Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Tomas stickar norrbottniska vantar

Tomas som är församlingspedagog i Malmberget och bor i Hakkas visar ofta vackra vantar på Facebook. Och vantarna är inte bara vackra att se på — de har så vackra namn också! Jag bad att få göra en intervju.

Hej Tomas! Du är vantstickare – hur blev du det?

Jag lärde mig sticka när jag var sex eller sju år och har stickat mer eller mindre sedan dess. Varför just vantar? Det är ett litet projekt, överskådligt. Och vantar finns det alltid behov av. Det blir alltid vinter. En del vantar  blir utnötta, andra blir kvarglömda …

Har du övervunnit några tekniska utmaningar på vägen?

Det är klart. Det finns alltid möjligheter att förbättra, att hitta nya lösningar, att återupptäcka gamla.

Två par Skáddje-vantar.

 

Vad väljer du helst för material om du har fria händer?

Ull, alltid ull. Ett levande material, varmt, tåligt, vackert.

Vad är den viktigaste egenskapen hos en bra vante?

De bästa vantarna är de som kombinerar skönhet,  funktion och materialval. De gamla, traditionella vantarna är lysande exempel. Flera färger gör vantarna varma. Traditionellt stickades vantarna med relativt tunna stickor –- där vi idag skulle använda stickor nummer 4–4,5 skulle man tidigare  ha använt 1,75 eller 2 –- och det gjorde vantarna vackra, täta, tåliga och varma.

Vad gör du med dina vantar när de är färdiga?

Några säljs, andra blir till gåvor, och andra behåller jag själv.

Färdiga gravvantar.

Har du något tips till den som tycker att det är svårt att sticka med mer än en färg?

Svaret är tråkigt: öva, öva, öva. Men kanske ska man inte öva på det ”som ska bli något”. Man blir lätt arg och uppgiven, och så river man upp.  Jag stickar en ”tub”, ett ”rör”. 15 maskor på var strumpsticka, ett udda varv, ett rät varv ett par gånger och sedan har man början där man kan fortsätta prova mönster, färger och tekniker. Det blir en sorts dagbok, och så kan man gå tillbaka och lära sig av sina misstag: ”Ja, men om jag provar grövre nålar, om jag håller garnet på ett annat sätt …” Det är rätt kravlöst men ändå lärorikt.

Och något till den som tycker att det är urtråkigt att fästa garnändar?

Jo. Det är urtråkigt. Det är inte kul. Som så mycket i livet — det hör till de saker som måste göras.

Skáddje-vantarna.

Vilken är din favoritmodell?

Återkommer till de enkla, gamla, vackra – Skájdde-vantarna, eller de strukturmönstrade vantarna, gravvantarna från Cohkkiras/Jukkasjärvi.

Gravvantar?

Den avlidne hade vantarna. När kyrkan i Čohkkiras/Jukkasjärvi renoverades 1947 kopierade Terese Torgrim ett par mönster sittandes vid kistan eftersom vantarna var för sköra att vidröra. Seden att begrava människor under kyrkgolvet upphörde på 1780 talet, så därför kan man med säkerhet säga att mönstret är minst sedan dess.

Vad är det som är särskilt med vanttraditionen i dina hembygder?

Vantarna har varit och är både bruksplagg och festplagg, arbetsvantar och marknadsvantar, knutna till trakten de kommer från genom färger och mönster: rosorna från Arjeplog, blommorna från Jokkmokk, det rutiga från Skájdde, de röda, gula från Čohkkiras/Jukkasjärvi, de rustika från Lovikka …

Är det någon särskild vantberättelse som du har fastnat för?

Det måste vara Maria Juuni från Porjus. Hon var mor till sex barn, och maken jobbade som rallare efter järnvägen. De få kronor han tjänade räckte inte långt, och som många andra familjer var Juunis fattig och barnen hungriga. En dag 1923 när hon går ut för att samla vedpinnar i skogen sätter hon sig ner, och i sin förtvivlan ber hon Gud om råd. Då ser hon en trasig vante framför sig. Och hon får en idé. Hon tar hem den och börjar sticka. Mörk botten, klara färger, bårder i gult. Och blommor. Och årtalet. Kanske man kunde sälja den. ”Men, om vi säljer lotter”, sa den äldsta flickan, ”får vi in mer.” Maria Juuni började gå runt och sälja lotter. ”Från den dagen var jag aldrig utan mjölk till barnen mer …”

Gravvantar från Cohkkiras/Jukkasjärvi under tillblivelse.

Vad stickar du nu?

