En hälsning från Gambia

Vet alla att Anita, som arbetar med Hjälpstickan och som har varit med och stickat så mycket till Värma en liten och Värma liten och nu Nepal-insamlingen, arbetar med ett hjälpprojekt i Gambia också? Jag bad henne att berätta, och här kommer det:

***

Det känns som att jag har varit med i en film, det är svårt att föreställa sig att allt det här har hänt i verkligheten. Men anledningen till att jag åkte iväg var att min goda vän Marie skulle åka iväg för att starta ett hjälpprojekt i byn Manduar, som ligger långt in i Gambia utmed floden. Projektet är ett hjälp-till-självhjälp-projekt. Marie hade året innan varit i Gambia för att hälsa på sitt nyblivna fadderbarn, som bor i en annan by, inte så långt in i landet. Då träffade hon en man, Nfarmara Dabo, som är ansvarig för Child Foundations organisation i landet, den organisation där hon har sitt fadderbarn. De fick bra kontakt, och Marie fick klart för sig att så här långt ut som till Manduar skulle det inte komma någon hjälp, för landet delas in i vissa zoner där olika hjälporganisationer kan verka. Ju längre in i landet man kommer, desto fattigare är det. Nfarmara är själv uppväxt i den här otroligt fattiga byn, men adopterades bort till Banjul för att han skulle få möjlighet att gå i skola. Tillsammans bestämde de sig för att starta en organisation och ett hjälparbete för byn.

Sagt och gjort, Aspeboda Foundation for Children startades, och det här var den första resan dit. Jättespännande! Och ett sådant erbjudande om att få åka med (självklart med egna ihopsparade medel) var såklart svårt att tacka nej till.

Vi visste ju inte om vi överhuvud skulle bli accepterade i byn! Det var liksom nyckeln till att vi skulle kunna göra något. Men nog blev vi accepterade alltid! Jag vill påstå att vi blev mottagna med mycket kärlek! 

Efter en mycket långdragen och besvärlig resa som tog oss nio timmar anlände vi dit mitt i natten. Dagen efter delade vi ut våra klädpaket till de 50 särskilt utvalda och extra fattiga familjerna i byn. Det här var inget som vi gillade, för det här var oerhört svårt!

Därefter började vårt svåra arbete med att försöka undervisa och lära 15 utvalda kvinnor att lära sig sticka, virka och sy på symaskin. Vi hade köpt tre nya trampmaskiner, och vi hade med oss garn, stickor, virknålar, sybehör och annat. Det var minst sagt svettigt och intensivt! Men en sådan energi har jag sällan skådat. Babysarna lades på bordet, och sedan jobbades det för fullt. I första hand lärde vi dem att sticka räta och aviga maskor. Sedan började vi sticka bindor. Kvinnorna har nämligen absolut inga mensskydd. Jag hade fått ljusvekegarn från Kinna textil. Tanken är att kvinnorna skulle kunna sälja bindorna på marknaden och på så sätt få in pengar. De gick och stickade och virkade hela tiden, även sedan vi hade slutat för dagen.

Häromdagen skickade vi förresten ner mer garn till dem, så att de vet att vi fortfarande finns för dem. Den här gången får de bomullsgarn till att sticka disktrasor som vi förhoppningsvis kan sälja här åt dem och på så sätt få in lite pengar.

Vi planterade också träd, Mango och Cashew. När regnperioden kommer planteras cassawa och banan. Man kan köpa ett träd för 25 kronor.

Vi hade fått mark av byn till att bygga en förskola på, och vi var ute och markerade med pinnar var gränsen gick. Allt det här kändes väldigt stort!

Byns hövding, Al Calo, deltog, och det imponerade på alla, för han har nämligen inte visat sig på flera år!

Sedan var vi runt och träffade en del av fadderbarnen. Vi startar en fadderbarnsverksamhet i byn. Själv fick jag tillfälle att träffa mitt blivande fadderbarn, Sadosanya. Vilken lycka att få vara med om det här! I dagarna registreras AFFC (Aspeboda Foundation for Children) i Gambia, och då kan vi öppna vårt konto där så att vi på ett säkert sätt kan ha en fungerande verksamhet. Nafarmara är anvarig för vår organisation på plats. Han jobbar tillsammans med tre andra män plus en volontär i byn. De jobbar alla ideellt, precis som vi gör.

Det vi upptäckte och förstod så tydligt när vi var i byn är att det absolut första som måste fungera är vattenförsörjningen. Den måste fixas innan något annat kan göras. Några män har till sin uppgift att arbeta med det. Jag måste säja att Maslows behovstrappa har aldrig varit mer tydlig för mig än under de här dagarna!

Nästa gång vi kommer måste fokus ligga på information om sjukvård, ABC, hygien, köksträdgårdar och liknande. Vi ska också lära oss själva för att sedan lära ut hur man kan göra salvor, oljor som de kan använda på sina förstörda fötter bland annat.

Läs mer på AFFC:s hemsida!

Har ni frågor så hör gärna av er, för jag känner att det är så svårt att skriva ner. Jag har ju så otroligt mycket att berätta, det är svårt att välja. Men jag är otroligt glad att jag fick erbjudandet att åka med och att jag vågade ta steget. Det är omvälvande på många olika sätt, på det praktiska planet, hur man bor, lever, äter, hygien och så vidare, och alla upplevelser och människoöden som vi får ta del av. Det är inget man bara skakar av sig när man kommer hem! Inget blir sig mera likt, för det här är ju ett arbete som måste fortsätta, vi kan ju inte svika de här människorna som vi nu har gett ett hopp!

Det tyckte jag faktiskt var värsta av allt, att de inte hade något hopp — men nu kanske de har en liten strimma i alla fall!

Stor kram från

Anita

P.S. Såg de fina bilderna på barnen med dockorna hos Birgitta, så härliga att se! Skickar en bild (har många fler) på en lycklig flicka som har fått en docka (som ännu inte har fått några kläder). Vi kunde tyvärr inte ha tygdockorna eftersom det bara är sand i hela byn och vattentillgången är otroligt dålig, så tvätt är inte att tänka på. Dockorna märktes i ryggen, föräldrarna ristade in namnet med något blått. Dockorna skänkte Dollarstore, som kommer att skänka oss ännu fler nästa gång vi åker dit, troligtvis i höst efter regnperioden, för under den kan vi inte ta oss ut till byn Manduar. D.S.