Ett litet mirakel på Malmö Central

Nu tänker jag berätta en sak som inte har med vare sig kyrkkaffe eller hjälpstickning att göra men som gjorde mig lite euforisk i förrgår kväll och fortfarande gör det. Det blir lite långt, men läs till slutet är ni snälla, det är där det roliga händer:

På färjan mellan Puttgarden och Rödby (ursäkta det svenska ö:et) i söndags kväll, när jag var på väg hem från Tyskland alltså, kom en japansk kvinna fram till mig och gestaltade något slags total förvirring utan att säga något ord som jag förstod. Jag har inget lokalsinne själv, men det är väldigt tydligt skyltat på de där båtarna, så jag pekade mot den trappa jag själv hade använt för att komma upp från tåget, och hon nickade ivrigt och gick.

På perrongen i Köpenhamn, när jag skulle ta tåget till Malmö, dök hon upp igen med händerna fulla av papper. Hon pekade ivrigt på ”Köpenhamn — Malmö” på en handskriven lapp, så jag fick henne att vänta på det tåg som jag skulle med. (Vad jag missade var att hon inte hade någon biljett.)

Ombord på tåget blev det allmän förvirring när tiderna som visades inte stämde med dem hon hade i sina långa listor — vi hade gått ombord på tåget före det som stod i hennes mycket detaljerade tidtabellsutskrifter. Och så kan man inte köpa biljett ombord, men konduktören gav upp ganska snabbt och lät henne åka med ändå. Och hon kunde inte ett ord engelska, och hon var ganska nervös.

Hon visade mig alla sina papper, och jag insåg att hon hade en LÅNG resa framför sig. Vi skulle komma fram vid midnatt, och tidigt nästa morgon skulle hon åka först till Göteborg, men inte raka vägen utan av någon outgrundlig anledning via Nässjö och Falköping, och sedan direkt från Göteborg till Oslo. Allt detta hade hon på en bunt papper, men det stod inget om något hotell i Malmö. Ojoj.

Jag funderade för fullt och kom på att om jag kunde få tag på min faster, som talar japanska, så skulle min faster kunna förklara för kvinnan att det bästa vore att ta en taxi (taxi är hemskt billigt i Malmö) till Ibis-hotellet (också billigt), för man kan INTE sova på stationen. Om det gick att få fram det budskapet skulle jag kunna följa med henne till taxin och prata med taxichauffören.

Det var bara det att vi befann oss i Malmös lilla tunnelbana vid det här laget. Jag fick felmeddelande på mitt ”Är du vaken?”-SMS gång på gång.

Så när vi klev av tåget på Malmö Central — kvinnan var mycket tveksam till detta eftersom tiden inte stämde med Malmö-tiden i hennes tabell — var jag lite rådvill. Inte kan man lämna någon som så tydligt visar att hon inte klarar sig två minuter utan hjälp?

Det var fullt med folk på perrongen, men en bit bort såg jag två stora ordningsvakter, ni vet, man tror att de är poliser tills man kan läsa vad det står på dem. DE måste veta om det fortfarande finns SJ-personal eller någon överhuvudtaget någonstans i byggnaden, tänkte jag. Så jag sprang dit och förklarade att det fanns en japansk turist som hade tidtabell för sin resa och därutöver inget. De såg glada och inte ett dugg störda ut ut, så jag hämtade henne.

Den ene vakten tog genast hennes pappersbunt, läste lite och började peka och prata — PÅ JAPANSKA!

Och den andre log helt glatt mot mig och sa: ”Det ingår i jobbet!”

Det sista jag såg var att de klev på rulltrappan en bit nedanför mig, tre tillsammans, två stora ljusa och en liten mörk, fortfarande ivrigt pratande.