Just nu stickar jag ett par gravvantar från Cohkkiras/Jukkasjärvi.

***

Tack Tomas!

Är det fler än jag som blev nyfikna på de norrbottniska vantarna? Här är ett underbart Hemslöjden-reportage — långt och med fantastiska bilder — om Erika Nordvall Falcks arbete med att samla in historiska vantmönster och berätta om stickningspionjärerna i Norrbotten.

Maria och moderskapsförpackningarna

Maria Blomberg, garnmorska i Solf i Finland. Foto: privat

Maria i Solf i Finland inspirerade formgivar-Anneli till ett stickat omslag när vi gjorde årets första nummer av tidningen som jag är redaktör för!

Temat är gästfrihet, och jag intervjuade Maria om hennes arbete med startpaket till de barn som föds i Finland men utanför det som på finlandssvenska kallas den sociala tryggheten. Alla barn i Finland har rätt till en så kallad moderskapsförpackning, en stadig kartong (som kan användas som säng!) full med mycket av det som en nyfödd behöver. Men barn till asylsökande får ingen sådan låda. Därför har Maria ett nätverk av stickare som ser till att de nyfödda åtminstone får en filt och varma kläder!

Jag vet mycket väl att jag har berättat om det här förut, men ni har ju inte fått se hur uppslaget med Maria blev. Här är det!

Och det som inte står där är att Maria är den som har uppfunnit tre mycket populära modeller: Enochenhalvtimmesmössan, koftan Elis och koftan Elin.

Man kan läsa intervjun och resten av tidningen här. Sprid den gärna!

Tack Maria!

 

”De gillade mina babypaket på kliniken”

Äntligen blir det av — en intervju med Linda som har haft en månadslång sömnadskurs i Loki i Kenya och som håller kontakten med byn bland annat genom att arbeta med startpaket för de nyfödda där. Du som vill vara med och hjälpa till hittar kontaktuppgifter en bit ner!
***
Här är Linda med en av deltagarna när sykursen avslutades i början av år 2014.
Hej Linda! Du har just levererat ett par IKEA-kassar fulla med babypaket — hur åker de vidare nu, och vart, och till vem?

Jag levererar babypaketen till Birgitta och KeA Arnlund som arbetar i en by i nordvästra Kenya som hetter Lokichogio (Loki). De tar med sin babypaketen när de reser dit och lämnar dem till en medicinsk klinik i byn. På kliniken delas paketen ut till kvinnor som kommer dit för att föda.
Linda och KeA möts vid en bagagelucka sensommaren 2017 för att ordna en ny startpaketsleverans. Foto: Birgitta Arnlund

Varför arbetar du med babypaket?

Projektet startade efter att jag volontärarbetat i Loki i början av 2014. Jag hade med mig mycket kläder till Loki, bland annat två babypaket som jag sytt. Vi hade en klädutdelning innan jag åkte hem, men de två babypaketen delades aldrig ut så Birgitta lämnade dem till kliniken. På kliniken gillade de mina babypaket och tanken föddes att man kanske kunde dela ut paket till alla barn som föds på kliniken. Birgitta frågade mig om jag ville vara ansvarig för babypaketen och jag tyckte att det var en väldigt bra idé.

På kliniken har de sett en ökning av antalet kvinnor som kommer till dem för att föda sedan de började dela ut babypaket. Det är väldigt bra eftersom många kvinnor i Loki fortfarande föder sina barn hemma, vilket innebär att bebisen inte har tillgång till rätt vård om det skulle behövas. Vi är glada att vi på ett enkelt sätt kan bidra till att bebisarna får en bra start i livet både genom vård och värmande kläder.

Hur många har det blivit hittills?

Jag vet inte riktigt säkert eftersom jag tyvärr inte hållit räkningen, men 2015 levererade jag 90 paket, och nu i augusti 2017 blev det 40 paket. En del paket skickas direkt till Birgitta, så det har nog blivit några hundra paket sedan starten 2014.

Nu finns det ju en sömnadsgrupp i Loki, och de syr allt möjligt — varför är det viktigt att fortsätta med babypaketen?

Sygruppen syr sådant som kan säljas för att de ska få lön och för att finansiera syprojektets fortlevnad. Arbetet med babypaketen är helt oavlönat, och det gör att paketen kan vara gratis. Babypaketen fyller ju en väldigt viktig funktion eftersom de innebär att fler kvinnor söker sig till kliniken för att föda barn, och det i sin tur ger barnen en större chans att överleva eftersom de får både vård och värme.

Ett startpaket sommaren 2017, efter Birgittas ”revision”. Foto: Linda Westermark

Vad är det i dem?

