Den här veckan har det varit så intensivt med februarinumret av en tidning som jag har ansvaret för och ett lite senare nummer av en annan tidning där jag skriver ganska mycket. Det är lätt att bli uppslukad av stora saker — förra veckan berättade Ranjita för mig om kvinnors situation i Indien på telefon vid halv sju en morgon, och igår morse (mer normal tid) hade Ashley kommit tillbaka efter sin nyårsledighet och använde en lite skakig uppkoppling och Zoom för att ge mig en timmes inblick i hur det är att försöka få människor att mötas och samtala i södra Afrika och om situationer som uppstår där. Jag är så glad att jag får fråga ut dem, och sedan sitter jag här vid tangentbordet och undrar hur i all världen jag ska kunna förmedla det de har sagt.
Nu är båda intervjuerna och alla de andra utskrivna, och jag ska börja med nästa del av arbetet, men först ska jag läsa i en ny bok en liten stund.
En annars ganska tråkig dag i höstas kom det en paketavi som jag inte lyckades koppla ihop med någonting alls, och när jag öppnande paketet förstod jag ännu mindre. Det tog flera timmar innan jag kom på att Giorgio hade berättat att vänner till honom arbetade med en ny fransk översättning av Jane Austens Emma som en del av ett större projekt. Jag hade alltså fått ett slags lanserings-goodie-bag, nästan som influencers brukar få, haha! Paketet innehöll en tygkasse, en anteckningsbok, en tepåse (alltså verkligen en ensam tepåse), boken Austen Power och den nya Emma-översättningen.
Kan man läsa romaner från sekelskiftet 1800 när det händer så mycket förfärligt i världen?
Det är faktiskt inte bara en flykt. Klassikerna — och särskilt Jane Austens romaner, det är vi nog många som tycker — innehåller ju så mycket som kan hjälpa oss att känna igen oss, ”känna oss mindre ensamma” som en brådmogen tonåring jag känner brukar säga, reflektera över människor och händelser runt oss, skratta lite åt det som blir alldeles för tokigt (så länge det inte är farligt), ta nya tag.
Det verkar som om det Winston Churchill-citat som har farit omkring och blivit mycket älskat, det om att ifall vi drar ner på anslag till kultur för att det är krig i världen har vi inget kvar att kämpa för, är ett senare påhitt — men oavsett vem det är som har sagt det så är det ju en poäng.
Så jag fortsätter att läsa mina klassiker inemellan intervjuerna och allt annat som händer. Nästan alltid gör det att jag kan gå tillbaka till arbetet med lite ny tillförsikt och energi.
Men det är ju roligt att dela med sig också. Cecilia som är min kollega i Jane Austen-programmen har fått anteckningsboken, kassen och tepåsen!