproducenter som vill gärna får sälja sitt garn hos oss.

Vi har mellan 100 och 200 besökare om dagen när vi har öppet, och vi börjar bli kända för vårt garn, så många åker hit just för det.

Om man känner någon som säger att svenskt ullgarn är för dyrt, vad tycker du att man kan svara?

Om man vill köpa garn och veta djuren haft det bra, alltså att de har sluppit sheep-diping, mulesing, att få sin ull bortsliten istället för klippt och så vidare och att de inte har blivit behandlade med kemikalier, då ska man handla svenskt.

Vi har en bra djurskyddslag i Sverige även om den skulle kunna bli bättre för produktionsdjuren.

För djur i djurparker är lagen mycket hårdare än för produktionsdjur, så här kan man vara säker på att de har det bra.

Vad har du fått för respons på Garnförmedlingen?

Massor med positiv respons! Många tycker att det är ett jättebra initiativ, och det känns så roligt.

Alpackor på promenad.

Vad har du för planer för det nya året?

Jag vill fortsätta att arbeta för den svenska ullen på många plan — fortsätta med det som jag har påbörjat, men också hitta nya vägar för ullen.

I år ska vi dra igång en jättestor stickmaskin för att kunna framställa svenskt ulltyg.

Fårullsisolering har vi sålt och också forskat i — tyvärr visade det sig att det inte var så naturvänligt och bra som man hade kunnat tro och att lin är bättre.

En stor och viktig uppgift är att utbilda och informera människor om får och ull. Det finns ingen bred kunskap i Sverige om ull.

Klippning och sortering kan absolut bli mycket bättre. Så jag kommer att fortsätta att ”missionera” genom att ta emot studiebesök, ha guidade turer och bjuda in till föreläsningar.

Kanske blir det också en bok om fårullen. När jag ”missionerade” om angorakaninen resulterade det i en bok eftersom det inte fanns någon litteratur som beskrev ullen mer ingående.

Alpacka-suri-garn från Hallagårdens alpackor.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 

Använd svensk ull!  Klipp inte sönder ullen! Sortera ullen!

Och en sak till:

Vid mina kurser brukar det alltid komma frågor om olika saker som man ”måste” göra för att någon sagt så.

Då brukar jag säga: ”När någon säger att man ’måste’ göra på ett visst sätt, så fråga varför!”

Om den som sa det inte kan svara på det, så tycker jag att man ska strunta i det han eller hon säger. Det finns så mycket myter och föreställningar, något som någon har sagt och som sedan blir sanning.

När jag började med angorakaninerna, till exempel, fick jag höra att man måste blanda angoraullen med fårull. Jag frågade varför men fick inget bra svar. Därför spann jag ren angora, och det visade hålla mycket bra. Jag tror att anledningen till att det sas att man måste blanda in fårull var att de som tog hand om ullen inte kunde sortera ordentligt. Idag spinner nog de flesta ren angora och tycker att det är helt i sin ordning.

***

Tack, Gunilla! Nu har jag lärt mig massor!

Hoppas att några av er läsare också har det.

Vi kanske ses på någon kurs på Hallagården i år?

Svensk ull blir garn på Karlsbergsgårdens spinneri

Av Posted on Inga taggar 1

Jenny skjutsade mig till tåget efter en repetition för några veckor sedan. Vi talade om att åka till Klippan och handla ullgarn på fabriksbutiken där, och sedan berättade Jenny om Karlsbergsgården, ett ganska nyöppnat spinneri här i Skåne. Då var jag ju tvungen att ta reda på lite mer. Varsågoda!

***

Karin och Mats mitt i spinneriet.

Hej Mats! Vad är Karlsbergsgården för en plats?

Karlsbergsgården har anor tillbaka till 1705 — enligt mäklarinformationen — och är delvis kulturskyddad.

Under alla år fram till för ungefär 20 år sedan har den varit ett lantbruk, men 1998 såldes marken av, och kvar blev den avstyckade gård på dryga 5800 kvadratmeter som togs över av dem som bodde här före oss. De satte igång med en mycket omfattande renovering, och de drev en blomsterhandel och senare en populär restaurang med catering.

Men när en av dem som drev restaurangen gick bort blev det för tungt för den andra restauratören att klara hanteringen. Så redan 2011 var gården till salu, med hela restaurangens inkråm. Priset var högt, och 2013 kom gården ut till försäljning igen med prislapp som var vettigare för oss.

