Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

En plats vid havet

Sanditon i ny skepnad, förvandlad till TV-serie av ITV. Foto: pressbild

Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.

Men sedan!

När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.

Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.

Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.

Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!

Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.

Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.

Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.

Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.

En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.

Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.

Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.

Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.

För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.

Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.

Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.

Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:

Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.

Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.

Elins resa och Ainas

Av Posted on Inga taggar 0

Min faster Monicas roman Innan jag dog har kommit ut som e-bok och blivit inläst som ljudbok!

Den enda Anna Braw jag vet om utöver mig själv (fast hon stavade lite annorlunda) var den Anna som åkte från Småland till USA under emigrationsvågen. Hon var syster till min pappas farfar Frans Johan.

Deras syster Elin skulle resa efter men köpte biljett på Titanic och kom aldrig fram.

En mamma och ett barn som delade hytt med henne klarade sig och ska ha berättat att de var uppe på däck tillsammans men att hon gick ner för att hämta något och att de inte såg henne mer.

När min mamma och jag var på Titanic-utställningen i Köpenhamn för några år sedan letade vi upp hennes namn på väggen där.

Aina och hennes familj i min fasters roman har vissa drag gemensamma med min farfars föräldrars familjer — både med Elin och hennes familj och med min pappas farmor Elisabeth och hennes familj.

Originalutgåvan från 1980. Bild lånad från Bokbörsen.

Innan jag dog kom ut första gången 1980, och bilden på originalomslaget är ett fotografi av Elisabeth och en av hennes lärarinnekolleger och deras cyklar. O vad vi var fascinerade av det.

Ett förlag som heter Saga och som ingår i Egmont-koncernen har gjort e-böcker av en rad av min fasters böcker — många av dem handlar om Japan — och håller också på med att spela in ljudboksutgåvor. Innan jag dog var den första som blev klar, och jag hörde för ett tag sedan att Överlevarna spelades in. Den här listan hos Adlibris kan man kanske ha som utgångspunkt om man vill leta efter dem på Biblio eller fråga efter dem på sitt bibliotek.

Det har hänt förr, fast inte på samma sätt

Idag måste jag dela med mig av ett boktips till alla er som tycker om att läsa skönlitteratur på engelska!

Det är en barnbok eller ungdomsbok (huvudpersonen är tolv år) av den kanadensiska författarinnan Deborah Ellis, som har skrivit en lång rad böcker för barn och ungdomar och som jag tror finns på nästan alla bibliotek i Sverige med böckerna om Parvana, en afghansk flicka. De brukar kallas The Breadwinner Trilogy på engelska och har fått massor av priser och blivit översatta till många språk, och häromåret blev de dessutom en animerad film.

I den här boken, A Company of Fools, har Deborah Ellis valt Henri, en tolvårig gosskorist i ett kloster i Frankrike, som huvudperson. Han har levt i kyrkans värld ett tag redan, och han är ganska nöjd med det. Det är ganska stillsamt, och han tycker om ordningen och studierna.

Så kommer en av bröderna tillbaka från en av sina långa resor, och han har med sig något alldeles nytt. Han brukar ha med sig saker — den här gången har han med sig en pojke som ska bli en del av klosterskolan. Micah heter han. Han är Henris motsats på nästan alla vis — inte ett dugg präktig, snarare busig och rebellisk. Men sjunga kan han, och det gör han också.

Samtidigt sprider sig digerdöden i Frankrike, och människor är livrädda. Finns det något som Henri och Micah kan göra?

A Company of Fools kallar de sitt projekt, och det är också bokens titel. Jag läste den för ungefär tio år sedan och gav den genast vidare eftersom jag tyckte så mycket om den. Tyvärr lyckades jag inte övertyga mina kolleger på förlaget där jag arbetade då om att vi var tvungna att ge ut den … Kanske skulle det ha varit annorlunda nu? Men jag har ingen aning om vart boken tog vägen, och jag minns stämningen snarare än många detaljer. Måste nog beställa ett nytt exemplar nu.

