Hurra för alla kvinnor!

Kyrkkaffebloggen firar Internationella kvinnodagen med den hyllning som Sonja Martinsson i Nyköping skrev för snart tio år sedan när vi gjorde vårt första kyrkkaffeupprop. Jag brukar så gott som alltid läsa upp den när jag berättar om kyrkkaffe på olika ställen. Förra året dök Sonja själv upp en gång, så då fick hon läsa. Hurra för alla fantastiska kvinnor i världen!

***

Min hyllning

Oh, min barndoms missionshus med alla dess kaffekokande och bull- och kakbakande tanter! Tant Alva, tant Ester, tant Aina, tant Doris, tant Sigrid, tant Karin, mor Inga och en hel massa andra. Vilken insats ni gjorde, vilken kärlek ni visade! Som jag minns det gamla köket, så måste det ha varit ett tungt jobb för er att koka, servera och sedan ta hand om all disk.

I min barndoms missionshus fanns det inte något utrymme för servering. I ”lilla salen” fanns det bara plats för ett långt serveringsbord med framdukade koppar i långa rader plus en massa kakfat. Där fanns också ett bord där några kunde sitta och dricka sitt kaffe, men där rymdes nog inte mer än 10–12 personer. Nej, för de flesta fanns inte någon annan plats än stora salen att inta sitt kaffe i. Så när man hämtat sitt kaffe och bröd fick man vandra tillbaka till stora salen, balanserande kakfat och kaffekopp eller saftglas så gott det gick, och slå sig ner i någon bänk. Där fortsatte man att balansera, medan man drack sitt kaffe och förde livliga samtal med bänkgrannarna runt omkring. Oftast gick det jättebra, jag minns inte att det någonsin var någon som spillde, men visst måste det väl ha hänt olyckor ibland. Vi var ju ganska många barn i olika åldrar och även de vuxna kunde väl spilla någon gång.

Det var nog inte så ofta som det serverades kyrkkaffe efter en vanlig gudstjänst, utan det var nog mest när det var fest av något slag, som söndagsskolans julfest eller offerfesten (oh ljuva ord!!!) på annandag jul, eller vid andra speciella tillfällen. Vilka sorters kakor som serverades har jag inte något minne av, men det var säkert åtskilligt fler än dagens ”bulle, mjuk kaka, liten kaka” som väl nästan är standard numera. De gamla skånska bondmororna kunde allt om kakbak, och de sparade säkert inte på smör och grädde, så nog var det åtskilliga kalorier som slank ner vid ett ordinärt kyrkkaffe!

Innan man började servera skulle det alltid sjungas bordsbön. När jag var liten (jag är född 1941) var det denna som gällde:

I Jesu namn till bords vi gå.
Välsigna gåvorna vi få!
Gud, dig till ära, oss till gagn,
vi undfå dem i Jesu namn.

Jag tyckte att melodin var hemskt tråkig, och säkert sjöngs den ganska släpigt också. När jag började närma mig tonåren, jag tror att det var då, infördes en ny och poppigare variant som kändes mycket roligare att sjunga:

I Jesu namn till bords vi gå.
Välsigna gåvorna vi få
och hägna med din milda hand
i nåd vårt hem och fosterland.

Framför allt var det melodin som hade blivit roligare, tyckte jag. Nu, långt efteråt, ser jag också att det var en väldigt fin text i den gamla versionen, men det förstod man ju inte riktigt när man var ett litet barn.

På 1950-talet satte man också igång med att bygga om och till missionshuset. Det gjordes en souterrängvåning, där man fick plats för kök och ”samvarodel”. Även det nya köket var trångt, och det saknade fönster, men det var i alla fall modernt och betydligt lättare att arbeta i än det gamla.

Här hade man ofta församlingsaftnar och andra sammankomster på lördagskvällarna. Nu hade jag blivit så pass ”stor” att jag förväntades hjälpa till vid serveringarna, och det gjorde jag med glädje. Jag har alltid trivts med gamla kvinnor. De har så mycket visdom inom sig, och jag lyssnade och tog till mig av deras samtal och resonemang. Mycket av min livssyn har jag nog fått av dessa goda, strävsamma kvinnor som gav så mycket av sig själva i praktisk handling och i omtanke om sin nästa. Därför tycker jag att det är så roligt med en bok som just lyfter fram alla dessa ”kyrktanter” som så sällan blev sedda och uppskattade efter förtjänst.

1966 kom jag och min man som nygifta till en liten stad i Mälardalen. Att komma till missionskyrkan där, och till dess kök, var som att flyttas tillbaka till 1940-talet. Det var ett väldigt omodernt kök, ganska tungrott, men stämningen var densamma och kärleken till verket likaså. Nog kunde det bli lite högljudda diskussioner ibland – det var ju många viljor som skulle enas – men jag tror att det bara var för stunden. I själ och hjärta var man de bästa vänner.

Under de här åren föddes mina fyra barn, och det gjorde att jag inte alltid kunde hjälpa till så mycket som jag egentligen velat, men jag försökte så gott jag kunde.

1974 flyttade vi till en annan ort i Sörmland. Kyrkan här var nyinvigd. Här fanns ett stort och för den tiden modernt kök. Arkitektens intentioner hade säkert varit goda, men allt fungerade inte så bra ändå. För några år sedan byggde vi om köket, och nu fungerar det mycket bra. Här har vi ofta kyrkkaffe för 150–200 personer, så det blir mycket arbete när man har sina arbetsveckor.

Även här har jag mött denna vilja att hjälpa till. Jag har känt mig rörd och tacksam många gånger över alla kvinnor som kommer med sina bullar och sina kakburkar och sina villiga händer.

Detta får bli min hyllning till alla villiga och glada kvinnor i hela vårt land som ställer upp och arbetar för församlingens trevnad. Inte minst vill jag hylla alla dem som arbetade i de gamla omoderna köken med vedspisar, tunga grytor och livsfarliga kaffebryggare där man hällde i vattnet kokande. Gud välsigne er alla!

Sonja Martinsson, Hjortensbergskyrkans församling, Nyköping