Eva

Igår morse lämnade Eva Spångberg oss.

Jag bläddrar och bläddrar i datorns mappar för att hitta bilderna från näst sista gången jag träffade henne. Hon hade berättat för min mamma att hennes Birgitta-staty till Birgittasystrarna i Tallinn, den sista stora statyn hon orkade göra, skulle stå på Björkelund några dagar till innan den åkte iväg till Tallinn, och min mamma tyckte att det var viktigt att den blev fotograferad innan den försvann, så vi kom överens om att jag skulle komma med min kamera.

När jag och min mamma kom till Björkelund mötte vi Evas medhjälpare Ellinor, som sa att Eva skulle komma strax. Det gjorde hon också.

— Jag ställde ett brev till dig inne hos Birgitta, sa hon. Såg du det?

Det var den här ikonen. Ett brev med tretton bokstäver och två siffror. Men eftersom ikonmålare talar om ikoner som skrivna snarare än målade kan man väl absolut kalla en ikon för ett brev?

Efter Birgitta gjorde Eva inga fler statyer, men desto fler reliefer där hon komponerade med trä, ofta träbitar exakt så som de hade sett ut när hon hittade dem, och rep och färger. Mycket guld. När det brann på hennes gård — boningshuset brann ner på grund av ett osynligt elfel som hade uppstått efter stormen Gudrun, och sista gången jag träffade henne bodde hon i sin verkstad — använde hon svartbränt trä till julkrubbebilder och påskbilder. Efter tsunamin gjorde hon Tsunamikorset. Det allvarliga som hände här i världen verkade alltid ge henne alltid inspiration till nya gestaltningar av Bibelns innehåll. Mina föräldrar träffade henne då och då och kom nästan alltid tillbaka med något nytt till kyrkan eller hemma: Jakobs stege på en bit björkstam, ett Jesusansikte på en sådan där kil som man sågar ut när man ska fälla ett träd, en julkrubba i en klyka … allt var så självklart när vi väl fick se det.

Ett av de Eva-konstverk som hänger hemma hos mina föräldrar nu (men bara för att de behövde låna det till en utställning för ett tag sedan) är en spetsig, oregelbundet formad kil som Eva hade målat i flera olika färger och fäst ett litet förgyllt träkors på. Den fick jag när jag hade hämtat brevet hos Birgitta. Från början hade den varit en bit av Birgitta-stocken. Eva hade tagit bort mycket för att Birgitta skulle komma fram — det var så hon beskrev sitt arbete med skulpturerna. De fanns redan inne i stockarna. Hennes uppgift var bara att se dem och ta fram dem.

— Och Gud får ta bort mycket, mycket, för att vi ska bli det som han har tänkt, sa hon. Han får arbeta mycket med oss. Men ibland kan det bli något av det som han tar bort också.

Jag hittar inte bilderna någonstans idag. Mellan kamerabesöket hos Eva och den här dagen har två datorer kraschat. Jag tror att mina föräldrar har bilderna på skivor någonstans, och dem måste jag förstås leta efter när vi träffas nästa gång.

Sista gången jag var hos Eva satt hon på sin säng och jag och min mamma och en god vän på stolar intill. Hon hade visat oss hur Björkelund blev efter branden — landskapet var inte alls som jag mindes det, men det verkade inte bekymra Eva. Hon hade gjort om ganska mycket. Ett träd som hade knäckts behövdes som elstativ till belysning en bit bort, så ovanför strömbrytarna hade hon plockat fram en ängel ur den brutna stammen. Vi fick hämta varsin sten till en ny plats där hon hade satt upp ett krucifix och lägga dem vid Jesu fötter. Eva vinkade till en tonårspojke som kommunen hade skickat som röjningshjälp. Sedan satt vi och pratade ganska länge, och Eva sa att hon hade bestämt sig för att delta i nattvarden i alla församlingar som bjöd in henne som talare, för även om människor har olika syn på innehållet i gudstjänsten så är vi syskon.

Jaha, det här blev mycket längre än jag hade tänkt … och ändå har jag knappt sagt något av det viktiga. Hm. Det är nog många som försöker göra det idag.