Corona är ju inte den första epidemin som har drabbat vår värld. På en del sätt har vi mycket bättre möjligheter att stoppa en epidemi nu — och på en del sätt blir det värre eftersom så många kan bli så väldigt rädda och göra irrationella saker när så mycket information och så många rykten kan spridas så snabbt. Men vi är inte de första som upplever hur en okänd och gåtfull sjukdom sprider sig på oförutsägbara vis.

Deborah Ellis. Bild lånad från Bonnier Carlsen.

Det finns en del att läsa om Deborah Ellis hos hennes svenska förlag, Bonnier Carlsen. Några av hennes böcker finns översatta till svenska, men hon har skrivit många, många fler. Här är hennes egen webbplats.

Fyra systrar i en annan tid och på en annan plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här är årets första antikvariatsfynd!

Jag gjorde det på Carpe Librum, ett pop-up-antikvariat i Washington, DC, när jag var där under jul- och nyårshelgerna. Det var namnet i titeln som gjorde att jag tog ut boken ur hyllan — författaren, Stephanie Cowell, hade jag aldrig hört talas om tidigare. Det visade sig att hon har skrivit länge och fått mycket beröm och att hennes specialgenre är historiska romaner där huvudpersonen befinner sig i närheten av en för eftervärlden mycket känd person. På det viset hat hon skrivit om Wolfgang Amadeus Mozart i den här romanen och om William Shakespeare i en tidigare roman. Hon har också skrivit om Claude Monet och om William Shakespeare i berättelser där de själva liksom är huvudpersonen, om jag förstår det rätt.

De fyra systrarna Weber är tillsammans med Mozart det som den här berättelsen snurrar runt — de har en mamma som är missnöjd med livet men hoppas att döttrar som gifter sig rikt ska kunna ge henne ett nytt liv, och de har en pappa som lever för sin musik och sina musikervänner och inte riktigt verka förstå konsekvenserna för familjen.

Josefa, den äldsta systern, har en mäktig röst och skulle kanske kunna bli professionell sångerska. Aloysia har en mycket mindre röst men sjunger fantastiskt, hon också, och dessutom är hon vacker. Constanze håller sig mest hemma och drömmer om vänlighet och kärlek och trygghet. Och lillasyster Sophie vill egentligen bli nunna men vet att familjen behöver henne. Hon är också berättaren och överlevaren som försöker redogöra för familjens liv för en fascinerad musikhistoriker många år senare i romanens ramberättelse.

Vem är Wolfgang Amadeus Mozart? Jo, en vänlig ung man som dyker upp i familjen Webers hem som en av pappans musikvänner och deltar i kammarmusikkvällar med vin och varm choklad. Han har en krävande pappa som väntar på segerrapporter därhemma och en krävande mamma som reser tillsammans med honom och hoppas att han inom kort ska ta ett tredje steg i sitt liv. Först var han det fantastiska underbarnet i ett antal år, nu har han varit en ung man med få framgångar och många motgångar i några år, och snart måste han väl få sitt genombrott?

Den Mozart som vi fick ”lära känna” i filmen Amadeus finns det bara fragment av här — han kan vara briljant och rolig och lite arrogant när han får chansen att spela för samhällets mäktiga, och han protesterar när uppdragsgivare vill behandla honom som en tjänare. Men mest är han blyg, inte osäker på sin musik men osäker på hur han ska kunna få utrymme att göra det han vet att han kan — och inte så lite förvirrad av allt som händer runt och mellan de fyra flickorna Weber.

Det har hänt mig ett par gånger förut att jag har sett eller läst något och gjort en spontan jämförelse med något annat bara för att sedan upptäcka att massor av andra redan hade gjort samma jämförelse. Den här boken läste jag strax efter att jag hade sett Greta Gerwigs nya filmatisering av Unga kvinnor, och jag hade också läst en lång rad artiklar om Louisa May Alcotts roman och dess betydelse för generationer av läsare. Så den tänkte jag på medan jag läste Marrying Mozart, och jag tyckte nog att Stephanie Cowell har lyckats bra med att undvika den moralistiska ton som tynger Unga kvinnor och att hon gör tydligare försök att få sina läsare att förstå den miljö som systrarna lever i (inte så konstigt eftersom Louisa May Alcott skrev för samtida läsare och Stephanie Cowell har skrivit en historisk roman). Men på nästan alla andra sätt är Unga kvinnor mycket mer intressant.

