Nu har till slut jag också hört dokumentärserien om Vipeholm på Sveriges Radio. Oj, oj, oj.
Min kusin gick sina gymnasieår på Vipeholm i Lund (fast hon och alla andra kallade det Vipan, förstås) för ungefär tio år sedan. Jag har varit där på öppet hus och julmarknader. Hon hade flera lärare som hon tyckte mycket om, och jag lärde känna en av dem lite grann. Det var en så vänlig och varm miljö.
Men det har ju inte alltid varit gymnasieskola där.
Det är så mycket som är både logiskt och helt ofattbart med Vipeholmsanstaltens historia. Det fanns visioner som gick ut på att rationell och vetenskapligt grundad vård var viktig och att det skulle finnas en rad platser där människor kunde få den. Det skulle finnas specialister som kunde ta ansvar för olika behov, och det skulle finnas olika specialiteter på olika platser i Sverige. Vipeholm skulle ha stora resurser och skulle bara ta emot människor med mycket stora behov. Vad jag förstår var det från början en anstalt tänkt bara för vuxna, tusen platser, men den kom också att bli en plats där ganska många barn växte upp, en del av dem efter att ha blivit flyttade mellan flera anstalter innan de kom till Vipeholm.
Att sådana visioner kunde leda till, eller existera tillsammans med eller parallellt med, de fullständigt gräsliga Vipeholmsexperimenten (som tydligen gav tandläkarvetenskapen viktig ny kunskap på riktigt) — ja, vad kan vi egentligen säga om det, vi som läser om hur många av SiS-hemmen fungerar så dåligt nu?
Jag har inte lyssnat på P3-dokumentären än, men det ska jag göra. Och jag rekommenderar verkligen P1-serien.