En av de hjälpstickare som jag beundrar mest — fastän jag aldrig har träffat henne — är Maria Blomberg i Solf i Finland. Vi har brevväxlat till och från i ett par år, och jag tror att fler än jag kan behöva inspiration av hennes sort. Så jag bad att få göra en intervju, och si, det gick ju bra!
Finlandssvensk språkskola innan vi sätter igång: ”laga” på finlandssvenska betyder inte nödvändigtvis ”reparera” utan mer ”tillverka” eller ”göra”.
Maria, det är ju du som är Knappmakerskan. Varifrån kommer det namnet?
Jag är med i Hantverkargillet Björken här i Österbotten, Finland, och för några år sedan fick jag höra att Knappmakaren med ålderns rätt skulle dra sig tillbaka. Tänk att det fanns knappmakare förr. Då kom en period när jag gick och funderade på knappar och vilka olika material man kan göra knappar av. Metall, trä, ben, plast, snäckskal … Men skulle det gå att laga av mitt eget favoritmaterial, garn? Med internet som hjälp lärde jag mig att laga knappar av garn med hjälp av en liten ring. I samma veva tog jag mina första steg som bloggare. Resten kan ni nog räkna ut.
Och så kallar du dig garnmorska. Vad är det för något?
Benämningen garnmorska föddes ur en ordlek. Alla garnvänner har säkert upplevt kalvningen då man försöker ta tråden inifrån ett nystan och ett helt nytt litet nystan kommer ut. En födsel i behov av garnmorska.
Sedan har jag tagit det namnet och titulerar hjälpstickare till höger och vänster. Vi är många garnmorskor nu. Att vara garnmorska för mig innebär att jag månar om de små här i världen, jag har ögonen öppna för de som behöver extra omsorg och gör något åt det.
Hur började du som hjälpstickare? Vad håller du på med nu?
Det började med en misslyckad julförsäljning och ett stort lager stickat och virkat. Stickhumöret sjönk som en sten, och handarbetet som varit min vila och min återhämtning blev till ett lagerproblem. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde skänka det jag tillverkar till dem som behöver.
Ett samtal senare fick jag kontakt med Annica som arbetar med nyanlända. Vi fortsätter vårt samarbete än idag, och det växer hela tiden. Just nu virkar jag sommarmössor (de är populära) och lägger upp planer för nästa vintersäsong. Hur mycket behöver vi ha i lager då hösten kommer? Jag organiserar, är logistikansvarig och nätverkar, men hinner nog hålla i garn själv också.
2017 års version av moderskapsförpackningen. Bild lånad från Fpa.
Vi i Sverige är fascinerade av de där startlådorna som ni har i Finland. Vad är de för något? Och nu gör du startlådor till nyfödda barn bland de nyanlända. Vad får du för respons på det?
Moderskapsförpackningarnas historia kan man kort läsa om på FPA:s sida (motsvarar Försäkringskassan).
[Asylsökande barnfamiljer får inte några moderskapsförpackningar — Annas anm.]
Nyanlända mödrar är ofta uppvuxna i en varmare kultur och är inte vana med vårt system att klä på barnen i lager på lager och gärna med ull för att de ska hållas varma i den nordiska kylan. Genom att förse de allra minsta med en omgång ullkläder (kofta, mössor, vantar, byxor, sockor och en filt) kan vi hälsa dem välkomna och visa att vi vet att de finns. Vi vill hjälpa till att hålla dem varma.
Det är med stolthet som lådorna hämtas ut, och responsen har varit mycket god. Jag lägger stor vikt vid användarvänlighet, kvalitet och snygghet. Det är också viktigt att det är ett standardiserat innehåll så att avundsjukan inte får möjlighet att slå rot. Vi är alla människor.
Innehållet är inte alls lika digert som i moderskapsförpackningarna, men tanken föddes där.
Utöver babylådorna hinner vi värma så gott som alla barn upp till 6 år med sockor, vantar, mössor och nu i år även tröjor. Och jag tror vi lyckats värma alla vuxenfötter i år också. Vi gör goda försök att förse varje huvud med en mössa och alla händer med vantar. Alla storlekar får något. Speciellt herrsockor ligger mig varmt om hjärtat.
Vad tycker din man och dina söner om ditt engagemang?
Jag kan få någon gliring om allt garn och stickat som dräller överallt, men jag vet att de stöder mitt tilltag helhjärtat. Det är aldrig svårt att få hjälp med leveranser eller packning av bilen. Det finns ett handarbetsrum i uthuset där jag kan lagra, sortera och packa före leveranserna.
För ett år sedan hade jag allt garnrelaterat inne i huset. Då duggade gliringarna tätare.
Du utbildar dig hela tiden i textilhantverk, har jag förstått — finns det någon lite okänd och inte alltför knepig teknik som du tycker att resten av oss borde utforska?
För en tillvaratagare av restgarner är alla skarvningar guld. Den ryska skarven har du redan berättat om, och det är super. Men det är också guld att få ett tunt garn tjockare, så jag vill slå ett slag för tredubbling av tråden genom virkning av stoooora öglor medan det tunna garnet löper från nystanet eller kanske från konen.
Jag har ett blogginlägg om detta, men tycker att de filmer jag sett på nätet varit tydligare, så bildmänniska jag är.
Har du något drömprojekt som väntar på dig?
Eftersom jag äntligen har gått en kurs i att spinna med slända, och fastnat för möjligheterna, är ju nästa steg för mig en spinnrock. Då skulle jag få leka med ull, färga och spinna egna garner, men jag skulle också kunna ta tillvara alla kongarner jag samlat på mig genom åren genom att blanda och tvinna dem till tjockare garner för handstickning. Jag ser stora möjligheter. Jag ser fler varma barn.
Kan svenska hjälpstickare stötta dina projekt på något vis?
Japp! Genom att själva vara garnmorskor där de är, dela med sig av idéer, kommentera på bloggar och låta hjälpstickningen växa till. Vi hjälpstickare gör något viktigt, vi gör mer än bara värmer varandra. Vi bygger relationer, nätverkar, visar omsorg och inger hopp. Vi bygger ett samhälle av mjuka värden där alla får rum. Vi är tillsammans.
En av mina ivrigaste påhejare, Bibbi, bor ju i Sverige, och trots att vi aldrig setts delar vi samma hjärta och har en gemenskap som styrker över nätet. Hon är viktig för mig. Flera gånger har jag fått in färdigstickat också från Sverige, men postavgifterna talar för att vi ska cirkulera produkterna lokalt. Det går åt en hel del garnpengar till transporterna.
Istället kan vi cirkulera idéer, hejarop och gemenskap. Det är nästan gratis.
Så välkommen in på bloggen Knappmakerskan och dela gemenskapen!
***
Tack Maria!
Ni som tycker att det är roligt att sticka modeller designade av någon som ni ”känner”, prova Marias Elis-kofta och Elin-kofta! De finns i boken Garnglädje. Det är också Maria som är hjärnan och hjärtat bakom Enochenhalvtimmesmössan i boken Sticka & skicka.