Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Sy

Magiskt och extra bra för återbruk

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken hittade jag på Malmö stadsbibliotek i somras. Den kom ut 2015 i USA, men det verkar som om den har längre livslängd än många svenska böcker — det går i alla fall fortfarande att beställa den på Adlibris. (Och det, kära vänner, betyder att det går att beställa den i närmaste bokhandel också!)

Jag lyckades inte ens packa upp symaskinen under sommaren, men jag bläddrade igenom några böcker ganska noga för att se vad jag skulle kunna börja med när det blir av. Hoppet, hoppet!

Amy Barickman utgår från sex olika plagg och presenterar sex varianter av vart och ett av dem. Sedan fortsätter hon, efter en utförlig beskrivning med många bilder, med att visa hur varje variant kan ta sig ut sydd i olika tygkvaliteter och med vitt skilda mönster och mönsterkombinationer.

Här och där finns det återbruksförlag — som blusen ”The Charlotte”, som är sydd av gamla herrskjortor.

Hon måtte ha blivit bra nöjd med den, för den har hamnat på en extrabild bredvid förordet! Här ser man materialen tydligare: tre olika herrskjortor i samma färger men med olika randning.

Alla mönster visas med bilder av hur man ska lägga mönsterdelarna, men när hon föreslår återbruk berättar hon lite om hur man tar vara på befintliga plagg också.

Här är en kortärmad variant av samma modell.

Boken innehåller fler återbruksmodeller: en kappa som är sydd av en gammal militärfilt (!), till exempel. Återbruk är inte Amy Barickmans fokus, men det dyker upp gång på gång på ett inspirerande sätt.

Men det finaste är nog citaten ur gamla sömnadstexter — Mary Brooks Picken som skrev som klädsömnad på 1920-talet verkar ha varit en mycket medveten och pedagogisk person!

Här kan man se alla modellerna som boken innehåller. Här kan man bläddra bland smakprovssidor. Den första av dem är också en av återbruksmodellerna!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?

Nödvändigt broderi

Här kommer en sak till som jag borde ha berättat för länge sedan — men jag tror inte att det är för sent.

I höstas fick jag en broderisats i en brun pappkasse av min fina vän Kristina. Hon har gjort en utredning av Svenska kyrkans arbete med integration och hälsat på i en rad församlingar för att intervjua volontärer, nyanlända och anställda om hur integrationsarbetet fungerar i vardagen. Och jag har intervjuat henne om det, såklart — intervjun finns bland annat här.

Fellingsbro, en liten ort ganska nära Örebro och ganska nära Västerås, hade många tomma lägenheter för några år sedan och har tagit emot många. Samma sak gäller Frövi. De båda orterna kallas inom Svenska kyrkan tillsammans Näsby Fellingsbro församlingar.

Och den församlingen har tagit fram en broderisats till ett korsstygnsbroderi i blått och gult med texten

Vi är lyckliga nog

att leva i ett land

som människor flyr till

och inte ett land

som människor flyr ifrån

I kassen finns mönster, stramalj att brodera på, en docka gult och en docka blått moulinegarn — allt man behöver för att tillverka en egen bonad att sätta upp på en vägg som man själv (och kanske andra) ofta tittar på, alltså.

Överskottet från försäljningen går till ett av Svenska kyrkans insamlingsprojekt, ett till stöd för kvinnor som har levt i prostitution i Etiopien.

Här finns församlingens kontaktuppgifter! Jag gissar att det är ganska enkelt att skicka broderisatsen eftersom den är alldeles platt.

Anna Sigrid skapar av det som redan finns

Det här kan vara den längsta intervju jag har publicerat här på bloggen. Men det är inget mot kommentarfälten när Anna Sigrid Pettersson visar upp sina kläder på i en Facebook-grupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya. Vi är många som är helt fascinerade av vad hon lyckas skapa av broderade dukar, herrkostymer och allt allt möjligt annat!

Så jag bad att få skicka några frågor. Jag tror att det är fler än jag som är nyfikna på Anna Sigrids gränslösa kreativitet och också på hennes skicklighet.

Gränslösa? Kanske inte riktigt. Materialet sätter ju gränser hela tiden, och jag undrar om det inte är en del av poängen.

Som Anna Sigrid skrev en gång: ”Ibland får man en idé … eller en gardin!”

***

Hej Anna Sigrid! Du visar helt fantastiska återbruksplagg på Facebook – hur började du din återbruksbana?

Jag har växt upp under små omständigheter, men också i en konstig känslolös tillvaro. Men min mamma visade tilltro till mina åsikter mycket tidigt, eller så saknade hon egna idéer. Så när det syddes eller stickades fick jag komma till tals.

Det syddes mycket under barndomen, och kusinkassar gick mellan familjerna, och jag fick ofta frågan hur jag ville att kläderna skulle se ut. Förmodligen var det en fostran att tänka färg, form och modell, utan att jag visste det då.

