Kyrkkaffe i Bahia

I söndags var jag på ett av mina bästa kyrkkaffen hittills.

Det var mitt i min alldeles för korta period som volontär i Alagoinhas, en med svenska mått mätt ganska stor stad i Bahia-regionen i Brasilien. Det är en gammal järnvägsknut (järnvägen används inte längre) och dessutom en stiftsstad, och för ungefär 25 år sedan blev bröderna i den ekumeniska kommuniteten i Taizé ombedda att starta en stiftsgård här. De fick en tomt i utkanten av staden och byggde kyrka och gästhem där, bland gröna kullar, palmer och blommor. Sedan växte staden, och nu ligger stiftsgården mitt i ett av Alagoinhas fattigaste områden. För oss svenskar ser det ut som slum, men det finns förstås grader också i den fattigaste fattigdomen.

Söndagshögmässan är vid halv nio. Vid bönerna tre gånger om dagen används oftast det lilla bambukapellet, men på söndagsmorgonen vid halv nio kommer det mycket folk, så då flyttas allting till den stora, runda kyrkan.

Vid fridshälsningen före nattvarden kliver alla omkring (kliver för att inte snubbla på pallarna på golvet!) och kramar alla och önskar frid och lite till och skrattar. Ett ögonblick senare står vi plötsligt i en stor ring, allihop, och håller varandras händer och sjunger att där barmhärtighet och kärlek finns, där är också Gud.

Den här söndagen gick vi volontärer, Veronica från Tyskland och jag, direkt från mässan till broder Rudolfs bil. Vi hade en ganska ordentlig packning med oss: en långpanna med ett slags tjock sconespizza, en stor burk med en tredjedels långpannetigerkaka, två stora läskflaskor och mycket frukt.

På minst sagt buckliga vägar (många gator är av sand här, och när det regnar försvinner det bitar ur dem) åkte vi hem till Lukas och hans familj.

Lukas, Tais och Geovana blev föräldralösa för några år sedan. Nu bor de hos sin storasyster och hennes fyra barn och man – huset är tillbyggt för att alla ska få plats – och det går bra, men något att se fram emot, till exempel en badutflykt, kunde behövas, tyckte broder Rudolf.

Veronica som satt i framsätet fick en pojke i knäet. Hos mig i baksätet hamnade Tais, Geovana, Lukas och tre av deras syskonbarn och vänner. Sju barn, alltså. Och detta i en trafik som kan innehålla överraskningar som motorcyklar, kor, hästar, hundar och cyklar utöver alla bucklorna …

Vi åkte till några av broder Rudolfs vänner utanför stan och gick genom deras marker ner till ån där man kan bada. Tio sekunder efter att vi hade kommit fram hade alla barn hoppat i – har man inga badkläder så behöver man ju inte byta om!

Picknickmaten var perfekt, men eftersom den var beräknad för fyra barn och Lukas ville ta med lite hem till storasyster också bestämde Veronica och jag att vi fick klara oss utan.

På det här viset kom det sig att jag efter söndagsmässan fick sitta vid en åkant och titta på palmer och plaskande barn, hälla upp lite dricka ibland och dela ut en bit pizza ibland, beundra de pyttesmå fiskarna som några av barnen fångade i ett myggnät, räkna huvuden i vattnet och inse att två pojkar hade klättrat upp i ett träd istället … och det var nog på det hela taget ett av årets bästa kyrkkaffen såhär långt.

Sedan skulle vi gå hela vägen hem. Det blev ett helt annat slags äventyr!

(Lägg nu märke till att jag konsekvent har avstått från att kalla upplevelsen för ”kyrkkaffe med dopp”.  Är inte det en bedrift?)