En av de japanska romaner jag har läst de senaste månaderna är Ito Ogawas The Restaurant of Love Regained (originaltiteln är
食堂かたつむ, med västerländska bokstäver Shokudō Katatsumuri).
Visst ser det ut som en oerhört romantisk berättelse?
Visst skulle man inte bli så väldigt förvånad om den unga kvinnan som står med ryggen till är både charmig och vacker och allt i berättelsen faller på plats på slutet?
Jag tog boken i bokhyllan med tanken att den kanske skulle lära mig något om japansk matlagning, vara lite rolig och kanske förmedla lite sagostämning och framtidstro.
Matlagning innehåller den, massor, men inte enbart japansk. Huvudpersonen har haft en indisk sambo och arbetat på olika restauranger i storstadsmiljö, så hon har influenser från hela världen i sin matlagningsrepertoar.
Sambon är plötsligt puts väck från den gemensamma pyttelägenheten och har tömt den på allt utom en undangömd lerkruka (som han nog bara glömde), så huvudpersonen ger sig snabbt av hemåt, till en by i bergen där hennes hemlighetsfulla och inte så trevliga mamma finns kvar.
Där öppnar hon en restaurang med ett mycket speciellt koncept: varje bokning innebär en intervju och mycket intuition och en helt specialkomponerad meny.
Den helt oförutsägbara händelseutvecklingen i berättelsen blir ju betydligt mindre oförutsägbar om jag berättar om den. Och den är nog, tillsammans med den stämning som uppstår när man gång på gång får läsa om moment efter moment i matlagningen, en stor del av förklaringen till bokens succé, så jag låter bli.
Vad jag däremot måste göra är att utfärda en liten varning: allt är inte gulligt. Två mycket utdragna slaktscener finns också med och är viktiga för handlingen, och det verkar som om Ito Ogawa förutsätter att läsaren är helt med på att ett husdjur som tidigare har beskrivits nästan som en mänsklig varelse gör sin sista insats för matte (huvudpersonens mamma) genom att förvandlas till en överdådig buffé för hela byn.
Några gånger undrade jag om en som själv lagar mat regelbundet skulle ha kunnat skriva på det här viset eller om det krävs ett visst avstånd för att så detaljerade beskrivningar ska kunna framstå som poetiska och inte bara som överdrivna.
Men också sådana frågor kan ju vara en del av poängen med att läsa litteratur som inte kommer från de kulturer vi proppas alldeles fulla med om vi inte själva aktivt väljer något annat. Ito Ogawa bryr sig inte om någon amerikansk feel-good-mall, inte någon svensk eller brittisk heller. Om hon följer en japansk vet jag än så länge inte om det!
I den större berättelsen, som jag nog tyckte var ganska fånig, finns det en serie noveller i form av de gäster som bokar restaurangens enda bord. De berättar något, får en meny komponerad åt sig och blir iakttagna medan de äter och när de tackar och går. Det är visserligen korta och förenklade berättelser, men som små sagor om vad det kan betyda att någon lyssnar och visar omsorg och om vad mat kan förvandla är de så vackra.