Det kom ett så underbart meddelande från Anita i Falun, så det måste jag dela med mig av direkt (det var Anita som var i byn Manduar i Gambia för ett tag sedan — läs om det här):
”Vilken fin bok du hade hittat! Den med stickande barn. Förstår så väl att barnen tycker om att sticka, för när vi var i Gambia och var ’klara med kvinnorna’ för dagen, då stod alltid barnen utanför och väntade på oss. De ville verkligen lära sig.
Vi håller som bäst på att strukturera upp hur man organiserar stödgrupper, och det ska snart klubbas i styrelsen. Nu väntar två konserter, en i församlingshemmet i Aspeboda och en i Elsborgskyrkan. Barn sjunger för barn. Kollekten går till AFFC. Det ska bli spännande. Håller som bäst på med ett bildspel!”
Och så den här bilden, alltså. Virkfröken Anita med ivriga elever. Visst blir man glad?
Man blir lycklig! Och killarna höll sig längst fram! =-)
Svar till Carol:
Ja, de har förstått något som många västerländska män har missat — att det man gör med garn är ingenjörsarbete på hög nivå!
Pingback: Stickvarvet — en utmaning för Gambia | Kyrkkaffe