På Betlehems ängar

Kyrkkaffebloggen firar juldagen med ytterligare en liten berättelse, särskilt tillägnad alla kyrkokörer och kantorer och organister som har arbetat så intensivt de senaste månaderna!

Läs de tidigare julnovellerna här och här.

***

På Betlehems ängar står en kantor och biter sig i läppen.

Det har han gjort ganska många gånger de senaste månaderna – några gånger har han skrattat inemellan, inte många – men nu biter han hårt, hårt och hör sedan plötsligt sin egen röst i ett tonläge ingen visste att han hade:

– Men snälla ni, vad är det som är så omöjligt?

Fjorton ansikten dyker ner bakom noterna, och ett efter ett tittar fjorton ögonpar upp, långsamt, långsamt, sneglar på varandra, huvuden nickar omärkligt, skakar nästan utan att det syns.

Kantorn grips av en släng dåligt samvete, men nu är han så djupt ner i sin förtvivlan att han inte kan hålla något tillbaka.

– Jag menar, varför går det inte? I höstas när vi hade arbetat med Halleluja-kören i tre månader började Maud gråta och sa att det aldrig skulle gå. Och så höll ni med allihop! Klart ni hade rätt, det gick ju inte. Nähä, sa jag, då skippar vi den då. – Och jag som alltid har fått höra att allt går med mycket övning! Struntprat! Inte med er! Ni ska bara veta vad de där noterna kostade. Tur för er att jag hann avbeställa orkestern! Va? – Nu fick ni  som ni ville, Louise kommer och spelar en överstämma på flöjt, vi ska bara sjunga ”När juldagsmorgon glimmar”, jag avskyr den men vi ska sjunga den förstås för ni kan den redan, det blir väl jättebra. Eller? Och så låter det såhär! Vad ska jag göra? Va?

En av körmedlemmarna börjar resa på sig, plockar med sin kasse, slätar till kjolen och borstar bort lite Betlehemsgräs, men när hon ser hur körens ordförande tittar på henne rodnar hon och sätter sig raskt ner i gräset igen.

I närheten skäller en vallhund, och emellanåt bräker några får.

– Hör ni, lyssna bara på detta: ”Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en liten fjuttig kyrkokör som sjöng ’När juldagsmorgon glimmar’.” Va? Är det något att fira Jesu födelse med tycker ni? När det skulle ha varit en stor här av änglar?

– Jamen du vet ju att vi gör så gott vi kan, säger Rune.

Han är körens äldste medlem och den av tenorerna som är bäst på att läsa noter.

– Gör så gott vi kan, är ni inte kloka, förstår ni inte att detta gäller stora saker? Det är Jesus som ska födas här på jorden, det är bara en liten stund kvar så är han här!

– Du minns väl att vi bara var elva i höstas när vi började? försöker Iris och håller hårt i kaffekorgen som dagen till ära innehåller både frallor med ost och paprika och chokladrutor till alla. Camilla och Jesper och Maggan är nya, och det är de som sjunger bäst, det har du ju själv sagt. Är inte det bra? Att vi har blivit så mycket bättre menar jag?

Men nu gråter kantorn, och när ett förirrat får buffar honom i knävecket sätter han sig pladask. Det tar ett tag innan han återhämtat sig så pass att han kan börja leta efter näsduken. Efter en stund vågar han titta upp, och då sitter hela kyrkokören runt honom.

– Hörni, snörvlar han, jag vill ju bara att vi ska vara änglakören, det är väl inte så konstigt?

Utan att någon förstod hur det gick till är hela kören omgiven av får, och när en herde kommer emot dess lilla rundel mitt på ängen är körrepetitionen definitivt över. Maggan bjuder ett lamm på chokladruta, Iris häller upp glögg åt herden, kantorn försöker torka sig i ansiktet men blir hindrad av en vänlig tacka som vill slicka just där och Rune diskuterar ullpriserna med en herdepojke.

Då står Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet lyser omkring dem, och de grips alla av stor förfäran, alla utom Camilla som nyss har haft den här lektionen med sin söndagsskoleklass. Men ängeln säger till dem:

– Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

Och plötsligt är där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisar Gud:

– Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt!

Kantorn suckar.

– Det var där vi skulle ha varit med! Fattar ni nu?

Men när änglarna har farit ifrån dem upp till himlen säger herdarna till kantorn och hans kör:

– Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta!

Så mitt i en skock herdar och får, vallade av den gamla vallhunden Trix och hennes yngre kollega Ponken, finner sig Maggan, Iris, Rune, deras dirigent och resten av kören vara på väg till Betlehem.

– Vänta lite, säger Susanna som är yngst i kören, ska vi inte lära herdarna stämmorna till tredje versen på sången?

Det visar sig att Louise har anslutit utan att någon har märkt det, och hon överlåter raskt halva sitt solo åt chefsherdens son, som har en flöjt i sin ränsel.

Framme hos Josef och Maria ger kantorn tecken, och plötsligt stämmer allt – basarna klarar till och med sitt fiss på fjärde raden, fastän de inte har pianokomp.

När alla har sett barnet i krubban berättar de vad änglarna har sagt till dem, och alla som hör det häpnar. Maria tar allt till sitt hjärta och begrundar det.

Sedan berättar kantorn om vad som hände precis innan änglarna kom, och Iris klappar honom på handen och Rune snyter sig och Bertil harklar sig och Maria nickar.

– Du förstår, säger kantorn till Josef, jag ville ju att vi skulle vara som änglarna, men de åkte upp till himlen igen, bara tjoff sådär. De fick aldrig se Jesusbarnet. Och säga vad man vill, jag tyckte kanske inte att deras diktion var helt perfekt, det ska vara rullande ”r” i ”ära” och ”fred”, men i alla fall, det var ju bättre att komma hit, man ska tydligen inte vara ängel utan herde. Jag tror vi tar samma sång nästa år, va?

– Det blir väl bra, säger Maria och klappar Jesusbarnet på kinden.

– Men visst kan vi väl försöka med Halleluja-kören igen, om ni vill? säger Maud.