Förra fredagen var jag med om något så vackert på sjukhuset i Malmö.
Provtagningen där har en del logistiska utmaningar, och receptionisterna blir ett slags väktarvarelser som säger åt många att gå ut och vänta på sin tid eller gå och sätta sig och vänta på sin tid innan de börjar köa, så stämningen är inte alltid så god. Dessutom är nummerlappssystemet gammalt och tappar bort sig ibland, så vi som väntar får hjälpa till med att säga vilket nummer som blev uppropat senast.
Dit kom idag ett äldre par, och kvinnan med rullator ställde sig i kön men sa direkt: ”Var är min väska?”
”Lille vän, den måste du hålla reda på själv”, sa hennes man.
Väskan låg nog kvar i färdtjänsttaxin, och hon hade ingen telefon, inget ID och ingen remiss. Hennes man hade ingen telefon.
De hade åkt från en annan kommun med taxi som hör hemma i en tredje, och jag letade upp kommunen och hittade taxibolaget och ringde upp och gav henne min telefon. ”Det är rätt, vi måste hjälpa varandra”, sa en annan patient.
Det var kö hos taxi också. Sedan pratade kvinnan utan handväska lite, och vi andra i provtagningskön gav henne adressen där vi var, men hon uppfattade det som att allt var kört och lämnade tillbaka telefonen.
Några minuter senare hörde jag en riktig applådåska från andra änden av det långa väntrummet. En förvånad taxichaufför som kom med en handväska blev hyllad av alla patienter (kanske till och med av receptionisten).
Sedan varade inte den goda stämningen så länge, för det kom nya patienter, och en av dem blev riktigt arg och ropade att andra hade trängt sig etc etc. Men i alla fall!
(Bilden har jag lånat från Irene Kredenets på Unsplash. Jag har ingen aning om hur den försvunna handväskan såg ut, för jag satt en bit bort när den kom tillbaka.)
(Och en parentes till: det är helt oklart huruvida telefonsamtalet gjorde susen — kanske såg chauffören väskan efter en stund och vände på eget initiativ. Men en väldigt besvärlig situation var plötsligt helt normal igen!)