Tvåfärgsstickade och flerfärgsstickade vantar hör till det som jag inte alls har kommit igång med.
Att sticka, alltså — att använda sådana vantar är något jag har ägnat mig mycket åt, ända sedan jag gick i högstadiet. Då var jag ganska ensam om dem, men min pappa hade köpt mitt första par åt mig i Estland, och jag tyckte att de var helt fantastiska. När de gick sönder lagade jag dem om och om igen, och till slut var hela handflatorna och insidorna av tummarna lagningar.
Lite senare fick jag ett par Porjusvantar av Aina Nygren när jag träffade henne i Glommersträsk och åkte med henne till Arvidsjaur. Det är en otroligt vacker modell, och jag ville inte laga dem på mitt vanliga sätt med stoppningar. När Aina fick höra att de hade gått sönder bad hon mig att skicka dem, och så repade hon upp och stickade på nytt. Också helt fantastiskt.
Men stickat några egna har jag alltså inte gjort.
Min väninna Ulla stickar desto fler, och häromveckan fick jag några bilder.
Hon växlar mellan klassiska och nyritade mönster och många olika färgställningar.
Varje gång jag ser hennes bilder tänker jag både att vantstickning säkert är alldeles för svårt för mig och att det vore roligt att försöka.
(Är du som jag, att du inte har kommit igång? Om du vill beställa ett eller flera par vantar av Ulla, hör av dig, så ska jag sätta er i kontakt. Jag har beställt många par att ge bort i present!)
Underbara konstverk!