Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Sy

Nödvändigt broderi

Här kommer en sak till som jag borde ha berättat för länge sedan — men jag tror inte att det är för sent.

I höstas fick jag en broderisats i en brun pappkasse av min fina vän Kristina. Hon har gjort en utredning av Svenska kyrkans arbete med integration och hälsat på i en rad församlingar för att intervjua volontärer, nyanlända och anställda om hur integrationsarbetet fungerar i vardagen. Och jag har intervjuat henne om det, såklart — intervjun finns bland annat här.

Fellingsbro, en liten ort ganska nära Örebro och ganska nära Västerås, hade många tomma lägenheter för några år sedan och har tagit emot många. Samma sak gäller Frövi. De båda orterna kallas inom Svenska kyrkan tillsammans Näsby Fellingsbro församlingar.

Och den församlingen har tagit fram en broderisats till ett korsstygnsbroderi i blått och gult med texten

Vi är lyckliga nog

att leva i ett land

som människor flyr till

och inte ett land

som människor flyr ifrån

I kassen finns mönster, stramalj att brodera på, en docka gult och en docka blått moulinegarn — allt man behöver för att tillverka en egen bonad att sätta upp på en vägg som man själv (och kanske andra) ofta tittar på, alltså.

Överskottet från försäljningen går till ett av Svenska kyrkans insamlingsprojekt, ett till stöd för kvinnor som har levt i prostitution i Etiopien.

Här finns församlingens kontaktuppgifter! Jag gissar att det är ganska enkelt att skicka broderisatsen eftersom den är alldeles platt.

Anna Sigrid skapar av det som redan finns

Det här kan vara den längsta intervju jag har publicerat här på bloggen. Men det är inget mot kommentarfälten när Anna Sigrid Pettersson visar upp sina kläder på i en Facebook-grupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya. Vi är många som är helt fascinerade av vad hon lyckas skapa av broderade dukar, herrkostymer och allt allt möjligt annat!

Så jag bad att få skicka några frågor. Jag tror att det är fler än jag som är nyfikna på Anna Sigrids gränslösa kreativitet och också på hennes skicklighet.

Gränslösa? Kanske inte riktigt. Materialet sätter ju gränser hela tiden, och jag undrar om det inte är en del av poängen.

Som Anna Sigrid skrev en gång: ”Ibland får man en idé … eller en gardin!”

***

Hej Anna Sigrid! Du visar helt fantastiska återbruksplagg på Facebook – hur började du din återbruksbana?

Jag har växt upp under små omständigheter, men också i en konstig känslolös tillvaro. Men min mamma visade tilltro till mina åsikter mycket tidigt, eller så saknade hon egna idéer. Så när det syddes eller stickades fick jag komma till tals.

Det syddes mycket under barndomen, och kusinkassar gick mellan familjerna, och jag fick ofta frågan hur jag ville att kläderna skulle se ut. Förmodligen var det en fostran att tänka färg, form och modell, utan att jag visste det då.

Jag var också ”kinkig”: hårt i midja gick bort, hårt runt hals — polotröjor — gick bort.

Och i takt med att jag lärde mig maskinen så började jag sy i smyg …

Älskade ljudet av saxens vandring över bordet, ett krkr krkr, som betydde något förväntansfullt.

Det här är en kass gammal Instamatic-bild som min mamma skannat och förstorat. Men det är en bild av en situation jag minns med värme. Det är min pappa och jag, vi trasslar upp garn. Vi kunde köpa garn, trassel och äffsingar från väverier, och så trasslades det upp och gjordes till nystan. Pappa knöt ryor och så stickades det. Och det fanns alltid ett lugn kring handens arbete. En möjlighet till full koncentration på att göra precis det vi gjorde, och inget annat! Allt utanför stängdes av och jag var ytterst närvarande i nuet. NU är bra! Förmodligen något jag lärde mig, övades in i, där och då och som jag har nytta av idag. NU är bra. 
***

Jag TROR det var så att min pappa var en god inspiratör. Min pappa var född mellan två systrar i en grupp av ”sladdbarn”. Han hade många syskon födda kring 1905–12, sen kom ”sladden” 1920–21 och 1923. Farmor bar elva–tolv barn, sju blev vuxna, så hon var nog rätt sliten. Så sladden, som bestod av mest tjejer, fick tjejfostran: sticka, sy, väva, baka och laga mat. Det gjorde han, och lärde mig.