När vi hade bestämt oss för att starta ett spinneri och sökte efter en lämplig plats dök Karlsbergsgården upp som ett synnerligen lämpligt objekt. Så vi slog till!

Hur kommer det sig att ni har öppnat ett spinneri där?

Jag har under många år letat efter möjligheter att starta eget. Mitt första seriösa försök var redan i slutet av 2007, men jag lämnade den konstellationen 2012 eftersom vi som var delägare inte var överens om hur den ekonomiska biten skulle se ut. Parallellt med detta var jag igång med en av mina bästa vänner för att starta något annat som skulle ha med återvinning och miljö att göra. Kompisen, som tidigare hade drivit företag, har en gård med mycket plats, och vi visste att det var förutsättningen för att kunna driva något på ett rationellt sätt eftersom man slipper hyra någon lokal med alla extrakostnader det medför. Tyvärr blev min kompis sjuk 2013 och orkade inte fortsätta med våra planer. Då bestämde jag mig för att försöka dra igång något på egen hand. Jag ville göra det med ekologisk eller miljömässig inriktning, och jag visste att jag måste ha gott om plats.

Varifrån kommer ditt eget intresse för ull?

Ja, om vi bortser från att ull är en resurs som man ska ta vara på, om än en dyr sådan, så var det bara slumpen.

Under hösten 2013 sändes det ett TV-reportage om hur kinesisk angoraull producerades — ullen slets av från kaninerna, klippning förekom inte.

I reportaget sas det också att det nästan inte går att få tag på angoraull någon annanstans ifrån än från Kina.

När jag satt  och diskuterade det här vid en middag med goda vänner fick jag idén att föda upp angorakaniner för att ta vara på ullen på en hållbart sätt. Angorakaninull är väldigt dyr!

Men efter att mina naiva tankar om kaninuppfödning gått i stå fick jag höra att det fanns utrymme för ett småskaligt spinneri som kunde hantera olika typer av fiber från olika raser och arter. Jag ”spann” vidare på det här och insåg att det skulle passa mig bra. Det är miljömässigt riktigt, och det är mycket teknik och många maskiner som måste hanteras.

Marknadsundersökningar och diskussioner med leverantören av maskinerna, och en himla fin dialog med våra mentorer från Ull i Väst, gjorde att vi bestämde oss för att gå vidare med igångsättandet och den investering det innebar. Lite otur hade vi, kan man väl säga: dels fick vi inte en krona i investeringsstöd för landsbygdsutveckling, och dels var dollarkursen hyfsat hög när vi köpte maskinparken.

Och varifrån kommer ullen som ni spinner?

Våra kunder kommer främst från södra tredjedelen av Sverige, men vi får också material längre norrifrån. Vi har ett par kunder från Danmark, diskuterar just nu med Island och har fått flera frågor från Norge, men det norska tullsystemet har hittills satt käppar i hjulet.

Vilka är dina egna favoriter bland ullkvalitéer och garnsorter?

Det ska inte förnekas att jag tycker bäst om ull som kan bäras nära kroppen! Vi har ett bra samarbete med Österlens Alpacka och deras kunder plus många andra alpackauppfödare, och så försöker vi bygga upp något som kan bli bra med alla de små angorakaninuppfödare som finns runt om i landet. Den ullen är lite speciell att ta hand om.

Vad blir det för garn hos er, och vad kan man använda det till?

Ja, vi gör de garner som våra kunder vill ha.

Det finns en en ”normal” som är mest efterfrågad, och det är ett ganska tunt tvåtrådigt garn.

Själv tycker jag att tretrådigt blir mycket snyggare, men våra kunder tycker att det blir för varma slutprodukter.

Så 2-tråd och 3-tråd är vad som efterfrågas, ibland av lite tjockare varianter.

Haken är att tjockare garn inte blir lika snyggt som ett tunnare — maskinerna har inte lika mycket kontroll över processen då.

Vår spinnare har också en begränsning på hur långa fibrerna kan vara för att det ska bli en bra tråd, 15 centimeter. Har man längre fibrer är det ganska populärt att göra Lopi- garn (lovvikka-garn), eller så kan vi göra kardband så att man kan spinna vidare själv.

Mattgarn har också varit en populär produkt, det blir väldigt bra och slitstarka mattor.

Kardflor tillverkar vi åt dem som vill tova sin ull, och vi gör också tovplattor för många olika ändamål.

Ni har varit igång ett tag nu — vad har du lärt dig? Några överraskningar?

