Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv DR Kongo

Läs om Denis Mukwege och Panzisjukhuset

Den här lilla boktipslistan borde jag ha skrivit för länge sedan.

Tyvärr är det som Denis Mukwege berättade för tio–femton år sedan minst lika aktuellt nu.

Att skriva en biografi över någon som man beundrar mycket är både ett drömuppdrag och ett mycket svårt uppdrag för de flesta författare. Jag måste erkänna att jag ofta tröttnar ganska snabbt på stilen i biografier av typerna livsberättelse (så kunde det heta i bokbranschen för några år sedan, jag vet inte om begreppet finns kvar nu) eller hjälteberättelse — de välter så lätt över i dramatiseringsiver och överdrivna personbeskrivningar. Men eftersom det är de här tre böckerna som finns på svenska, och eftersom de innehåller så mycket om den situation som Denis Mukwege och hans medarbetare arbetar i, så vill jag gärna rekommendera dem ändå. Låna dem på biblioteket om inte annat!

De glömda kvinnornas röst var den första som kom ut, 2009, och den har kommit i både e-utgåva och i pocketutgåva sedan dess. Birger Thureson, som har skrivit den, har arbetat på den kristna dagstidningen Dagen, och boken gavs ut i samarbete mellan ett förlag och PMU, en av de svenska biståndsorganisationer som har stöttat Denis Mukwege och Panzisjukhuset i många år. Birger Thureson byggde den på intervjuer med kvinnor som hade fått vård och stöd på Panzisjukhuset. Den finns översatt till engelska och tyska.

Boken Mukwege är mer en enpersonsbiografi, också den skriven av en journalist med bakgrund i den kristna tidningsvärlden — Berthil Åkerlund som har arbetat på Svenska Journalen och som före den här boken hade skrivit andra böcker som utspelar sig i afrikanska länder, bland andra Hon ville överleva och Vattenkriget. Det är klart att det inte går att skriva om Denis Mukwege utan att berätta historien om Panzisjukhuset, och det var säkert inte meningen heller. Den här boken kom ut första gången 2013, så den innehåller lite mer än den tidigare.

För inte så länge sedan kom Birger Thuresons andra bok om kvinnorna på Panzisjukhuset, De reste sig och gick vidare. Också den är utgiven i samarbete med PMU.

Den franska dokumentärfilm, Mukwege — att läka Kongos kvinnor, som har visats här i Sverige och funnits på UR Play, har delvis samma problem som många sådana här böcker, tycker jag. Jag visade den för mina klasser när jag undervisade i religionskunskap på en folkhögskola och vi skulle sätta oss in i vad etik är, och varje gång jag såg den var den förstås oerhört omskakande. Samtidigt blev jag störd av hur filmteamet hade arbetat för att få till effekter.

Så om man vill komplettera sina intryck tycker jag att man ska söka på ”Denis Mukwege” på Youtube och ta del av några intervjuer och tal. Då får man mer av hans eget sätt att resonera och berätta, och för mig blir det verkligare. Men att läsa en av de här böckerna är, även om författarens sätt att skriva inte riktigt stämmer med vad man hade hoppats för ämnets skull, också ett bra sätt att försöka sätta sig in i situationen.

Mössrekord

Det här har verkligen blivit en Easy Peasy Beanie-sommar på många håll! En del av våren också såklart — uppropet från Läkarmissionen kom ju ganska tidigt, i mitten av april.

Ingegärd har stickat den och en ribbstickad modell i massor av olika färger.

Gruppen Svartlå stickar och skickar, med flera medlemmar som har varit tvungna att hålla sig isolerade de senaste månaderna, har samlat ihop 88 mössor, blandade modeller här också.

Och Marita har stickat 47 stycken helt på egen hand!

Det här är naturligtvis ingen tävling, men varje mössa kan rädda ett liv eller flera. Ni är fantastiska, allihop!

Fram till slutet av juli kan man posta mösspaket till Läkarmissionen i Stockholm — adressen är den här:

Läkarmissionen
Eva Nordenstam von Delwig
Siktgatan 8
162 88 Vällingby

Kongo är hos oss varje ögonblick

I juli 2014 upptäckte människor i ett bostadsområde i DR Kongo att de bodde ovanpå en koboltåder. Sedan dess har hundratals gruvor grävts i området. Många barn arbetar med att leta upp koboltstenar i jordytan, sortera dem och krossa dem. Foto: Amnesty

”Ännu har kobolt, till skillnad från guld, tenn och koltan inte startat något krig i Kongo. Det klassas heller inte som konfliktmineral”, läser jag i Aftonbladet.