Morsan stickade … På något sätt var det så i hemmet, att sitta med armarna i kors bara inte gjordes, men tid att lära mig tog hon sig inte. Det syddes, stickades, klipptes mattrasor, trasslades garn. Och det enda (?) godtagbara sättet för kvinnor i vår samhällsklass att umgås var ”syjuntor”.

Min lärare på lågstadiet ”fuskade” också, så vi fick ha syslöjd redan i årskurs två. Broderade en katt, minns jag.

Men innan dess… jag och mina bröder fick hjärnhinneinflammation och vi låg i omgångar på epidemisjukhuset, och där fanns en före detta syfröken som skulle sysselsätta mig (oss?). Också med broderi — jag fick av henne en liten chokladask, sån där åttkantig (Droste?), FULL med broderigarn!

Gick också som bland de första barnen i Västerås på ”fritids” som också var ett värsta pysselparadis, efter läxläsning förstås.

Och den ”riktiga” syslöjden i årskurs tre var väl proppen, trots en ovanligt trist och oinspirerande lärare, denna jäkla slöjdpåse…. i blårandigt Strömmatyg.

Men sedan, syfröken i fyran – där var det kärlek! Och vi fick sy kläder, och sedan dess har jag sytt kläder.

Jag var lång och stor redan som liten, så byxor och skjortor hängde på halv stång, oklädsamt!

För något år sedan var det återträff med mellanstadieklassen, och de berättade med gapande munnar och fascination 50 år efteråt hur jag sydde kläder till hela syskonskaran Trapp, som vi satte upp som teater. Morsans gardiner!

Och på vinden i huset vi bodde i fanns en uppsjö med gamla kläder, till mattrasor, och där var det bara att botanisera och sy. Pappa var vansinnig, han hade förmodligen magneter under fötterna för han lyckades alltid kliva på knappnålar. Hela tiden var det ont om pengar, eller att pengar skulle användas till annat, jag kan inte riktigt säga hur det egentligen var, och min mamma tyckte aldrig att det var nödvändigt att köpa något för det fanns ju kusinkassar, eller att ärva efter mina bröder.

Så, så var det nog, för att jag skulle få som jag ville fick jag fixa det själv. Och det finns massor med ”plagg” jag aldrig haft: V-jeans, parkas … Min ryssmössa, på modet, gjorde jag själv av morsans gamla fårskinnspäls. Den hade tidigare slaktats för att bli värmedyna i bilen.

När jag var elva flyttade vi in till Västerås, vindskläderna följde med, upp på vinden igen. Men det fanns en granne … det var många syskon och förmodligen ont om pengar, men hon hade Burda och sydde jättemycket, till alla barnen, och var en fena på problemlösning och återbruk, återanvändning … Och så kom jag i kontakt med Burda … på tyska visserligen, men med bilder och mönster.

Vad brukar oftast inspirera dig till ett nytt plagg – material som du får syn på, en bild någonstans, ett behov, något annat?

ALLT inspirerar: TV-program, Merlin, Vanity Fair, naturen, utställningar, folkdräkter, men också det befintliga materialet, som finns i mitt förråd. Jag brukar plocka tomma ”ölflak” från bolaget som blir som brickor jag lägger material i. Det kan ligga ett tag, en evighet eller en kvart, band, tråd, spets, dragkedjor, knappar … som matchar i färg och kvalitet, men också att mängden är ”rimlig”.

Bilder, andras alster förstås, inspirerar.

Och att bara lämna hemmet kan vara stimulerande i sig. Jag har ju slutat yrkesarbeta och är ofta hemma.