Det lustiga var att när jag letade upp boken på Goodreads såg jag att var och varannan recensent hade gjort samma association …

Stephanie Cowell gör de misstag som jag tror att ganska många som vill skriva historiska romaner gör: hon försöker ge läsaren så många intryck och så mycket stämning — yllenattsärkar, smutsiga strumpor, praliner, kungligheter, gatumiljöer, ölhus med prostituerade — att det riskerar att bli ofrivilligt komiskt och lite fånigt. Hennes berättelse är så full av dofter och lukter och praktiska detaljer att den blir overklig, för flickorna Weber är ju vana vid allt som tillhör deras vardag och skulle inte ägna det så enormt mycket uppmärksamhet om det var de som berättade.

Vem är det som gifter sig med Mozart?

Om mamma Weber hade fått bestämma — och kanske om pappa Weber hade fått leva — hade den historia som många av oss har hört berättad kanske blivit annorlunda. Här blir det rent praktiskt exakt som i historieskrivningen och i det personliga och i detaljerna på ett antagligen ganska annorlunda sätt. Många Unga kvinnor-läsare har ju önskat att den berättelsen skulle ha slutat mer traditionellt. Stephanie Cowell fyller det som alla ”vet” med egna idéer och tolkningar, och konstigt nog blir det till slut nästan lite löjligt och oengagerande trots dramatiken.

Marrying Mozart är inte någon stor läsupplevelse, i alla fall inte för mig, men ämnet har nog gett den vingar. Mitt exemplar har rest vidare till en musikerkollega som jag har spelat Mozartmusik med många gånger.

Och om någon bestämmer sig för att skriva en roman om Nannerl Mozart eller Margerethe Danzi, två av de flickor som växte upp tillsammans med honom i Leopold Mozarts ”underbarnsstall”, då kommer jag nog inte att kunna låta bli att läsa den.

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!

Boken som alla borde läsa

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en bokrecension som jag skrev till det nya numret av tidskriften som jag är redaktör för. Eftersom jag tycker att boken är så oerhört viktig vore det dumt att inte lägga ut den här på bloggen också.

***

Thord Eriksson

Dom som stod kvar

Natur och Kultur

Väntar inte

Ett tidningsomslag från 1980-talet kommer jag aldrig att glömma. Det var ett samhällsmagasin som granskade den så kallade baltutlämningen 1945–1946. Jag hade nog hört om den innan dess, men genom bilden på omslaget förstod jag vilken skada den hade gjort många människor.

Kommer nästnästa generation att granska Sveriges migrationspolitik under 2010-talet på samma sätt? Eller har nyhetstempot skruvats upp så till den grad att det mesta som händer nu kommer att vara helt ointressant då?

Thord Eriksson väntar inte. Mitt i massutvisningarna av unga män som kom till Sverige som minderåriga, mitt i deras jämnåriga landsmäns flykt från Sverige till Frankrike, skriver han en bok som jag hoppas att alla svensktalande jag känner läser.

Han har intervjuat många asylsökande unga afghaner, och han har intervjuat de svenskar som de har mött: par och ensamstående som har blivit deras svenska familjer, tjänstemän, jurister. Han har också letat upp den unge man vars kristna tro och församlingsengagemang har gjort att otaliga andras har underkänts och den unga socionom vars snabba bedömningar under några intensiva dagar i Malmö har fått oöverskådliga konsekvenser.

Dom som stod kvar är full av människor. Jag önskar att de inte hade haft anledning att säga det de säger och att boken aldrig hade behövt skrivas, men nu när den finns: läs den, tala om den och sprid den.