Att det var en annan tid när jag arbetade med bilderböcker är något som blir tydligt ibland — som när jag ser Fyra fötter, två sandaler och tänker på Fredrik Reinfeldt som slog ut med armarna och sa ”öppna era hjärtan”, alla familjer som tog emot ensamkommande pojkar eller blev kontaktfamiljer för dem, alla språkcaféer, alla volontärer på Stockholms Centralstation (jag bodde i Stockholm då) … För mig är det fortfarande svårt att förstå hur det kunde svänga så snabbt sedan. Jag befinner mig fortfarande mest i de sammanhang där många tycker att det är självklart att vi måste försöka hjälpas åt och hjälpa till. Och bland många saker som man kan vara förtvivlad över, och måste vara förtvivlad över, är jag glad att den bilderboken hann komma ut på svenska och att den fortfarande går att få tag på även om det innebär att man måste beställa den på biblioteket. Här kan man läsa en intervju med Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed som skrev den.
Några barnböcker om sorg har jag också hittat och översatt. Det är så mycket som måste stämma för att en bilderbok ska översättas, och det var många som blev bortvalda för att det fanns detaljer eller undertoner som inte riktigt fungerade, men Melaine Walshs bok är helt genialisk i all sin stiliserade enkelhet. Varje uppslag har en öppning in till nästa uppslag, och det man ser där visar sig vara något delvis annorlunda än man trodde. Ungefär som sorgen kan förändras, och vad livets olika beståndsdelar betyder.
Den här boken är i stort sett ensam i sin genre bland dem jag har översatt: det är en tvärtomversion av en klassisk saga. Liz Pichon har både skrivit och gjort bilderna, och den är intensiv och knasig och naturligtvis extra rolig om man kan originalsagan. Men det kan nog också räcka med att veta att vargar brukar räknas som farliga.
Jan Fearnley hade gjort enorm succé i barnboksvärlden med en annan bok när vi hittade den här. Den är helt annorlunda med mycket natthimmel och en stor drake och skämt som man kan förstå när man är två eller så (ledtråd: blöja!).
Och så vill jag visa de här båda som tyvärr inte fick någon vidare spridning trots att alla som har läst dem och pratat med mig om den (ja, jag vet att det urvalet kanske inte är det mest opartiska) är helt förtjusta över konceptet otroligt vacker och charmig bild — berättelse — fråga att prata om. När jag gjorde dem föreställde jag mig dem som present till den förälder som berättar för ledaren på öppna förskolan/babysången/babyrytmiken att föräldraledigheten tar slut nu, alltså en hälsning från till exempel församlingen med en uppmuntran att bygga vidare på den mycket nära kontakten också när barnet börjar i förskola och får många fler vuxna att ty sig till (och prata med). Så blev det nog inte alls, men jag hoppas att den kan fylla en funktion som biblioteksbok också.
Fler en annan dag! Tack ni som har hört av er på olika vis och berättat vad böckerna har betytt för er och de barn ni har omkring er — det gör mig så väldigt glad!