Barnkappa av ylleduk och linneduk med broderier. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Syr du mest till dig själv eller till andra?

Just nu lagar jag mest till andra. Till före detta arbetskamrater, ”helar” barnkläder, byter dragkedjor — det är tråkigt, men jag har lärt mig att stänga av — och ser till att förlänga livet på kläder. Alltså mer miljötänkande och att rädda andras hushållsekonomi.

Å andra sidan krävs det en viss kreativitet för att laga kläder så att barn, men också deras föräldrar, blir nöjda. Det finns en viss status och stil som föräldrar vill att barnen ska visa upp.

Men snart är trädgårdsarbetet över för i år, vaktelhuset klart och fåglar på plats och arbetet fortsätter inomhus, då syr jag mest till andra.

Framför allt syr jag på lust! Det som faller mig in, lockar, är inspirerande att genomföra, också tekniska utmaningar. Sällan syr jag till mig, jag har ju alla kläder jag behöver. Och lagningar!

Blandar du nytt och gammalt, eller är det en sport att bara återanvända?

Jag använder bara de material som finns i hemmet. Å andra sidan: eftersom många kommer hit med kläder, tyger, gardiner och även helt nya tyger använder jag det som finns. Om jag köper nytt så är det vliseline och dragkedjor.

Men visst är det en sport att använda ”gammalt”. Och det är en sport att spara minsta bit och sedan, trots litenheten, hitta ett användningsområde också för den lilla biten. Men också knäppt material, till exempel sockan i kappan, tavlor som tossor och liknande.

Men en vanlig souvenir vid utlandsresor är textilier eller sybehör på olika sätt. Det är billigt ofta men också roligt att vara i en vanlig affär som en vanlig kund. Så sådant nytt material kommer också till bruk.

Jag jobbar HÅRT på att inte köpa mer material överhuvudtaget. När jag köper material så är det på Tradera, Kupan, Myrorna eller annan loppis. Jag kan också plocka hem sånt som legat, hängt ute. En övergiven handske eller mössa som hängt under några veckor kan också hamna i mitt förråd. Och så, i väntan på.

När jag syr åt andra vill jag återvända deras material. Bonusbarnbarnet fick en ny dyna till Stokke-stolen, tillverkad av mammans fina före detta gardin. En klänning fick hon också av pappans skjorta.  Lilla flickan i Lofoten fick en väst av en tavla som hängt i gammelmorfars arbetsrum, hon fick också bebiskläder av gammelmormors spetsar, och så vidare. Min vän med textilskatten har gett mycket material till mig, och det kommer tillbaka i form av kläder till hennes barnbarn.

Mininecessär av två jeansfickor, försedd med dragkedja upptill och fodrad med gardintyg. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad brukar du få för respons på kläder som du själv använder?

De flesta blir imponerade, som de inte fattar att det GÅR, överhuvudtaget att sy kläder! Många plagg är ”normala” och väcker bara uppståndelse när de får reda på att de är hemsytt. En del plagg är knäppa och det dras på munnar och skrattas, men det är alltid positiva kommentarer.

Och på barnplaggen?

Det är mycket klänningar och det blir så hyllade, kallas ljuvliga och söta. Kapporna får också oerhört positiva kommentarer. Själv blir jag lite störd över mig, för jag är så j-a trött på att tjejer ska vara söta. Och jag gör så mycket ”pynt”-kläder. Jag vill göra mer funktionskläder.

Men jag tänker hela tiden på bekvämligheten, minns barndomens plågor, så inget yllekli mot huden, inga hårda sömmar som trycker eller midjor som sitter åt. Kläder som jag lagar blir väldigt uppskattade av många föräldrar.

Klänning av broderad duk och duk med spetskant. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Gissningsvis, hur mycket tid lägger du i genomsnitt på ett plagg?

