För en sådan som mig, en sådan som älskar brevromanen om bokklubben på ön Guernsey under andra världskriget och de båda romaner som A J Pearce har skrivit de senaste åren, ser ju den här boken ut som alldeles obligatorisk läsning.
Bakgrundshistorien liknar de böckernas: en människa som tidigare inte har skrivit och gett ut romaner hör om något mycket speciellt, börjar leta efter mer information och kan inte låta bli att tänka ut en egen berättelse. Den blir en roman, full av noggrant efterforskade detaljer, och romanen blir en stor succé.
Alla de här tre har också hamnat i den kategori som brukar kallas feelgood i bokhandelskategoriseringen trots att alla tre skriver om andra världskriget.
Att den här romanen handlar om ett bibliotek, American Library in Paris, och att det biblioteket blev ett slags sambandscentral för motståndsarbete när delar av Frankrike blev ockuperat av Tyskland — det låter ju också mycket lovande.
Det är på American Library bokens huvudperson, en ung parisiska som bor kvar hemma hos sina föräldrar, dristar sig att söka ett arbete. Hon är väl bekant med biblioteket, och att arbeta där vore rena drömmen, men det är också en plats full av enorma personligheter, och många av låntagarna är också mycket speciella.
Bokbeståndet (ännu idag det största engelskspråkiga biblioteket i världen utanför engelskspråkiga länders gränser, har jag läst någonstans — kan det stämma?) bygger på en satsning på läsning för amerikanska soldater som fastnade i Europa under första världskriget, men nu när Paris judiska befolkning har råkat ut för nazismens omfattande trakasserier satsar biblioteket mycket på att låna ut böcker till alla judiska bokvänner. Samtidigt måste ledningen hela tiden hålla exakt rätt sorts kontakt med ockupationsmakten, och de anställda ger sig ut på leveransuppdrag i storstaden utan att veta vilka situationer de kommer att hamna i.
Tänk om det hade gått att hålla med de recensenter som jublar på bokomslaget! Men det lyckas inte för mig.
Det tog ett tag innan jag förstod vad som störde mig så mycket: det här är en berättare som inte har särskilt stora ambitioner när det gäller att bygga ett större sammanhang åt sin läsare och som inte har någon känsla av att livet liksom flätar sig fram. En ung kollega vill lära sig att cykla i början av ett kapitel — i slutet av kapitlet har hon lärt sig det. Någon blir förälskad — några sidor senare är romansen igång. Någon känner att en äktenskapskris är på gång — innan kapitlet är slut är den uppenbar. Allt händer direkt, och när händelser följer med vidare i berättelsen gör de det på ett sådant sätt att det ändå känns hastigt och ytligt. Det är som om inget är på riktigt.
Men får man inte reda på ganska mycket om vad som hände på biblioteket under kriget eller om det dagliga arbetet där?
Mitt intryck är att Janet Skeslien Charles verkligen har läst på och tagit reda på allt möjligt för att kunna skriva. Men också det mesta av det arbetet går nog också förlorat eftersom hon inte lyckas hålla i sin tråd och bygga en hel roman av det hon vet. Det kommer i små portioner här och var, och dessemellan kan man få intrycket att det inte krävs så värst mycket arbete för att hålla biblioteket igång. Alla som har arbetat på ett bibliotek kan vittna om att det är precis tvärtom. Och nu råkar det ju också vara så att de biblioteksanställda lever under ockupation och har en massa låntagare som har hamnat i ännu värre omständigheter än de själva. Något så grundläggande som en pågående diskussion bland dem om vilka arbetsuppgifter som är absolut nödvändiga för att biblioteket ska kunna fortsätta fungera (ställa tillbaka böcker i hyllorna och sortera dagstidningarna, kan man hoppa över det en enda dag? Antagligen inte), vad som inte går att genomföra (nämligen när till exempel det inte går att röra sig fritt eller när det är svårt att ta emot leveranser från USA), vad som kan läggas åt sidan ett tag (nya beställningar? Eller blir de istället extra viktiga?)) och vad som kan läggas till för låntagarnas skull hade kunnat göra berättelsen mer intressant. Men det finns säkert mycket mer att hämta i all möjlig dokumentation.
Och så är det provocerande fast kanske också lite gulligt med titeln. Så hette ju inte biblioteket. Det finns massor av bibliotek i Paris … The Paris Library är nog en titel satt helt och hållet för de amerikanska läsarnas skull.
Det borde gå att skriva mycket bättre romaner om American Library och det som hände där under andra världskriget. Nu kanske ämnet ses som förbrukat eftersom den här boken har blivit så spridd, men jag hoppas!