Varje paket innehåller

En stickad/virkad kofta
En stickad/virkad mössa
Ett par stickade strumpor (om det finns)
Två tröjor i trikå eller vävd bomull med lång eller kort ärm (klänning går också bra)
Ett par byxor i trikå eller vävd bomull
Två småbyxor/blöjbyxor i trikå eller vävd bomull
En mössa i trikå eller vävd bomull
Tvättlapp
Filt (vi funderar dock på att byta ut denna mot en kanga köpt i Kenya framöver)
Plaggen ska vara i storlek 56 eller 62.
Vilket av plaggen syr eller stickar eller virkar du allra helst själv?
Jag brukar sy det som saknas för att paketen ska bli kompletta. Tidigare har jag virkat och stickat ganska mycket, men nu syr jag bara.

Vilka är det som arbetar tillsammans med dig, och hur går ert samarbete till?

Jag har ett antal kvinnor som hjälper mig att sy, sticka och virka till babypaketen. Många har jag fått kontakt med via gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook. När det närmar sig leverans brukar jag skriva ett inlägg i gruppen och efterlysa de plagg som saknas. De som hjälper till skickar plaggen med post eller lämnar dem hos mig i Stockholm.

Vad är det som oftast saknas?

Vi gjorde om innehållet i babypaketen för ett tag sedan när Birgitta hade utvärderat hur de kläder vi skickar används. Då bestämde vi att varje paket ska innehålla två tröjor och två småbyxor. Dessa plagg har varit den begränsande faktorn just för att det ska vara två i varje.

Om man vill hjälpa till, vad kan man göra då?

Man får gärna kontakta mig om man vill skänka något till insamlingen, antingen om man redan har kläder på lager eller för att fråga vad som saknas. Jag kan nås via Facebook eller ett mail till lindawestermark@hotmail.com.

I gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook finns många bra mönster man kan exempelvis använda för att sy byxor och mössor eller sticka koftor. Det finns också många gratismönster på internet. Ett mönster på långärmad tröja i trikå finns här (använd minsta storleken) och ett mönster på haremsbyxor som jag har inspirerats av finns här. Det är väldigt litet i storleken, men om man lägger till några centimeter i midja pch ben och på bredden fungerar det utmärkt att sy byxor i både trikå och vävd bomull.

***

Tack, Linda! Tänk vad mycket det kan bli — och jag tror att vi är många som hejar på dig!

Det är fortfarande mycket svårt med maten i Loki och i stora delar av Afrika. Läs mer om det här.

Mål: 500 startpaket för nyfödda i flyktingläger i Irak

Här kommer ett slags rekordintervju — för Maria som berättar i den var en av dem som ledde det stora mormorsruterekordprojektet som avslutades i Göteborg nyligen. Ni kommer att få möta henne några gånger till framöver, för hon har mycket att berätta och många tips att dela med sig av. Vi börjar idag!

Här är Maria när mormorsruterekordet var i stort sett klart. Foto: Annie Pettersson

Hej Maria! Vad är det för en grupp du är med i — kanske först: vad kallar ni er?

Det är en projektgrupp som jag skapade i februari 2017 i samråd med ytterligare fyra personer. Skånegruppen kallar vi den och den består av 38 medlemmar i vad vi kallar produktionsgruppen. Tanken med Skånegruppen är att ha en liten, lokal grupp med möjlighet att träffas regelbundet och ibland spontant.

Att hålla produktionsgruppen liten känns viktigt för att hålla den lättöverskådlig. Därför är just den delen av Skånegruppen väldigt restriktiv med intag, men vi har också en öppen grupp där man gärna får ansluta.

Eftersom vi handarbetar för välgörenhet kändes det lokala viktigt — på det viset kan vi dra ner på transporter och förenkla logistiken så mycket som möjligt, både av ekonomiska skäl och för miljöns skull.

Var samlas ni, och hur ofta?

Under gruppens uppbyggnad har vi träffats regelbundet, ofta en eller ett par gånger i veckan. Då har vi varit på olika caféer, träffats hemma hos varandra, åkt på shoppingturer för att handla till exempel garn — det är sällan vi missar en rea eller ett nedsatt pris på till exempel Netto eller Rusta, vi har hjälpts åt att samla in material från privata givare, och så vidare.

Vårt officiella startdatum är egentligen den andra september. Anledningen är att många av gruppens medlemmar också har jobbat med ett annat projekt som hade sitt slutdatum den 19:e augusti. Det kändes bäst att fokusera på ett projekt i taget. Men det har varit lite svårt att inte tjuvstarta, så vi har redan producerat hundra babypaket som överlämnas till International Volunteers Organization den 29:e augusti.