Phu … svårt att säga … eftersom jag är luststyrd så kan det gå jättefort, en–två timmar. Men det kan ta massor med tid om det är pärlbroderier eller vanligt broderi. Ibland går jag ”all in” och det tar ALDRIG slut. Jag satt fortfarande och broderade på min brudklänning två timmar innan gästerna kom.

Jag syr också ofta för hand för att ha full kontroll på varje stygn. Sedan fodrar jag ofta, och det tar tid men blir också bra!

Mesta tiden går det åt att slakta, och se till att material blir gångbart igen, tvätta, plockat fritt från trådar och stryka. Och det är så olika arbeten jag gör.

Vad gör du om det inte blir som du har tänkt?

Om plagget blir färdigt och inte som jag tänkt finns det lite olika tillvägagångssätt, ett är att tänka om, ett annat att lägga det i min Röda korset-kasse som när den är full går till Röda korset. Blir det inte färdigt så blir det liggande, och ibland blir det färdigt en annan gång, eller uppsprättat till nytt material.

Har du något projekt som du är extra nöjd med?

Det är olika … beroende på. Jag fick en kasse med trasiga barnkläder och jag lagade ett par blå trikåbyxor, hål på knäet. Jag hade ett resttyg, regnbågsvelour, som blev ett nytt knä, och för att det inte skulle se ”lappat” ut gjorde jag en bakficka av samma tyg. Och den där ungen blev så glad.

En annan unge, hon var normallång och så späd och jag sydde massor med kläder till henne, använde mönster för 3 år, och la på längden. Jag sydde henne en väst, utan bild, med ett pärlbroderi, Pelle Kanin, ungefär 20 centimeter hög. Jättehäftig! Hon var förstummad i en kvart!

Men rätt fort blir det att det senaste projektet är det jag är mest nöjd med.

Barnkappa av herrkostym som inemellan har varit damdräkt. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vilka är dina favoritmaterial?

Rena material, bomull, ull och siden. Där borde ylle stå först!

Vad har du för tips till den som vill börja arbeta som du?

Börja! Om det ska handla om barnkläder måste det gå fort! De växer så fort. Bara GÖR! Och strunta i om det inte blir så bra, för nästa gång blir det bättre. Använd gammalt material så svider inte kostnaden. Barn är okritiska så sy bara. Och låna böcker så du lär dig tekniken, för med rätt teknik blir det lättare.

Barnklänning med duk som ok. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad arbetar du med, eller vad planerar du för, just nu?

Just nu färdigställer jag ett vaktelhus, jag ska hämta vaktlar på lördag [intervjun gjordes tidigare i höstas, Annas anm].

Men jag stickar också på en gammal trasig tröja som ska bli fin, hel och varm. Tröjan är till mig. Den gamla tröjan är tvättad och ligger i materialförrådet, i väntan på … Det är ett elände att ständigt öka i vikt och växa ur kläderna.

Och sedan har jag ett gäng trista surdegar som jag ska färdigställa. Kläder som en kvinna bett mig sy, och det är faktiskt inte så roligt. Och när det är klart har jag en liten flamskvävnad, min gamla grå tröja och annat som ligger på ett ölflak och frestar. På ett annat flak ligger en slaktad flanellskjorta och velourbyxor. Det finns också ett tredje flak, med gardiner från Alviks bibliotek och det där sista i vävstolen, där jag bara har tömt garnspole efter garnspole, så randigt i alla färger och bredder … jag vävde det 1974 och snart händer det, i väntan på!

***

Det tog emot att undanhålla er Anna Sigrids beskrivningar av hur varje plagg har kommit till — men gå med i Facebook-gruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya! så kan ni läsa allihop och många fler!

Tack, Anna Sigrid, för all inspiration som du delar med dig av!

Glad nyhet för alla som inte kan leva utan bryggkaffe

Ni skulle bara veta hur mycket jag har tänkt ut att jag ska berätta för er … det är många, många gånger mer än det som syns här på bloggen.

Ibland är orsaken lika enkel som vardaglig som knäpp: jag har gjort det mesta av arbetet men glömt bort var jag sparade resultatet.