Jag var också ”kinkig”: hårt i midja gick bort, hårt runt hals — polotröjor — gick bort.

Och i takt med att jag lärde mig maskinen så började jag sy i smyg …

Älskade ljudet av saxens vandring över bordet, ett krkr krkr, som betydde något förväntansfullt.

Det här är en kass gammal Instamatic-bild som min mamma skannat och förstorat. Men det är en bild av en situation jag minns med värme. Det är min pappa och jag, vi trasslar upp garn. Vi kunde köpa garn, trassel och äffsingar från väverier, och så trasslades det upp och gjordes till nystan. Pappa knöt ryor och så stickades det. Och det fanns alltid ett lugn kring handens arbete. En möjlighet till full koncentration på att göra precis det vi gjorde, och inget annat! Allt utanför stängdes av och jag var ytterst närvarande i nuet. NU är bra! Förmodligen något jag lärde mig, övades in i, där och då och som jag har nytta av idag. NU är bra. 
***

Jag TROR det var så att min pappa var en god inspiratör. Min pappa var född mellan två systrar i en grupp av ”sladdbarn”. Han hade många syskon födda kring 1905–12, sen kom ”sladden” 1920–21 och 1923. Farmor bar elva–tolv barn, sju blev vuxna, så hon var nog rätt sliten. Så sladden, som bestod av mest tjejer, fick tjejfostran: sticka, sy, väva, baka och laga mat. Det gjorde han, och lärde mig.

Morsan stickade … På något sätt var det så i hemmet, att sitta med armarna i kors bara inte gjordes, men tid att lära mig tog hon sig inte. Det syddes, stickades, klipptes mattrasor, trasslades garn. Och det enda (?) godtagbara sättet för kvinnor i vår samhällsklass att umgås var ”syjuntor”.

Min lärare på lågstadiet ”fuskade” också, så vi fick ha syslöjd redan i årskurs två. Broderade en katt, minns jag.

Men innan dess… jag och mina bröder fick hjärnhinneinflammation och vi låg i omgångar på epidemisjukhuset, och där fanns en före detta syfröken som skulle sysselsätta mig (oss?). Också med broderi — jag fick av henne en liten chokladask, sån där åttkantig (Droste?), FULL med broderigarn!

Gick också som bland de första barnen i Västerås på ”fritids” som också var ett värsta pysselparadis, efter läxläsning förstås.

Och den ”riktiga” syslöjden i årskurs tre var väl proppen, trots en ovanligt trist och oinspirerande lärare, denna jäkla slöjdpåse…. i blårandigt Strömmatyg.

Men sedan, syfröken i fyran – där var det kärlek! Och vi fick sy kläder, och sedan dess har jag sytt kläder.

Jag var lång och stor redan som liten, så byxor och skjortor hängde på halv stång, oklädsamt!

För något år sedan var det återträff med mellanstadieklassen, och de berättade med gapande munnar och fascination 50 år efteråt hur jag sydde kläder till hela syskonskaran Trapp, som vi satte upp som teater. Morsans gardiner!

Och på vinden i huset vi bodde i fanns en uppsjö med gamla kläder, till mattrasor, och där var det bara att botanisera och sy. Pappa var vansinnig, han hade förmodligen magneter under fötterna för han lyckades alltid kliva på knappnålar. Hela tiden var det ont om pengar, eller att pengar skulle användas till annat, jag kan inte riktigt säga hur det egentligen var, och min mamma tyckte aldrig att det var nödvändigt att köpa något för det fanns ju kusinkassar, eller att ärva efter mina bröder.

Så, så var det nog, för att jag skulle få som jag ville fick jag fixa det själv. Och det finns massor med ”plagg” jag aldrig haft: V-jeans, parkas … Min ryssmössa, på modet, gjorde jag själv av morsans gamla fårskinnspäls. Den hade tidigare slaktats för att bli värmedyna i bilen.

När jag var elva flyttade vi in till Västerås, vindskläderna följde med, upp på vinden igen. Men det fanns en granne … det var många syskon och förmodligen ont om pengar, men hon hade Burda och sydde jättemycket, till alla barnen, och var en fena på problemlösning och återbruk, återanvändning … Och så kom jag i kontakt med Burda … på tyska visserligen, men med bilder och mönster.

Vad brukar oftast inspirera dig till ett nytt plagg – material som du får syn på, en bild någonstans, ett behov, något annat?

ALLT inspirerar: TV-program, Merlin, Vanity Fair, naturen, utställningar, folkdräkter, men också det befintliga materialet, som finns i mitt förråd. Jag brukar plocka tomma ”ölflak” från bolaget som blir som brickor jag lägger material i. Det kan ligga ett tag, en evighet eller en kvart, band, tråd, spets, dragkedjor, knappar … som matchar i färg och kvalitet, men också att mängden är ”rimlig”.

Bilder, andras alster förstås, inspirerar.

Och att bara lämna hemmet kan vara stimulerande i sig. Jag har ju slutat yrkesarbeta och är ofta hemma.