Jo, när man har så många maskiner och steg i processen finns det oanade möjligheter för överraskningar! Allt kan hända och gör det. Men om jag tänker på de material som vi har processat så finns det vissa som jag kommer att välja bort efter hand, vill inte nämna vad, det är drygt att arbeta med och mycket har varit av dålig kvalitet.

Var kan man köpa garner från Karlsbergsgården?

Vi säljer inget själva förutom det lilla som vi gör av den lilla restull som alltid uppkommer i produktionen — om inte kunden vill ha tillbaka restullen, vill säga. Så våra kunder använder sig huvudsakligen av sina egna namn, men de får gärna använda vår etikett på produkterna om de vill.

Vad har ni fått för respons på er satsning och det ni producerar?

Vi är överraskade över all positiv respons som vi fått, och vi är tacksamma för det väldigt fina samarbete som vi har med ett antal återkommande kunder! Det är mycket positivt och hjälper till att utveckla arbetet vidare.

Vad har ni för planer för det nya året?

Nu är det färdiginvesterat i spinneriet i och med att värmen blev ombyggd i november, så nu ska jag slipa på att producera mer med lite mindre tidsåtgång. Tiden är flaskhalsen — det tar längre tid att hantera ullen än vad som var tänkt.

***

Tack Mats! Och tack för bilderna!

Mats hälsar att man gärna får boka studiebesök på spinneriet. Här finns telefonnummer och vägbeskrivning!

140 tackor — men ibland hinner Stina sticka

En av de första garntillverkare som jag träffade var Stina i Odensvi nära Hallsberg. Jag köpte garn av henne på en marknad en gång. Sedan blev det liggande i flera år — så blir det nästan alltid för mig med riktigt fina saker, oavsett vad det är … Sedan stickade jag Odensvimössan till en väninna, och i julas sprang jag på Stina när det var bio på Magiska Teatern i Vretstorp. Då måste det ju bli en intervju! Det borde det ha blivit för länge, länge sedan!
***
Stina klädd för att ställa ut på mässa.
Stina, du säljer ju eget garn, och förutsättningen för det är får. Hur kom det sig att du blev fårbonde?
Jag blev fårbonde av fler anledningar. Från början var vi grisproducenter och sålde dräktiga gyltor till andra grisproducenter runt om i Sverige. Vi hade också en liten dikobesättning med scharolaiskor.

Vi odlade spannmål som grisarna åt upp på den tiden — nu säljer vi maltkorn, grynhavre och lite annat.  Vi har också mark som inte lämpar sig för spannmålsodling utan som passar bättre till beten.

Vi odlar vall som vi skördar till ensilage för fårens vinterfoder. Det är ett bra inslag i växtföljden i spannmålsodlingen eftersom jorden mår bra av omväxling.

Vi har ändrat gårdens produktion genom åren för att anpassa oss till omständigheterna i vår omvärld. Vi bytte ut korna mot får 2005. Då köpte vi 13 tackor. Grisarna försvann från gården 2011. Nu har vi ungefär 140 tackor.

Vad är det för får du har?
När vi tog beslut om vilka raser vi ville föda upp valde vi i första hand Gotlandsfår eftersom det är intressant att kunna sälja skinn efter dem. Det är den vanligaste rasen i Sverige. De är grå i olika nyanser från väldigt ljus till så gott som svart, och nyanserna kan också skilja på den enskilda individen. Man eftersträvar en jämn kvalitet i färg, lockstorlek och glansighet. Det kontrollerar man när man ”mönstrar” lammen när de kommit upp i pälsmognad fram på sensommaren.

Vi valde att också ha en del renrasiga finullsfår. De mönstras också på liknande sätt. Det är en gammal svensk ras som ger en finfibrig ull. Den ligger nära Merinorasens fiber. Finullstackor ger många lamm och är en bra ras om man vill korsa med köttraser.

Nu har vi också en Suffolkbagge. Det blir jättehärliga skinn av korsningen med finullstackor — det var en överraskning för mig.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?
Själva ullen är tyvärr en bisak ekonomiskt, men jag hoppas på en förändring för ullindustrin i Sverige. Ull är ju ett förträffligt material!
När den förädlade oljan gjorde sitt inträde i vår värld i form av syntetmaterial försvann kunskap och maskiner för både ullförädling och linförädling. Då tyckte många att det var så himla bekvämt och billigt med den nya fibern. Nu börjar vi se lite annorlunda på saken, som bekant.