Idag kom jag plötsligt på att bilder på de fantastiska kaffefiltren som jag fick från Henrietta i Karlskrona i somras kanske inte låg i återbruksmappen, där jag har letat efter dem flera gånger, utan i en mapp som heter Henrietta. Ganska logiskt, eller hur?

Så nu får ni också se dem!

Bakgrunden är den här artikeln, och den här — om Anna Laxhed som kom på att hon kunde sy kaffefilter av minibitar av begagnat bomullstyg som hade blivit över, blindtestade dem med vänner och kom fram till att kaffesmaken inte påverkas alls.

Mönstret har ju alla som har filter hemma. Så små bitar av bomullstyg har de flesta som syr. Jag undrade om inte det här skulle kunna bli ett av de första någorlunda lönsamma hantverksmarknadsinslagen på länge och la ut frågan i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, där många medlemmar försöker både ordna det som behövs på olika platser i världen och samla in pengar genom att sälja handgjorda saker här i Sverige.

Några dagar senare fick jag ett fint kuvert med ett ännu finare handgjort kort i från Henrietta — och två filter!

Anna Laxheds idé var att använda vintagetyger från 1970-talet till filtren, och det har Henrietta också gjort. Jag är uppväxt med påslakan i den här stilen — jag tror att det var min farmor som köpte dem åt oss, fantastisk kvalitet, många av dem varade fram till för kanske fem år sedan — och blev så väldigt nostalgisk och glad!

Man kokar filtren på spisen när de är färdigsydda (i artiklarna beskriver Anna Laxhed exakt hur hon gör), sköljer dem och hänger dem på tork efter varje användning och kokar dem igen ibland så att de håller sig rena. Det verkar helt okrångligt.

Vinsten? Ja, inte är ett kaffefilter av papper superdyrt. Men många använder ett par om dagen, eller fler, och räknar man ihop det så blir det en del pengar. Ett sytt filter i bomullstyg håller länge, länge. Och dessutom blir man glad och kanske, som jag, nostalgisk varje gång man ser det!

Henrietta har sytt sina filter på en overlockmaskin, men det går finfint med raksöm och sicksack på en vanlig maskin också.

Se det här som ett tips om …

… du har barn som behöver en bra idé till syslöjden i skolan

… du syr tillsammans med barn hemma och de vill göra egna julklappar till kaffedrickare i släkten

… du syr för att sälja till förmån för något bra

… du vill komma igång med att sy men tycker att mycket verkar krångligt

… du har någon vän som vill göra sig av med gamla vävda tyger

… du har arbetskamrater eller vänner som dricker mycket kaffe och som du vill ge en liten julklapp till

… du är ansvarig för rättvis handel-skåpet i din församling och vill göra en extrasatsning på Eguale-kaffet genom att bjuda på något som passar till det

… du leder någon grupp där det behövs en enkel återbruksaktivitet

Ja, och Henrietta har ju försett mig med finfina tips tidigare också. Till exempel bivaxdukarna!

Klänningen som ”alla” syr

Av Posted on Inga taggar 0

Nu i sommar har jag sett på Facebook, särskilt i en grupp där alla återbrukar tyger, att så många syr klänningar efter samma mönster. Det är ett ganska enkelt mönster med rund ringning, och det finns med och utan korta ärmar och i två längder.

När jag träffade Maria (Garnomera) i juli hade hon en så jättefin sommarklänning på sig. Man ser lite av den här (och här det någon som känner igen bilden så beror det nog på att jag berättade om vår stickträff för ett par veckor sedan!):

Hon hade sytt den själv — av ett begagnat påslakan!

Det mönstret hade hon tillverkat själv, men jag har inte så mycket erfarenhet att jag tror mig om att göra så, så nu har jag letat upp Allers-mönstret och beställt det. Det verkar finnas kvar i lager fastän det är ett par år gammalt:

Lyckas jag göra något som går att använda så lovar jag att visa det!

En annan skjortklänning

Av Posted on Inga taggar 0

Minns ni Ullas fina klänningar av kasserade herrskjortor?

