Hemma hos

Nu är jag inte helt säker på att det här är en bra idé, men i alla fall: jag tänkte fira adventslördagarna i år med några berättelser som jag har skrivit. Här kommer en julnovell som jag skrev till Budbäraren, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens tidning, för ganska många år sedan. Ett slags återbruk. Hoppas att den kan värma någon!

***

Hemma hos

Det gäller att ha strategier.

Ibland får man revidera dem lite grann, men oftast fungerar de förvånansvärt bra.

Årets praktexempel: inte ringa runt och fråga efter juljobb. Det är pinsamt, och man framstår lätt som desperat. Det rycker i armen ibland, men då ska man bara hålla sig lugn.

Nu är det visserligen inte helt optimalt att tacka ja till en rätt avdankad julturné ena dagen (bokningsbolaget hade i sista stund kommit på att det behövdes en saxofonist) bara för att nästa dag just för den avdankade turnéns skull tvingas tacka nej till en annan, mycket större (där den ordinarie saxofonisten ramlat och slagit ut framtänderna när han skulle hämta tidningen). Men ändå. Jobb. Pengar. En chans att komma bort från hallmattan där räkningarna hopar sig och datorn havererat så att bokföringen för hela året, den som man ändå skött med viss stil, måste göras om från början.

Och nu, tio dagar in i det hela, ett annat praktexempel: man måste ju stå ut med det här julandet, och om man räknar hur många gånger musikalartisten spretar med fingrarna mot sporthallstaket varje kväll blir det rätt kul. Någon borde tala om för henne att hon har hakat upp sig, så ung och stjärnskottsaktig hon är.

Man kan också räkna hur många gånger herrarna i de lokala körerna, som antagligen betalat för att få stå där på trappan i rött, svart och glitterslipsar, ser alldeles förvånade ut när deras dirigent försöker slå in dem. Det är nästan varje gång, och körledaren får ordna till anletsdragen innan hon vänder sig om för att buga tillsammans med musikalflickan i rött fodral, operasångaren som vill vara folklig, den abdikerade dansbandskungen och bandet.

Det har fungerat rätt bra, det måste han tillstå. Han håller noga reda på spalterna i huvudet och kan till och med le mot gitarristen och trummisen utan att tappa bort sig. De tar på sig tomteluvorna till sista låten, och han ser efter så att mikrofonen sitter rätt.

Tomteorkester, var det drömmen då när han grämde sig över att klasskompisen Staffan hela tiden fick de hippaste spelningarna fastän det inte var han som övade mest?

Han tappar bort sig och upptäcker för sent att han håller på att missa uppgången som leder in i kvällens största solo. Fingrarna rasar iväg och han kommer ända upp, men sedan känner han i läpparna att det kommer att spricka. Och det gör det. Han börjar om, tar ifrån tårna, går fram ett steg, knäar och vet precis hur löjligt det ser ut men kan inte göra något annat.

Så fort applådåskorna börjar får han en knuff i sidan av gitarristen.

– Du är inte klok! flinar hon.

Han missar den gemensamma bugningen.

På extranumret har han ingen stämma, så han tar sig av scen, lägger en lapp i gitarrfodralet om att han promenerar till hotellet, hänger saxofonfodralet på axeln, fäller upp kragen och börjar gå.

Ingen bra strategi eftersom han aldrig varit i den här hålan förut. Det ser ut att lysa lite mer åt ena hållet, och han vet ju vad hotellet heter … eller? Nåja, det ordnar sig. Det ordnar sig.

Tårna har redan stelnat i konsertskorna när bilarna på väg hem från konserten börjar tvinga upp honom i snövallen bredvid körbanan. Inte ens trottoarer har de på det här stället!

Så stannar en bil. En ruta vevas ner.

– Var det inte du som spelade?

Han tittar in i en pensionärsbubbla, där ett rödflammigt ansikte med glitterscarf under hakan sticker fram.

– Rune, jag sa ju att det var han! säger hon vänd mot föraren. Vill du ha skjuts? frågar hon sedan.

– Du, det är bra, men tack ändå, säger han utan större övertygelse.

– Men du har ju inte ens ordentliga skor! säger hon och öppnar bildörren.

Hon kliver ut, fäller sätet, klättrar med stor energi in i baksätet och drar passagerarsätets rygg emot sig.

– Nu sätter du dig här! Säg vart du ska så kör Rune dit. Vi har inte bråttom.

Det spränger i tårna medan han värjer sig mot Viviannes frågor – jo, det är så hon heter, och hon sjunger i Hagalunds kammarkör, det var de som stod till höger på scen, alltså från publiken sett, de är inte så många och de flesta börjar bli gamla men när erbjudandet om att sjunga på den här konserten kom kunde de ju inte tacka nej. Brukar han spela med hon musikalstjärnan? Visst är hon fantastisk? Så söt, och en sådan röst sedan! Och vilken klänning där efter paus! Tyckte han inte att det var festligt som körledaren gjorde på Stilla natt när tenorerna skulle upp på sin höga ton? Vilket hotell var det han skulle till förresten?

Han inser att han glömt. Och visserligen har turnéledningen hans nummer, men han har inte lagt in något alls i sin mobil, och listan ligger i nothögen som han lämnade.

– Men då tar vi med dig hem istället. Du kan sova i Lindas rum, hon har inte varit hemma sedan förra året, det är rosa förstås men det gör väl inget? Sängen är bra i alla fall. Så kör vi dig till centrum imorgon bitti. Du kommer att se eran buss utan vidare, det är så litet här, men vi har faktiskt fyra hotell i stan och det är väl onödigt att köra runt såhär sent och …

– Då vänder jag nu, säger Rune.

Rune, som inte sjunger i kör, har gjort Runes frestelse i det bruna köket medan Vivianne har repeterat hela dagen. Hon tar fram en balja och tappar upp varmt vatten i badrummet innan hon gör honom sällskap.

– Nu kommer du inte ut till oss förrän du är varm om fötterna igen, instruerar hon när hon stänger badrumsdörren bakom sig.

Instängd i ångorna undrar han plötsligt var han lämnade saxofonen. Han öppnar dörren alldeles för snabbt och krockar nästan med Vivianne. En total icke-strategi.

– Får jag säga en sak? säger hon. Jag kan ju inte alls saxofon, så ta inte illa upp, men det var så vackert när tonen liksom sprack på det där höga stället. Det var som om det gjorde lite ont med jul i alla fall, fastän hon musikalstjärnan liksom låtsades att allt var så mysigt. Och det gör ju lite ont med jul, det tycker jag i alla fall. Linda har inte hört av sig på flera månader. Jag tror inte att hon kommer. Jag tror att det bara blir Rune och jag. Det känns ju, eller hur, förstår du hur jag menar?

Rune står i valvöppningen mellan hallen och köket och tittar på dem.

– Men nu kom ju du, säger han. Jag gjorde lite mer än Vivianne sa, så det räcker till tre.

2 reaktioner på ”Hemma hos”

  1. Pingback: På Betlehems ängar | Kyrkkaffe

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.