Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing DR Kongo

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Hurra för Denis Mukwege!

Grattis, Nobelkommittén i Norge, till årets val av pristagare!

Nadia Murad och Denis Mukwege — bättre kan det knappt bli!

Denis Mukwege med patienter på Panzisjukhuset i DR Kongo. Bild lånad från PMU

Ni som har läst den här bloggen och dess föregångare har följt Denis Mukwege och arbetet på Panzisjukhuset i Bukavu-provinsen i DR Kongo i ganska många år nu. Jag har tjatat på er om att sprida det ni har fått veta också. Konflikterna i Kongo har ju bara fortsatt och fortsatt, och vi har eldat på dem med vårt till synes omättliga behov av elektronik.

Men kanske kommer världen äntligen att lyssna ordentligt på honom nu?

Om ni har några vänner och bekanta som inte har hört så mycket tidigare, så titta på den här filmen tillsammans!

En gång när Denis Mukwege var här i Skandinavien hann han med ett besök hos Skavlan och berättade för honom varför han inte vill ha fler priser:

Det viktigaste är istället det här:

Men nu får han Alfred Nobels fredspris i alla fall. Och prispengarna kommer alldeles säkert att göra hur mycket nytta som helst — men det är förstås fortfarande så att den stora förändringen bara kan bli verklighet om resten av världen tar sitt ansvar för konflikten.

Berätta det för alla ni känner!

Nu ska jag läsa om Nadia Murad.

Massor om kvinnors hälsa

Det nya numret av tidningen som jag är redaktör för, Lunds Missionssällskaps tidskrift Uppdrag Mission, har kvinnors hälsa som tema!

Såhär ser den ut:

Det är Anneli Dennersten som har valt bilden och gjort omslaget.

En intervju som jag tror intresserar många hjälpstickningsvänner är den med Annika Ekholm FrödingHuman Bridge — hon berättar om babypaketen och om hur de räddar många mammors liv.

Läs tidningen här!

Och vill du ha ett pappersexemplar, så hör av dig till mig!

Kongo är hos oss varje ögonblick

I juli 2014 upptäckte människor i ett bostadsområde i DR Kongo att de bodde ovanpå en koboltåder. Sedan dess har hundratals gruvor grävts i området. Många barn arbetar med att leta upp koboltstenar i jordytan, sortera dem och krossa dem. Foto: Amnesty

”Ännu har kobolt, till skillnad från guld, tenn och koltan inte startat något krig i Kongo. Det klassas heller inte som konfliktmineral”, läser jag i Aftonbladet.

Reportaget inleds med ett möte med Denis Mukwege när han är på besök i Stockholm.

”Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt”, säger han.

Koltan är en av förutsättningarna för att våra mobiltelefoner ska fungera.

I stort sett alla svenskar som har en mobiltelefon (undantaget är de som har skaffat en Fairphone) har del i inbördeskriget i DR Kongo, ett av världens rikaste länder om man ser till mineraltillgångar, ett av världens farligaste länder eftersom resten av världen vill åt de mineraltillgångarna.

Nu håller kobolt, en mineral som krävs för att uppladdningsbara batterier ska fungera, blivit nästa stora tillgång och fara.

Denis Mukwege på Panzisjukhuset i DR Kongo. Foto: Läkarmissionen

Aftonbladets stora reportage har rubriken ”Blodsbatterier”. Urban Andersson och Staffan Lindberg har rest till ett samhälle där stora mängder kobolt upptäcktes nyligen och träffat några av de vuxna och barn som arbetar med att gräva fram metallan. Läs!

Amnesty har en kampanj där man kan skicka brev till biltillverkaren Renault om bilbatterier eftersom batterierna sannolikt är gjorda med kobolt som barn har utvunnit — skriv på den här!

P.S. Läs också Magda Gads några år gamla reportage om koltanbrytningen i Kongo! D.S.

Fortfarande lika viktigt

Av Posted on Inga taggar 0

Nu är det många som arbetar med kläder till de nyfödda på Panzisjukhuset i Kongo igen. Karin Wiktorsson, som har hand om en sändning, ber om till exempel blöjbyxor att komplettera startpaketen med.

Det är lätt att tro att vi fixar det som behövs, och sedan är ”allt” bra — men ett land som har plågats av konflikter så länge som Kongo kommer antagligen att behöva mycket tid och mycket stöd för att komma igen.

Här är en hälsning som jag hittade häromdagen och som antagligen är lika aktuell nu som för tre månader sedan:

Du som vill göra något mer eller annat än att arbeta med kläder till de nyfödda kan till exempel sprida informationsfilmerna om Panzisjukhuset och intervjuerna med Denis Mukwege bland dina vänner, skriva till politiker att frågan om Kongos framtid är viktig (be gärna några vänner att skriva under brevet tillsammans med dig), be någon från Läkarmissionen eller PMU att komma och besöka ditt stickcafé eller någon annan grupp där du är med, fråga personalen i elektronikbutikerna om konfliktmineraler, föreslå din bokcirkel att ni läser någon av de biografier som har skrivits om Denis Mukwege, påminna vänner som säger att det är dags för ny telefon om att Fairphone finns, be FN-föreningen där du bor att ordna en temadag om DR Kongo … Det finns mycket som var och en av oss kan göra eller hur?