Maria Lundgren och de andra i International Volunteers Organization kommer att ta emot de 500 startpaketen för nyfödda och se till att de kommer fram till familjer i flyktingläger i Kurdistan.

Här är startpaket nummer 93 som gruppen i Skåne har komponerat. Foto: Maria Härfstrand

Vad är ert mål med arbetet just nu?

Målet just nu är att göra 500 babypaket i storlek upp till tre månader, 62 cl, åt International Volunteers Organization. De arbetar i ett flyktingläger i irakiska Kurdistan.

Vi frågade IVO vad som just nu behövde mest. ”Allt behövs” blev svaret — men om de fick önska så var de i stort behov av babypaket och hygienpaket. Vintern 2016–-2017 frös många små barn ihjäl, och den allmänna hygienen i lägret är bristfällig eftersom det saknas hygienartiklar och toaletter och duschar. Vi valde babypaketen.

Vad ska det vara i ett startpaket för en nyfödd?

Vi har tittat på en del olika babypakets uppbyggnad och utifrån deras innehåll diskuterat med IVO. Sedan har vi komponerat ihop ett förhållandevis omfattande paket som kan varieras efter det väldigt skiftande klimatet. Till exempel har vi valt att lägga i två par byxor, ett par tunna och ett par lite varmare. De kan användas var för sig eller dubbla.

Eftersom vi arbetar med återbruk använder vi alla tänkbara material, kvaliteter och tekniker: sy, sticka, virka. Vi använder även hela och rena babykläder från second hand.

I våra paket ingår:

  • en filt (minst 90 x 90 centimeter)
  • ett par varma byxor,
  • ett par tunnare byxor
  • en blöjtrosa
  • en kofta eller jumper
  • en body/t-shirt/Yemenväst
  • en mössa
  • ett par vantar,
  • ett par sockor
  • en handduk
  • en tvål i bit
  • två tvättlappar
  • tre tygblöjor med fyra säkerhetsnålar
  • en mjuk leksak som kan följa med barnet de första åren
  • och allt packas i en tygkasse för att underlätta förvaringen i de fuktiga tälten

Varje babypaket numreras och fotograferas för att sedan läggas ut i vår officiella Skånegrupp där man också kan följa vårt arbete, främst genom ett bildgalleri.

Varför är det så viktigt för er med återbruk?

En anledning är naturligtvis att hålla nere kostnaderna — det känns nödvändigt eftersom vi arbetar ideellt och med hjälp av gåvor från utomstående och från den egna privata kassan. Att vi håller nere kostnaderna gör det också möjligt för fler att vara med och arbeta eftersom det inte nödvändigtvis behöver påverka den egna ekonomin.

En annan aspekt är vår miljö. Att återbruka hjälper oss att hålla ner såväl sopberg som nyproduktion. Vi kastar alldeles för mycket kläder, textilier och saker överlag som utan större ansträngning skulle kunnat ges nytt värde med några enkla ingrepp och lite tid.

 

Vad kan man göra om man vill bidra till ert arbete?

Såklart blir vi väldigt glada om fler vill bidra med något till babypaketen, men det som är det svåraste att få till i ett sådant här projekt är transporterna till slutdestination. Transporterna innebär en hel del omkostnader, och IVO gör ett fantastiskt arbete med att samla in pengar till det. Om man vill stödja vårt arbete så är ett ekonomiskt bidrag till IVO en fantastisk hjälp. Ju mer pengar de kan få in, desto tätare kan transporterna gå iväg och fler barn hjälps snabbare.

Vill man stötta ekonomiskt genom att underlätta transporter kan man göra det genom att lämna ett bidrag till IVO på Swish 0733814516 eller till konto 6764 – 678 669 392

Vill man istället följa vårt arbete och stötta oss med handarbete eller tvål så kan man ansöka om medlemskap i vår officiella Skånegrupp.

***

Tack för idag, Maria! Det kommer alltså mer snart, både för er som vill vara med i Skånegruppen och för er som vill bli inspirerade på distans!

 

”Varenda liten stump tas tillvara”

I Hallstavik pågår det just nu en utställning som är kultur, kulturhistoria, gemenskap, omvärldsansvar, generositet, värme, kreativitet, teknisk skicklighet, inspiration, färgprakt och medmänsklighet i ett. Inte så illa eller hur? Jag frågade Solveig Stjärnholm, som har varit med och gjort den, om hon kunde svara på några frågor. Bilderna har två andra stickerskor, Elisabeth Brandell som är med i gruppen och Birgitta Nääs som var på genomresa, tagit. Tack, allihop!