Och hennes bilder finns ju kvar, överallt i våra kyrkor, och fortsätter att berätta åt henne.

(Den som vill kan klicka ut förlängningen här och läsa en text som jag skrev på uppdrag av en tidning för nästan tio år sedan.)

***

Det blir ingen jul utan Eva Spångberg.

Hennes bibliska skulpturer finns i kyrkor i hela vårt land.

När andra skriver på engelska på visitkortet använder sig Eva av samma titel som alltid: förkunnare i trä.

Hon är läraren som fann en ovanlig livsuppgift och många vänner – både människor och åsnor.

– Jesus, säger Eva Spångberg.

Det går naturligtvis inte att skriva tonfall och vokalfärger med bokstäver, men jag och mina syskon var alltid lite fascinerade av Evas sätt att uttala namnet Jesus. Vi hamnade på hennes Björkelund titt som tätt, satt i samlingshuset Arken, lyssnade och tittade med stora ögon, gick med på stigen upp mot Jerusalems tempel med barrträd och mossa runtomkring, hälsade på åsnorna på behörigt avstånd, fingrade försiktigt på
träet om någon vuxen sa att vi fick och hörde Eva säga Jesus.

Det hördes att det var ett av hennes viktigaste ord.

Sedan våra söndagsskoleutflykter – och vi var sannerligen inte de enda som åkte på utflykt till Björkelund, gården precis vid vägen nära Hjelmseryd – har det förstås gått några år. Evas bibliska skulpturer, med stillsamma ansikten och allvarliga ögon, ser jag överallt. Och på alla bilder ser Eva ut precis som jag minns henne: antingen håller hon i sitt huggjärn och sin klubba och en ny bild växer fram, eller också visar hon. Lille gröne Skurt har blivit en flitig gäst på Björkelund och frågat Eva om allt möjligt som tusentals svenska barn bara måste få veta – TV-programmen finns utgivna och används i många barngrupper. Eva har talat på små tonårsläger och stora konferenser och blivit intervjuad i snart sagt varje tidning, för det går ju bara inte att låta bli en konstnär som bor mitt ute i skogen med en hoper åsnor och som så gärna
berättar. Och Eva har själv upptäckt nya möjligheter och spelat in ett inte oansenligt antal videofilmer där hon berättar om viktiga saker. Hon har förresten gett ut böcker på sitt eget bokförlag, Åsnan, också.

Men det som gör Eva Spångberg intressant är förstås inte att hon har blivit ett slags mediafigur – inte ens att hon är en ganska ovanlig sådan med sitt rättframma sätt och sin berättarglädje. Det är mest en bieffekt av hennes uppdrag, och det uppdraget utför hon dygnet runt, var hon än befinner sig, men mest på Björkelund.

Eva kallar sig själv en förkunnare i trä. Bibliska gestalter är det hon gör: krucifix, Mariabilder, påsklandskap, julkrubbor. I min hemförsamling i Småland finns fyra stora reliefer. Jesus sträcker ut sin hand mot Petrus som kämpar i vattnet på ena långväggen, och på varsin sida om altaret utför två änglar sina uppdrag – den ena vaktar porten till paradiset när Adam och Eva motvilligt vandrar därifrån, och den andra har just kommit till Maria för att berätta för henne att hon ska bli mor till Jesus. Hela berättelsen sammanfattad i två bilder – och mittemellan dem
finns altaret.

Många kyrkor i Sverige har bilder som liknar min kyrkas. Motiven skiftar, men det går alltid att känna igen Eva. Hon låter träet vara trä och hugger fram det som döljer sig inuti:

– När jag ser en lindestock som den här, säger hon och visar, då ser jag vad som finns i. Då börjar jag att ta bort, och ta bort, och ta bort, tills bilden kommer fram.

Ingen vet hur många gånger Eva har sagt de där orden, och de låter alltid lika sanna. Kanske beror det på att Eva också ser ett större innehåll i sitt arbete med lindstocken.