Reportaget inleds med ett möte med Denis Mukwege när han är på besök i Stockholm.

”Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt”, säger han.

Koltan är en av förutsättningarna för att våra mobiltelefoner ska fungera.

I stort sett alla svenskar som har en mobiltelefon (undantaget är de som har skaffat en Fairphone) har del i inbördeskriget i DR Kongo, ett av världens rikaste länder om man ser till mineraltillgångar, ett av världens farligaste länder eftersom resten av världen vill åt de mineraltillgångarna.

Nu håller kobolt, en mineral som krävs för att uppladdningsbara batterier ska fungera, blivit nästa stora tillgång och fara.

Denis Mukwege på Panzisjukhuset i DR Kongo. Foto: Läkarmissionen

Aftonbladets stora reportage har rubriken ”Blodsbatterier”. Urban Andersson och Staffan Lindberg har rest till ett samhälle där stora mängder kobolt upptäcktes nyligen och träffat några av de vuxna och barn som arbetar med att gräva fram metallan. Läs!

Amnesty har en kampanj där man kan skicka brev till biltillverkaren Renault om bilbatterier eftersom batterierna sannolikt är gjorda med kobolt som barn har utvunnit — skriv på den här!

P.S. Läs också Magda Gads några år gamla reportage om koltanbrytningen i Kongo! D.S.

Denis Mukwege årets person i Afrika

Det här kan man inte sådär utan vidare kalla en glad nyhet, men i alla fall:

Africanews har räknat ihop läsarrösterna och utser doktor Denis Mukwege till årets person i Afrika!

Bild lånad från Africanews.

Det man egentligen skulle önska vore att det arbete som hans sjukhus har blivit så uppmärksammat för inte behövdes längre — att det kunde bli ett vanligt sjukhus med förlossningar, spädbarnsvård och gynekologi som specialiteter.

Alltså: att vård av kvinnor som har skador efter våldtäkter inte skulle utgöra ungefär hälften av sjukhusets arbete.

Men eftersom den vården behövs minst lika mycket nu som när sjukhuset grundades 1999 är det ju oerhört angeläget att arbetet uppmärksammas. Och det är ett hoppfullt tecken att Africanews läsare (och inte bara välvilliga européer och amerikaner, till exempel) tycker att Denis Mukwege är en viktig person, eller hur?

För ett par år sedan skrev journalisten Magda Gad om Panzisjukhuset i Läkartidningen, och det reportaget blev oerhört spritt och läst. Jag tror att det resulterade i ganska stora gåvor från svenskar till sjukhuset, och det var ju hur bra som helst. Om alla som läste det reportaget dessutom hade läst det som Magda Gad och hennes fotograf Niclas Hammarström berättade i tidningen Vi om mineralindustrin — då tror jag att effekten hade blivit ännu större. En av orsakerna till att Kongo-Kinshasa är så oroligt (och med ”så oroligt” menar jag egentligen ”alldeles livsfarligt för kvinnor och barn, och för många män också”) är att en del av det material som behövs till mobiltelefoner bara finns där. Förutsättningen för vår vardagsbekvämlighet (och, i många fall, ren lyxkonsumtion, visst är det så?) är alltså att andra människor lever i rädsla för gruppvåldtäkter och annat våld varje dag.

Och jag har hört många säga att det inte går att göra något åt det, men det är inte riktigt sant. Det mesta som vi kan göra är små saker — och det är ju just små saker vi kan göra.

1. Använda den mobiltelefon vi har just nu tills det verkligen absolut inte går att använda den längre. Försöka få den lagad om den går sönder. Vara lite mer varsam med den kanske?

2 a. Stötta arbetet på Panzisjukhuset genom att skicka pengar till PMU eller Läkarmissionen. Kanske göra en insamling som vänner kan vara med på? PMU har också tygkassar och smycken med texten ”To Congo with Love” — för den som tycker att bära omkring på budskap kan de vara ett bra sätt att berätta för andra om vad som händer!

2 b. För hjälpstickare: Human Bridge (som arbetar tillsammans med Erikshjälpen och Läkarmissionen) skickar en del av sina startpaket för nyfödda till Panzisjukhuset. Koftor, mössor, sockor och filtar kan man sticka och virka, och resten av innehållet kan man ordna till exempel med hjälp av vänner som tycker att det är roligt att leta efter fynd på second hand och reor.

3. Om det verkligen absolut krävs en ny mobiltelefon — köpa en Fairphone som inte innehåller några konfliktmineraler och som inte är tillverkad i så kallade sweatshops.

Och just idag: berätta om Denis Mukweges utmärkelse för någon i närheten!