För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!
Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.
När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.
Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:
It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”
Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?