Kyrkans Tidnings reporter Signe Hassler berättade nyligen i ett stort reportage (som jag tyvärr inte kan hitta i webupplagan) om Lotta Sandström, som startat företaget Afghan Face för att stötta barnfamiljer i Afghanistan och hjälpa dem att hitta försörjning. Det var så inspirerande läsning att jag genast skrev till Lotta och frågade om jag fick berätta om hennes arbete på Kyrkkaffebloggen. Jag fick svar direkt. Och det är klart att hon och alla hennes stickare blir en fredagsförebild för oss andra!
Här kan man läsa om hur de stickade mössor som numera säljs i Sverige tillverkas ända från fårklippningen — Lotta fick idén när hon arbetade för den svenska försvarsmakten i Afghanistan och såg alla får som strövade omkring. Innan dess hade hon samlat in en halv miljon kronor till skor — inhemskt tillverkade! — åt barn som gick barfota i snön i det område där hon arbetade.
Jag har frågat Lotta om mönster, för utbyten hör till de företeelser som får avstånden i världen att minska, tycker jag. Nu är det så att stickarna stickar efter Lottas uppstickade modeller snarare än efter mönster, så det gick inte riktigt (men jag kanske kan skaffa en mössa och räkna lite). De flesta som arbetar i Afghan Face är kvinnor som varken kan läsa eller skriva, och ett av Lottas mål är att alla snart ska kunna skriva sitt namn för att kunna underteckna papper på riktigt istället för att bara sätta ett kryss eller ett fingeravtryck. En bra början till utveckling och mer självständighet för familjeförsörjarna!
Och jag associerar förstås genast till Mormor på Herrestad och hennes arbete i Kärda socken i Småland på 1800-talet. Såhär startar man en rörelse, och man vet aldrig hur mycket bra den kan resultera i! Heja Lotta!