Många har liknande idéer, och det kan man ju förstå — tyget i herrskjortor är ofta så fint. Här är en annan modell!

Tipset om den hittade jag i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, och den som har gjort den är en kreativ sömmerska och mamma som heter Sarah och som har bloggen Life is Beautiful.

Såhär gör man:

Visst känns det som om man måste prova?

Finns det inga storvuxna skjortbärande män i ens närhet så kan man ju fråga på närmaste second hand-inlämning om sorterarna där kan tänka sig att lägga undan några stora skjortor som inte kommer att skickas ut i butiken!

Klänningen Ulla

Det är inte klokt vad en del saker drar ut på tiden — sedan jag började arbeta som lärare (i februari förra året) har jag tappat mycket av stickfarten och helt tappat farten med att skriva ut beskrivningarna till de saker som jag experimentstickar och blir nöjd med. Och det gör väl inget egentligen, världen klarar sig absolut utan mina stickbeskrivningar, men om man har anlitat barn som fotomodeller för att kunna visa plaggen blir det ju så tydligt hur tiden går!

Här är Lydia och Leiah hemma hos Ulla i mars förra året. Fem och två var de då.

Här är Salome ett par veckor tidigare. Hon fyller fem om drygt en månad!

Nu är beskrivningen, som fick namnet Klänningen Ulla, publicerad på Järbo Garns blogg. Men, fasa för en stickbeskrivningstillverkare som mig: en bit hade ramlat bort när jag redigerade den! Och Kalle som har hand om bloggen har semester. Så nu lägger jag ut hela beskrivningen här också, så att ni som vill sätta igång kan göra det.

***

Klänningen Ulla

Här kommer en modell som jag har velat prova länge – och när jag väl gjorde det blev det i samarbete med Ulla i Gamla Uppsala. Hon syr massor av fantastiska kläder till sina barnbarn, många av dem av kasserade herrskjortor, och när jag frågade om hon ville vara med och göra verklighet av en idé sa hon ja direkt. Två av de små klänningarna som jag har gjort tidigare har fått flicknamn. Så nu har den här klänningen hennes namn: Klänningen Ulla.

Den allra första inspirationen kommer från en amerikansk stick- och virkblogg som har ändrat karaktär de senaste åren men som förr innehöll ganska många gratisbeskrivningar. The Purl Bee heter den, och den hör ihop med en känd garn- och tygaffär i New York. På The Purl Bee såg jag en bomullsklänning med ett virkat fyrkantigt ok och en sydd kjoldel.

Den andra inspirationen, om man kan säga så, kommer sig av det faktum att det oftast är svårt att ta vettigt betalt för handstickade plagg här i Sverige – samtidigt som många gärna betalar ganska mycket för kläder annars. Jag har funderat ganska mycket på, och frågat ganska många om, vad man skulle kunna göra för att matcha grupper och enskilda som vill handarbeta till förmån för bra ändamål med de människor som skulle kunna tänka sig att köpa handgjorda plagg, gärna barnplagg.

Den här klänningen har alltså ett stickat ok som är identiskt med det som är början på Två trådändars lilla väst och Två trådändars lilla slipover men som avslutas direkt efter holkärmarna. På det syr man en kjoldel i något tyg som man tycker passar.

Stickar man oket i bomullsgarn passar det förstås bra att sy kjolen i bomullstyg. De båda gröna klänningarna här har bomullskjolar (jag tror att tyget kommer från Panduro). Jag tycker att de skulle kunna vara fina som brudnäbbsplagg på ett sommarbröllop, till exempel. Särskilt om någon i brudparet stickar! Men den första klänningen som Ulla och jag gjorde fick en enfärgad kjoldel i ett sidenliknande tyg. Det blev en festklänning som jag tycker passar året runt!

