Vad tyckte jag om BBC:s Miss Austen?
Lovisa frågade det när vi sågs i söndags, och jag blev tvungen att fundera en gång till.
Gill Hornbys roman tyckte jag väldigt mycket om när jag läste den för några år sedan.
Den är ganska ödesmättad och bitvis mycket melankolisk, och ändå kändes den så sannolik: såhär kan det nog ha varit, det här är orsaken till att Jane Austens bevarade brev är så få, det här är orsakerna till att hon inte skrev romaner hela tiden. Jag tyckte att den var vacker och sympatisk och att Cassandra (som alltså är titelns Miss Austen) var så verklig — inte en som alla genast tyckte om, men en som hade ett mål tydligt för ögonen.
Och så var den ju så väldigt vacker i alla sina olika omslagsvarianter!
När en roman ska bli en inte särskilt lång tv-serie är det alltid mycket som försvinner. En del av det kompenseras av att man ser människor och miljöer direkt, men ofta är det mycket man bara får stå ut med att sakna.
BBC:s Cassandra är två underbart sympatiska skådespelerskor, båda två, och Cassandras lite påträngande och samtidigt undflyende sätt (nämligen i arbetet med att hitta och förstöra breven) är inte alls så tydligt som jag minns det i boken. Det faller sig helt naturligt att tycka om henne. Eller hur?
BBC:s Jane har jag lite svårare att tro på. Hon finns bara i ett av berättelsens två tidslager, och det mest typiska hon får göra är att sitta och skriva och se ganska engagerad ut när hon gör det.
Svägerskan, den äldste brodern James andra fru (han gifter om sig med en väninna till systrarna när hans första fru har dött), blir så kontrollerande och ondskefull att det är svårt att ta henne på allvar, men kanske var det precis så hon betedde sig?
Andra biroller är nog ungefär så BBC:skt perfekta och välgjorda som vi har blivit bortskämda med i tidigare serier. Miljöerna är vackra, ljuset är vackert, kläderna är vackra. De som har arbetat med manus har valt lösningen att egentligen inte låta Jane åldras, och det stämmer ju inte, men kanske var det den bästa lösningen. Att Janes tidiga död är en sorglig historia och att familjens tre kvinnor hamnade i en mycket utsatt situation när pappan dog är ju två fakta, och jag tycker att den förtvivlan som de levde i tills det dök upp en lösning (det tog ju i verkligheten flera år) är tydlig.
På det hela taget tycker jag att det är en underbar serie, men faktiskt mer trots Jane än tack vare henne. Kan man säga så?