Fredagsförebild XV: Cancerforskaren och stickaren Mandana

Mandana gick i min parallellklass på gymnasiet. Nu är hon cancerforskare i New York — och har startat en stickklubb där cancerforskare från hennes eget institut och andra träffas för att sticka åt en organisation som arbetar med utsatta familjer och hemlösa! Jag bad henne att berätta om det till Restvärme, och såhär dagen efter boksläppet är hon väl den bästa fredagsförebild vi kan få.

***

Cancerforskarnas stickkklubb

På Memorial Sloan-Kettering Cancer Center (MSKCC) I New York, där jag gör min ”postdoc” (forskningsprojekt efter doktorsavhandlingen), har vi en förening för alla postdoc-anställda. Vi har lite olika träffar under året.

När jag blev ordförande i föreningen föreslog jag att vi skulle starta en stickklubb och sticka åt någon av de organisationer som arbetar med hemlösa i New York. Vintrarna här är så kalla, och man ser många hemlösa på stan, så jag tänkte att det måste behövas mössor och halsdukar. Att sticka kunde vara ett bra sätt för oss att lära känna varandra och samtidigt göra något konkret för andra. Själv har jag alltid älskat att sticka – jag växte upp i Finland och Sverige och lärde mig att sticka i syslöjden där. Jag gillar också humanitärt arbete och har arbetat som volontär i många olika länder.

I november 2009 träffades vi för första gången i vår stickklubb. Jag hade letat efter hjälporganisationer på internet och haft e-postkontakt och telefonkontakt med flera, och vi bestämde oss för att arbeta för ett ställe i Bronx. En som arbetar där berättade för oss vad de behövde, vilka storlekar, hur många män och kvinnor och barn de hade kontakt med – så vi visste ungefär vad vi skulle sticka i olika storlekar och färger.

Först bjöd jag bara postdoc-anställda, och vi sågs en gång i månaden i kårlokalen. Alla stickade hemma också. När något var klart kom de till mitt laboratorium och lämnade det. De andra i mitt laboratorium blev intresserade och frågade om de fick vara med, och efter ett tag hade vi tekniker och sekreterare och andra också i klubben, så då bjöd jag in våra grannar från Rockefeller University och Cornell University. En av studenterna på Cornell hade redan en stickklubb där de stickade mössor till en prematuravdelning på ett sjukhus, och de utökade sin verksamhet och anslöt sig till vår insamling.

De flesta som kom var nybörjare, så för mig gick den mesta tiden på träffarna åt till att lära postdocs och personal att sticka – och de lärde sig snabbt! Det var också några som var riktiga proffs och gjorde mer avancerade modeller.

I början la jag de färdiga sakerna i mitt skåp på labbet, och ganska snart fick jag ta ut allt annat därifrån för att mössorna och halsdukarna skulle på plats. Jag la saker i kartonger som jag ställde under mitt skrivbord också. Men sedan var det fullt. En av min chefs sekreterare (ja, han har två!) var med och stickade, och hon visste var det fanns plats i chefens arkivskåp, så vi började lägga saker där. Han visste inget om stickklubben, så jag var lite orolig för vad som skulle hända om han drog ut en låda och fick syn på en massa mössor bland papperen, men det gjorde han aldrig …

Vi stickade mer än 150 mössor och halsdukar i olika storlekar och färger, och den 23 november 2010, precis före Thanksgiving-helgen, packade vi dem i kartonger som det hade kommit medicinsk utrustning till centret i. Det syntes verkligen att det var cancerforskare som hade stickat! Jag och en kollega från Rockefeller fick skjuts till Bronx i en av min arbetsgivares bilar.

Det vi hade stickat räckte till alla som organisationen hade kontakt med, inklusive flera barnfamiljer.

Alla som var med och stickade under det här året har sagt att de vill fortsätta. Så det gör vi!

Mandana Namdar, New York