Kan inte jag få brödet?

Det har kommit så otroligt mycket fina berättelser när vi har samlat in till olika böcker. Ingen kan ana!

Och allt får inte plats i böckerna.

Här är en av mina favoriter: Hans Olavs brödtext. Från Oslo!

***

Kan inte jag få brödet?

I fjorton år jobbade jag som gatupräst i kyrkans stadsmission i Oslo.

En gång hade vi gudstjänst i en stor kyrka, Trefoldighetskirken, som ligger centralt i Oslo.

Vi hade varit ute på gator och torg för att inbjuda till gudstjänsten. Många kom, även människor som var slitna efter ett hård liv i missbrukarmiljö ute på gatorna. Jag skulle predika, och texten var hämtad från Johannes 6:35: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Som illustration till predikan hade jag köpt ett stort, runt, nybakat bröd. Det tog jag med mig upp i predikstolen. Medan jag predikade höll jag upp det, jag bröt en bit av det och åt med njutning för att demonstrera hur livgivande och viktig och, framför allt, hur god Jesus är för alla som bär på en andlig längtan.

Efter predikan kom en ung man fram till mig. Han var tydligt märkt av missbruk, han var mager och blek. Håret stod som en sky av lockar runt huvudet, ögonen låg djupt i ögonhålorna och brann som av feber.

– Det där var en jävligt bra predikan, sa han. Men du – kan inte jag få brödet?

När jag började arbetet som gatupräst i Oslo var det min uppgift att ”föra med mig något från kyrkan ut på gatan, och föra med mig något från gatan tillbaka till kyrkan”.

Det första jag gjorde var att ta ut ”predikstolen” på gågatan. På en uppochnervänd drickaback stod jag lördagen före allhelgonasöndagen med ett brinnande ljus i handen och talade om livet och döden. En handfull människor stannade och lyssnade. De gamla stadsmissionärerna, som brukade använda sockerlådor av trä till predikstol ute på torgen, sa:

”Ja, sockerlådan har i alla fall blivit omvänd, om ingen annan blivit det just i dag.”

Nästa sak var att jag lärde mig teckna och måla på en stor pappersklädd tavla medan jag predikade. Det som fungerade bäst var att berätta och illustrera det som hände kring Jesus. Jag lärde mig tekniken av en engelsk rörelse, Open Air Campaigners. Rörelsen hade grundats i början på 1900-talet av en förkunnare som stod i Sidney i Australien och iakttog en plakatmålare som målade reklam för hand på en husvägg. En hel massa människor stod och tittade på. Och så blev det första gången som jag predikade med ”skissblock” också, på Karl Johann, Oslos huvudgata. Plötsligt
var det omkring hundra människor som hade stannat och nyfiket såg på medan teckningen och bibelberättelsen tog form.

Men när Elisabeth Torp efter några år blev gatupräst tillsammans med mig sa hon:

– Du kan inte bara hålla på med det där. Vi måste föra ut hela gudstjänsten på gatan.

Och så ordnade vi med en gatukyrka med kafébord och stolar, våfflor och kaffe, och med altartavla, altarbord och bröd och vin. Musiken stod ett gäng unga jazzmusiker för. Liturgin anpassades efter situationen, men psalmerna var de gamla välkända.

Första gången vi firade gatugudstjänst skedde det ett under på gågatan Karl Johann. När vi lyfte brödet och läste nattvardens instiftelseord — ”Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd…” — blev det alldeles stilla omkring oss. Tvåhundra, kanske trehundra människor stod där tysta och hörde orden: ”Detta är min kropp som offras för er.”

I stället för att vänta på att folk skulle komma fram och ta emot nattvardens bröd och vin gick vi in i folkhopen. En person gick före och delade ut små nattvardsbägare av plast till alla som ville ha, präster och medhjälpare följde efter med brödet och vinet. Många slags händer, rena och smutsiga, sträcktes försiktigt fram. I nakna handflator lades ett litet stycke av det bröd som en av våra frivilligarbetare hade bakat samma eftermiddag.

– Detta är Jesu kropp…

Efter gudstjänsten var det en kvinna som nöp mig i prästkappan.

– Jag måste fråga dig en sak. De där orden du sa, att Jesus har gett oss sin kropp och sitt blod till försoning för alla våra synder – är det sant? Du förstår, jag har dödat en man. Jag menade det inte, det var ett knivstick som kom snett. Jag har suttit i fängelse för det också. Men nu har jag tagit emot brödet och vinet. Och jag undrar om det där du sa också gäller mig. Är jag förlåten?

Under fyra långa sekunder rusade många tankar genom mitt huvud. En blev kvar:

– Det står i Bibeln att den som hatar sin bror också är en mördare. Det är ingen skillnad på oss båda, för jag har hatat. För människor kan synder se olika ut, men för Gud är det ingen skillnad på synder. Ja, du är förlåten.

Två stora tårar rullade nerför hennes kind. Hon tog min hand och kramade den hårt.

– Tack, viskade hon.

Sedan försvann hon i myllret på gatan.

Hans-Olav Mørk, präst och bokförläggare i Oslo