– Jag får liksom känna hur träet växer, och det kan vara en kvist här och där, och kanske en spricka. Men det gör ingenting. Det är sprickor i oss människor också, så jag tycker ibland att det kan vara en tillgång.

Träbilder och människor har faktiskt en hel del gemensamt, och Eva använder gärna liknelser för att berätta. I många av de kyrkor där hennes bilder och figurer finns har hon varit och hälsat på, berättat för skolbarn och pensionärer, kyrkoråd och syföreningar. Hon pekar gärna på sina bilder och berättar hur de kommer till och hur hon har tänkt, men den som lyssnar får alltid något att tänka på för egen del också.

Inte minst berättelsen om hur det kom sig att Eva började hugga bilder i trä har inspirerat många.

Visst var bilderna viktiga för henne redan från början – hon beskriver Jesusgestalten i sin barndoms kyrka, Skäfthammar i Gimo, som gjorde ett starkt intryck på henne. Det var honom hon pratade med när hennes syskon trodde att hon gick och talade för sig själv. Men vem var han? Familjen flyttade till Gävle, och Eva växte och funderade.

”Under hela min ungdom längtade jag efter att förenas med dig, Jesus”, skriver Eva Spångberg. ”Jag sökte dig i kyrkorna, men människorna där skrämde bort mig. Ja, det var bättre att cykla långt bortifrån stan till en plats där det fanns skog eller ner till hamnen Fredriksskans. Där, inför havet och i skogen, kom du mig närmare.”

En alldeles vanlig dag, på en gata i Gävle som Eva minns det, kom Jesus. ”Eva, det är inte du som har valt mig”, sa han. ”Jag har valt dig.”

Kunde det vara sant? Skulle Jesus tala till en gymnasist i en svensk småstad? Hade han en plan för hennes liv, ett viktigt uppdrag? Det blev en av lärarna på gymnasiet som gav Eva en av de första nycklarna.

– Jag skulle kanske ha velat fråga honom om det här, för han var min kristendomslektor. Hjalmar Sundén hette han. Men vi var livrädda för Hjalmar Sundén. Ingen sa ett knyst till honom. Nej, honom kunde jag inte tala med. Så en gång sa han att vi skulle gå till biblioteket och se på gamla andaktsböcker, bland annat en som hette Om Kristi efterföljelse av Tomas à Kempis. ”Den kan ni gott läsa”, sa han. ”Alla ska göra det. Utom Eva, för hon kommer att ta den på allvar.”

En tydligare inbjudan än så behövde inte Eva. Hon undrar fortfarande, säger hon, om Jesus hade talat med Hjalmar Sundén om hennes stora längtan. Hur kunde han annars veta? Eva köpte sig ett eget exemplar av boken, och den är fortfarande en av hennes viktiga följeslagare och vägvisare. I den har Eva skrivit ett av Jesu ord till lärjungarna: ”Den som finner sitt liv, han skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Det är inte enklaste vägen till en problemfri tro som Eva Spångberg beskriver i sina skulpturer och i det hon säger. Jag minns fortfarande tydligt den ”serie” hon byggt utmed en stig vid Björkelund, där Abraham och Isak är på väg upp på berget – Abrahams tysta bekymmer och hans blick som frågar Gud: hur har du tänkt dig det här? Men uppe på berget har en vädur fastnat med hornen i snåren, och Abraham ser den
när han står med kniven lyft över Isak på altaret och lyfter blicken en sista gång.

Evas egen stora offerfråga kom tidigt och gav henne inget val. Hon drabbades av polio, och när sjukdomen gav med sig hade den tagit med sig kraften i hennes ena hand och gjort den oanvändbar. För en ung människa med många funderingar hade det kunnat betyda ett oanvändbart liv också – men Eva upptäckte att skadan faktiskt gav henne livet:

– Jag kan inte använda min hand till så mycket, men jag kan hålla i mina verktyg!

Kanske skulle hon aldrig ha upptäckt sin gåva om hon haft två alldeles vanliga händer. Det hade väl varit lättare att använda dem till alldeles vanliga saker?