***

Väggar, hyllor, utställningsskärmar och själva taket — allt upphängningsutrymme gick åt! Foto: Birgitta Nääs

Hej Solveig! Elisabeth har visat fina bilder från en utställning, och du har visat ett reportage i lokaltidningen — var äger utställningen rum?

Den är på biblioteket i Hallstavik, i konstföreningens lokal.

Förberedelserna för utställningen har också krävt mycket samarbete. Foto: Elisabeth Brandell

Vilka är ni som har gjort allt det vi ser på bilderna?

Det är två grupper som har stickat — några av oss är med i båda grupperna. Den ena är stickgruppen på Blixtens café, den andra är stickgruppen i Häverödal.

Hur brukar ni träffas?

Gruppen på Blixtens café träffas tio gånger per termin. Stickgruppen i Häverödal träffas varje onsdag vid tolv året runt. Båda grupperna är studiecirklar i ABF Norrtäljes regi.

Här hänger barnkläder i alla storlekar och i många olika modeller, bland andra Yemenvästen. Foto: Elisabeth Brandell

Är det alltid samma medlemmar som ses? 

För det mesta är det samma som kommer. Vi tar gärna emot fler som vill sticka!

Vad tycker ni mest om att göra?

De flesta stickar och har sina favoriter, till exempel raggsockor, mössor, småbarnströjor och vuxentröjor. Vi stickar också filtar av restgarner — varenda liten stump tas tillvara.

Restgarnsfiltar är en specialgren för de båda grupperna. Foto: Elisabeth Brandell

Vart brukar ni skicka det ni gör?

Vi skänker till Öppen hand i Alunda, och de kör våra kläder vidare med egen transport till Rumänien, Moldavien och Estland. De har egen personal på plats som delar ut kläderna till människor som behöver dem.

Vad har ni fått för respons på utställningen?

Alla som har sett utställningen är förvånade att vi kunnat sticka så mycket fina saker. Jag blir så glad för alla kommentarer på Facebook — de stimulerar oss att jobba vidare.

Här kan man inspireras av både färdiga plagg och lite att läsa. Foto: Birgitta Nääs

Vad är det som håller motivationen uppe i er grupp? (Det ni visar måste ju vara tusentals timmars arbete!)

Motivationen är att vi vill hjälpa andra, och vi vet att det vi stickar värmer människor. Vi får tillfälle att prata, sticka, dricka kaffe och umgås under trevliga former.

Idén att samarbeta med ett bibliotek och ställa ut det tillverkade innan det skickas — är det något du skulle rekommendera till andra hjälpstickningsgrupper?

Samarbetet med biblioteket och konstföreningen kom till genom Kerstin Alm som leder cirkeln på Blixtens café. Hon har ställt ut vävstugans alster där tidigare. Jag kan varmt rekommendera andra grupper att kontakta bibliotek eller kommun för att visa vad flinka fingrar kan tillverka. Vår utställning heter just ”Kvinnors flitiga fingrar”.

Nästan klart så att besökarna kan släppas in! Foto: Elisabeth Brandell

Vad har ni för planer för hösten?

Våra planer för hösten är att sticka vidare på våra träffar. Och vi skulle behöva någon som kan sponsra oss med garn!

***

Tack igen, Solveig och fotograferna!

Är det någon som vill komma i kontakt med grupperna för att gå med i någon av dem eller ställa frågor eller bara hurra? Skriv till mig i kommentarfältet här nedanför, så förmedlar jag kontakt!

1000 nyfödda i världen får startpaket via Nancy

Nancy sorterar barnkläder för fullt. Bild lånad från Hemmets Journal som i sin tur har fått den från TTELA.

Nancy Smith i Frändefors i Dalsland är med i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, och vi har haft lite kontakt om olika insamlingar. Tillsammans med sin grupp Händer för andra länder har hon satt en väldigt fart, och när det närmade sig 1000 packade och skickade startpaket för nyfödda tipsade jag Hemmets Journal om arbetet.

Nu har Joakim Norling gjort en intervju med Nancy — läs den här!

När han gjorde den var Händer för andra länder redan uppe i 1180 paket. Det går undan, som sagt!

PMU tar emot startpaket på den här adressen:

PMU

Skattegårdsgatan 1

447 35 VÅRGÅRDA

Och Slättmissionens Hjälpande Hand tar emot på den här:

Slättmissionens Hjälpande Hand

Stenum Romlycke

532 94 Skara