Klänningarna med grönt ok är stickade i Järbos bomullsgarn Reko, som är gjort av återvunna bomullsfibrer från trikåindustrin – inte bomull som har varit kläder och liksom utvunnits igen utan spillmaterial från klädtillverkning. Det är inte så hårt spunnet, så man får vara lite extra noga med att få med sig alla trådar hela tiden. Vill man vara extra miljövänlig matchar man det såklart med återbrukat tyg i kjoldelen!

Den blå klänningen var den första prototypen, och det oket stickade jag i garn från ett restgarnsbord på en hjälpstickningsdag.

Skarven mellan garnnystan gör jag annars gärna med ryska skarvar, men det fungerar inte så bra med ett glest spunnet bomullsgarn. Bättre att fästa i efterhand, tycker jag. Det finns en del fästmetoder som lämpar sig extra bra för bomull.

Oket är inspirerat av Tant Koftas grundbeskrivning till kofta med fyrkantig ringning. Hennes teknik lärde jag mig på en liten kurs under Stickstämman på Ransberg en gång, och här är den i min förenklade version som en del av er känner igen från andra modeller som jag har gjort.

Holkärmarna är samma som på Baraettendanystanvästen, Två trådändars lilla väst, Två trådändars lilla slipover och Två trådändars lilla västklänning. De är lite släkt med Treochenhalvtimmesvästen också – samma enkla idé.

Det är enkelt att göra klänningen större eller mindre, eller anpassa den till tunnare garn (gröve skulle jag inte rekommendera) genom att justera antalet maskor i halsringningen och antalet okökningar, kanske också längden på livstycket. En tumregel kan vara att utgå ifrån ett antal maskor som är delbart med tio. Ett framstycke ska ha 1,5 tiondelar av maskantalet och så tre extramaskor för knappkanten, ett axelparti ska ha två tiondelar, bakstycket ska ha tre tiondelar. Lägg sedan till fyra maskor för raglanskärningen.

Visst är bilderna av de färdiga klänningarna oroligt vackra? De togs hemma hos Ulla under ett par dagar i mars förra året. Flickorna i grönt och blommigt heter Lydia och Leiah och var fem respektive två år gamla då. Salome i den blå klänningen var tre och ett halvt år men ungefär lika stor som Lydia. Magnus Aronson, som har arbetat tillsammans med mig med många böcker, kom in i Ullas finrum och såg genast att soffhörnet var den vackraste platsen att fotografera dem på.

Garn: Järbo Reko

Tyg: valfritt vävt tyg, inte alltför tjockt eftersom det ska rynkas – på 140–150 centimeters bredd räcker det med kjolens längd + sömsmån + 6 centimeter (till linning)

Storlekar: Den mindre storleken passade till Leia som var två år. Den större passade till Lydia som var fem år.

Stickor: rundsticka nummer 4 med mjuk kabel

Dessutom: nål att fästa garnändar med, knappar, synål, sytråd

Klänningen börjar med halskanten som stickas i rätstickning och som ger den en rektangulär ringning. Resten stickas i slätstickning utom framstyckenas fem yttersta maskor som hela tiden stickas räta. Ärmkanterna är också rätstickade för enkelhetens skull. Oket har en resårkant nertill, och i det sys kjoldelen fast.

Lägg upp 59 (70) m (detta är klänningens halsringning).

V 1: 10 (12) rm (detta blir första framstycket), 1 am (detta blir första raglanmaskan), 10 (12) rm (första axelpartiet), 1 am (andra raglanmaskan), 15 (18) rm (bakstycket), 1 am (tredje raglanmaskan), 10 (12) rm (andra axelpartiet), 1 am (fjärde raglanmaskan), 10 (12) rm (andra framstycket).

De jämna varven är klänningens rätsida.

Varv 2: sticka 10 (12) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 10 (12) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 15 (18) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 10 (12) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 10 (12) rm. Nu ska det vara 67 (78) m på stickan.

Varje ökningsvarv resulterar i åtta nya m.

Varv 3: rm utom raglanmaskorna, som stickas a.

Varv 4: 11 (13) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 12 (14) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 17 (20) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 12 (14) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 11 (13) rm.