Att komma till Björkelund är som att kliva in i en alldeles egen värld. Här bor Eva och hennes vänner, och det är både djur och människor. Med åsnor har hon alltid kommit bra överens, och de som bott hos henne har fått stå modell för många skulpturer. De har fått sina porträtt målade på väggarna också – Osåfin och Osåful och alla de andra.

– Åsnan bar Jesus på sin rygg, berättar Eva för stora och små. Ser ni korset?

Och det gör vi ju.

Grisar, getter och höns kan det också finnas i olika inhängnader. Och skulpturer och skyltar finns det överallt: här kan vi följa Abrahams och Isaks vandring, men också Jesu väg till korset. Högst upp på en kulle finns en stor modell av Jerusalems tempel. Eva har arbetat som lärare och ritat och skrivit mycket material för kyrkans barngrupper och söndagsskolor, och det pedagogiska finns alltid med i det hon gör. Hon har gjort scener ur evangelierna i form av skulpturgrupper på träplattor och visar: när Jesus kom till synagogan och blev ombedd att läsa texten, då fanns den på en rulle, och den som skulle fira gudstjänst fick förbereda sig så här …

Hon lindar böneremmen om sin arm och om sitt huvud och visar hur ett tygstycke täcker huvud och axlar. Och så fortsätter hon att berätta. Orden i Bibeln får liv, namnen blir människor, det de gör blir lite mindre underligt.

Så tas gäster emot på Björkelund – och det är otaliga bussar som har stannat där genom åren.

Men det finns de som stannat längre också. Eva har alltid fått många vänner bland barn som hälsat på, och tonåringar som behövt få vara hos henne och hjälpa till med djuren ett tag har kunnat göra det. Människor med missbruksproblem har också fått plats – Eva har gett dem ett hem och lagom stora uppgifter att sköta och pratat mycket med dem. När hennes egen mor, Ruth, inte klarade sig på egen hand längre tog Eva
hand om henne. Om den stora förvandling som det innebär när en förälder drabbas av senildemens har Eva fått berätta i många sammanhang – hon erkänner att det var svårare än någon kunnat tro, men pekar på Jesu enorma kärlek till just Ruth som inte kunde sova på natten eller göra sig förstådd längre.

Nu fyller Eva Spångberg snart åttio år. Lite grann har hon dragit ner på sina engagemang – ibland får någon av hennes medhjälpare visa gården för besökarna – men fortfarande vill hon berätta. Hon talar oftast om Jesus: på stora kyrkomöten, när Skurt och Ingamay Hörngren kommer på besök i verkstaden, på ungdomsläger, vid medarbetarsamlingar, på video, i sina böcker, på bibelskolor och OAS-möten. Ruth berättar hon också om. Och ett ganska nytt ämne, som blir viktigare och viktigare: att det är fint att vara gammal. För det tycker hon. Inte för att det alltid är lätt och roligt, utan för att det är en del av livet med Jesus. Att inte hänga med i allt, att vara lite ”bakom”, är till och med bra – bara man är bakom Jesus. Eva skriver:

”Jesus, jag har försökt hålla mig där bakom dig. Men ibland har jag i min iver gått före dig, och allt har blivit fel. Då har du med stark hand fört mig tillbaka till platsen där bakom dig. Du har gått fort ibland, och då har jag snavat och fallit. Många gånger har jag legat där och grämt mig
över mitt fall. Men då har du kommit och sagt med ganska sträng röst: ’Ligg inte där och gräm dig som ett bortskämt barn. Kom, nu ska vi gå vidare!’ Och så har du tagit mig vid handen och rest mig upp. (…) Jag vet att det finns en plats att gömma sig på när räkenskapens dag kommer, och det är bakom Jesus. Vi är många som är bakom Jesus, vi alla som i den här världen har ansetts vara lite ’bakom’. Vi har trott på Ordet och bekänt Jesus som vår Herre. Nu håller han sina händer, de sårmärkta, som ett skydd omkring oss.”

Den bilden var det som Eva såg i Skäfthammars kyrka i Gimo. Och det är samme Jesus som ligger nyfödd i hennes julkrubbor. Jesus, som Eva Spångberg vill förkunna – med sina ord och sina händer.