Rösten i telefonen precis när jag skulle börja en repetition i lördags:
”Jag har läsit en bok som du har skrivit.”
Först senare slog det mig att det var en stor nyhet. Jag ringde tillbaka för att säkert förstå, och det stämde — läsgenombrottet var bara ett par dagar gammalt!
Det kan ju gå fort, och det hade det gjort: Bockarna Bruse, en till som jag inte minns, två Halvan.
”Men det är ju jättemånga svåra ord i Halvan?”
Gåtfullt svar från läsmagins värld:
”Ja, men jag frågar hur de stavas, och sedan läser jag dem.”
Boken är Liz Pichons De tre gräsliga små grisarna — jag har inte skrivit den men däremot översatt den. Och nu har en förskoleklasselev läsit den som sitt livs första. Vilken ära eller hur?