Fram till mitten av juli plockade jag svinmålla flera gånger i veckan utmed vägen som jag går varje dag. En del åt jag upp samma dag, till lunch eller kvällsmat, och av en del har jag gjort pesto som jag har fryst in.
Den växte runt träden utmed strandpromenaden och på en ganska stor yta som har varit gräsmatta och sedan blivit uppochnervänd i samband med ett stort bygge intill.
Så var jag borta i ungefär en vecka, och när jag kom tillbaka var allting nermejat.
Häromdagen upptäckte jag en massa nya små plantor i ”gräsmattan” igen, och när jag hade plockat några av dem stannade en kvinna med sin hund och frågade om jag plockade något som man kan äta.
Jag visade henne hur de ser ut — formen på bladen, att bladen är ”luddiga” (”målliga”) undertill — och vi var överens om att svinmålla är lätt att känna igen. Jag berättade att man kan vänta in fröställningarna också, och använda fröna, men att jag inte har gjort det.
”Visst räknas den som ogräs?” sa hon.
Det gör den, fastän den från början planterades i Sverige som mat om jag har förstått rätt.
”Ja, vi förstår ju inte bättre, eller hur?” sa hon.
Det är så mycket vi inte förstår bättre, antagligen mycket, mycket mer än vi vet nu. Massor av mat slängs, det har ju hört många vid det här laget, men massor av mat mejas också ner — till exempel svinmållan, och det samtidigt som vi går till affären och köper spenat som är ungefär samma sak.
Men det lilla vi förstår kan vi ju göra något åt.
Läs lite om svinmålla i den virtuella floran och på webbplatsen Dags att plocka!