Varv 5 (med första halvan av första knapphålet): rm tills 4 m återstår, maska av 2 m, sticka de två sista r.

Varv 6 (med andra halvan av första knapphålet): 2 r, 2 omsl (ersätter de två avmaskade m), 8 (10) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 14 (16) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 19 (22) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 14 (16) rm, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 12 (14) rm.

Varv 7 och alla ojämna varv som följer stickas med aviga m utom de 5 första och 5 sista m som stickas räta.

Varv 8: 13 (15) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 16 (18) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 21 (24) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 16 (18) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 13 (15) rm.

Varv 10: 14 (16) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 18 (20) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 23 (26) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 18 (20) rm, 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, 14 (16) rm.

Varv 12: nu syns raglanränderna ganska tydligt. På detta v och alla ökningsv framöver, *sticka fram till raglanm, 1 omsl, raglanm r, 1 omsl*, upprepa 3 ggr och sticka återstående m räta.

Fortsätt på detta vis fram till v 31 (37). Gör knapphål till exempel vart 18:e v.

Varv 31 (37) (från avigsidan): sticka kantmaskorna r, sticka första framstyckets m a, sticka raglanmaskan a, sticka rm fram till nästa raglanmaska, sedan am fram till och med nästa raglanmaska, rm fram till den fjärde raglanmaskan och am fram till de sista 5 m som stickas r.

Varv 32 (38): som tidigare räta v.

Varv 33 (39): som v 27.

Varv 34 (40): som tidigare räta v.

Varv 35 (41), ärmvarvet: sticka kantmaskorna och sedan am fram till första raglanm, maska av axelpartiets maskor med rm, sticka nästa raglanmaska a och sticka fram till och med nästa raglanmaska med am, maska av andra ärmpartiets maskor med rm, sticka andra framstycket med am och kantmaskorna r.

Ta loss de yttersta 5 m i vardera kanten och lägg dem omlott med knapphålskanten överst – slipoverns rätsida ska vara utåt, och om det behövs kan du dra ut en ögla av rundstickans kabel någonstans så att det går bra att forma stickningen till en cirkel. Trä upp kantmaskorna på vänster sticka så att det blir varannan från vänster kant och varannan från höger. Sticka dem två och två, en från vardera sidan, med am och fortsätt sedan med rätstickning över framstycke-ryggstycke-hela framstycket – nu sitter de ihop, och det är bara att flytta kabelns ögla när det behövs genom att dra ut den på ett annat ställe och vrida den till ett kryss så att den inte töjer ut några maskor.

Sticka sedan resårstickning (1 r, 1 a) i 8–10 v med start i ena sidan. Maska av i resårsticknng.

Fäst alla garnändar och sy i knappar. Förstärk knapphålen med små langettstygn om du vill – dela i så fall garnet i två trådar så att det inte blir för tjockt.

Mät oket tvärs över och klipp till en linning och en kjol.

Linningen ska vara lika lång som okets omkrets plus sömsmån, och bredden kan vara sex – sju centimeter.

Kjolens bredd ska vara 1½-2 gånger okets omkrets + sömsmån. Höjden blir den längd du vill att kjolen ska ha + sömsmån.

Sy kjoldelen till en ”tub”. Fålla nederkanten. Sy två rynktrådar i överkanten och rynka kjolen så att den har samma vidd som oket.

Sy linningen till en ring. Lägg den räta mot räta med kjolen och sy en söm runt om. Vik upp den, pressa med strykjärn, vik in en centimeter och vik den sedan dubbel så att det går att sy fast den för hand på kjolens insida också.

Sy fast den i klänningens ok för hand och med små stygn i samma färg som garnet – en söm i linningens överkant från avigsidan och en i okets nederkant från rätsidan. Linningen ska inte synas från rätsidan.

(Vill du kan du istället för att sy en linning rynka fast kjoldelen i en bit linningsresår som är lika lång som okets omkrets. Då blir klänningen mindre stum i okets nederkant.)