Skinnen, däremot, har fått en renässans och är en betydande del av vår inkomst från fåren. Jag hoppas att ullen kommer att vara det i framtiden. Det händer mycket på den fronten nu.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?
Jag har lämnat ull till lönespinning på några olika spinnerier i Sverige.
Wålstedts ullspinneri gjorde de tvåtrådigt garn av Gotlandsull. Det blev ett glansigt vackert garn.
Filtmakeriet har gjort grått tvåtrådigt och tretrådigt garn åt oss, och där blandade de finull i Gotlandsullen för att kunna få den genom maskinerna.
Senaste gången jag lämnade in ull för spinning var det hos Båvens spinnhus. De kan ta lite mindre mängder. Därifrån har jag fått entrådigt vitt finullsgarn, entrådigt grått Gotlandsgarn, tvåtrådigt vitt finullsgarn, och z-tvinnat garn, både grått Gotlandsgarn och vitt finullsgarn. Jag ville också prova finull/Suffolkkorsningsgarn, så jag lämnade in ull från lamm som var av den korsningen och fick ett tvåtrådigt garn, och jag tycker att det blev trevligt.
Jag har växtfärgat både grått och vitt garn, och det är sannerligen en härlig syssla! Ta till exempel renfana som växer överallt i dikena häromkring. Med vitt garn blir det en härlig nästan saffransgul nyans, med mörkgrått garn blir det en djupgrön nyans. Man vet aldrig hur det blir, men det blir alltid till min egen förtjusning.
Vad tycker du att garnerna från era får passar till?
Jag har färgat några hekto tvåtrådig finull med renfana till mig själv, och målet är att sticka en kofta — men jag är bättre på att föda upp får än på att sticka, så än har jag inte börjat med den. Mönster har jag köpt på Ravelry.

Några enkla halsdukar och ett par sockor har jag lyckats få ihop än så länge. Halsduken i finull är väldigt mjuk och skön, tycker jag. Den i Gotlandsull är lite stickigare men varm och go. Sockor i ren ull är väl inte optimalt, man sliter hål på hälen ganska fort, men jag har hört att man kan lägga i en tråd av syntet för bättre hållbarhet. Det ger ju en skön värme med ullen.

Det är väldigt speciellt att ha fött upp fåret, att ha sett de fantastiska lockarna när fårklipparen kommer och klipper alla får, och att sedan lämna in ett parti till spinneriet och vänta på resultatet.

Emotionellt är råullen guld värd — det är så vackert med alla varianter på lock och nyans.

Hur säljer du dina garner?
Jag säljer mina garner i vår gårdsbutik men kan skicka på posten om någon beställer. Det finns lite bilder på vår hemsida och på vår Facebook-sida.
Vad har du för planer för det nya året?

I år ska jag försöka att inte splittra mig så mycket. Det finns ju så himla mycket roligt att göra och prova! Istället ska jag sätta fokus på en utställningsvecka som min kollega Regina Schoffa Andersson och jag ska ha i höst precis före allhelgonahelgen på GalleriT i Stockholm. Vi var där för första gången i höstas och fick mersmak. Då var vårt tema ”Vilt och tamt från skog och bete”, i år är temat ”Från vaggan till graven”. Regina är också lammproducent, och hon syr mycket i sina lammskinn, så därför väljer jag att lägga tyngdpunkten på tovning. Det är roligt, för man kan forma ullen till så väldigt många olika föremål. Min favorit är att göra lampor i vit finull — det blir ett sånt härligt mjukt sken genom ullen. Jag har också gjort några klänningar i nunoteknik.

Och så måste jag ju hinna vara lantbrukare och hyra ut vårt B&B också mellan varven! Jag har en lokal där det får plats några stycken åt gången, kommer man långväga ifrån kan man bo över, så boka gärna en helg med lite tovning och myseldning i kaminen tillsammans med max sex kompisar.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 
Om vi nu ska prata miljö tycker jag att var och en borde tova sin egen kasse att ta med till matvarubutiken. En tovad kasse kan inte någon kaviartub i världen sticka hål på. Och det har inte gått åt någon olja i tillverkningen. Ull, såpvatten och din hands arbete — that’s it!
***
Tack Stina! Och tack för bilderna som jag fick ta från din webbplats!
Ett tips för alla som vill köpa småskaligt producerat garn är att gå med i gruppen Garnförmedlingen på Facebook. Där är det många fårbönder och andra som visar vad som finns, och så kan man beställa. ”Svensk fiber från svenska djur, spunnet i Sverige” är gruppens slogan.