Västar ombord

Vägen till Brasilien var låååååååång. Själva flygresorna tog ett dygn sammanlagt, och så var jag tvungen att åka hemifrån mitt i natten eftersom första flyget gick vid sex på morgonen, och när jag landade i Salvador de Bahia var det två timmars bilväg kvar.

Jag tycker om att läsa böcker, och ibland går det att arbeta lite ombord på flygplan även om det är trångt, men såhär många timmar …. nej, inte hela tiden.

Så jag tittade på filmer, fyra stycken sammanlagt, en minst sagt udda fyrfilmskombination (den här var nog den mest intressanta, fast jag är kanske inte riktigt så förtjust som många andra), och stickade under tiden.

Det var mörkt i planet för det mesta, och den röda västen började jag om med tre gånger eftersom jag tappade bort mig i räknandet. Men annars: ja, det går ganska bra att sticka ombord, förutsatt att man har trä- eller plaststickor som klarar säkerhetskontrollen och en stolsgranne som sover gott och inte störs av att det rör på sig i ytterkanten av synfältet, och så förstås att man klarar att sticka utan att peta på folk med armbågar eller stickändar. En smart sak hade varit att inte ha hemnystade runda garnnystan som kan rulla ner på golvet och långt iväg … men det hände ingen olycka.

Sedan tog det, som vanligt, ganska lång tid innan jag kom mig för med att virka knytbanden och fästa trådarna. Men nu! Nu ligger två ombordvästar i ylle, den ena stickad av garn från Örebro och den andra stickad av garn från Riga, i väskan och ska få åka med hem till Sverige och sedan till Gambia.