Barnkappa av ylleduk och linneduk med broderier. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Syr du mest till dig själv eller till andra?

Just nu lagar jag mest till andra. Till före detta arbetskamrater, ”helar” barnkläder, byter dragkedjor — det är tråkigt, men jag har lärt mig att stänga av — och ser till att förlänga livet på kläder. Alltså mer miljötänkande och att rädda andras hushållsekonomi.

Å andra sidan krävs det en viss kreativitet för att laga kläder så att barn, men också deras föräldrar, blir nöjda. Det finns en viss status och stil som föräldrar vill att barnen ska visa upp.

Men snart är trädgårdsarbetet över för i år, vaktelhuset klart och fåglar på plats och arbetet fortsätter inomhus, då syr jag mest till andra.

Framför allt syr jag på lust! Det som faller mig in, lockar, är inspirerande att genomföra, också tekniska utmaningar. Sällan syr jag till mig, jag har ju alla kläder jag behöver. Och lagningar!

Blandar du nytt och gammalt, eller är det en sport att bara återanvända?

Jag använder bara de material som finns i hemmet. Å andra sidan: eftersom många kommer hit med kläder, tyger, gardiner och även helt nya tyger använder jag det som finns. Om jag köper nytt så är det vliseline och dragkedjor.

Men visst är det en sport att använda ”gammalt”. Och det är en sport att spara minsta bit och sedan, trots litenheten, hitta ett användningsområde också för den lilla biten. Men också knäppt material, till exempel sockan i kappan, tavlor som tossor och liknande.

Men en vanlig souvenir vid utlandsresor är textilier eller sybehör på olika sätt. Det är billigt ofta men också roligt att vara i en vanlig affär som en vanlig kund. Så sådant nytt material kommer också till bruk.

Jag jobbar HÅRT på att inte köpa mer material överhuvudtaget. När jag köper material så är det på Tradera, Kupan, Myrorna eller annan loppis. Jag kan också plocka hem sånt som legat, hängt ute. En övergiven handske eller mössa som hängt under några veckor kan också hamna i mitt förråd. Och så, i väntan på.

När jag syr åt andra vill jag återvända deras material. Bonusbarnbarnet fick en ny dyna till Stokke-stolen, tillverkad av mammans fina före detta gardin. En klänning fick hon också av pappans skjorta.  Lilla flickan i Lofoten fick en väst av en tavla som hängt i gammelmorfars arbetsrum, hon fick också bebiskläder av gammelmormors spetsar, och så vidare. Min vän med textilskatten har gett mycket material till mig, och det kommer tillbaka i form av kläder till hennes barnbarn.

Mininecessär av två jeansfickor, försedd med dragkedja upptill och fodrad med gardintyg. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad brukar du få för respons på kläder som du själv använder?

De flesta blir imponerade, som de inte fattar att det GÅR, överhuvudtaget att sy kläder! Många plagg är ”normala” och väcker bara uppståndelse när de får reda på att de är hemsytt. En del plagg är knäppa och det dras på munnar och skrattas, men det är alltid positiva kommentarer.

Och på barnplaggen?

Det är mycket klänningar och det blir så hyllade, kallas ljuvliga och söta. Kapporna får också oerhört positiva kommentarer. Själv blir jag lite störd över mig, för jag är så j-a trött på att tjejer ska vara söta. Och jag gör så mycket ”pynt”-kläder. Jag vill göra mer funktionskläder.

Men jag tänker hela tiden på bekvämligheten, minns barndomens plågor, så inget yllekli mot huden, inga hårda sömmar som trycker eller midjor som sitter åt. Kläder som jag lagar blir väldigt uppskattade av många föräldrar.

Klänning av broderad duk och duk med spetskant. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Gissningsvis, hur mycket tid lägger du i genomsnitt på ett plagg?

Phu … svårt att säga … eftersom jag är luststyrd så kan det gå jättefort, en–två timmar. Men det kan ta massor med tid om det är pärlbroderier eller vanligt broderi. Ibland går jag ”all in” och det tar ALDRIG slut. Jag satt fortfarande och broderade på min brudklänning två timmar innan gästerna kom.

Jag syr också ofta för hand för att ha full kontroll på varje stygn. Sedan fodrar jag ofta, och det tar tid men blir också bra!

Mesta tiden går det åt att slakta, och se till att material blir gångbart igen, tvätta, plockat fritt från trådar och stryka. Och det är så olika arbeten jag gör.

Vad gör du om det inte blir som du har tänkt?

Om plagget blir färdigt och inte som jag tänkt finns det lite olika tillvägagångssätt, ett är att tänka om, ett annat att lägga det i min Röda korset-kasse som när den är full går till Röda korset. Blir det inte färdigt så blir det liggande, och ibland blir det färdigt en annan gång, eller uppsprättat till nytt material.

Har du något projekt som du är extra nöjd med?

Det är olika … beroende på. Jag fick en kasse med trasiga barnkläder och jag lagade ett par blå trikåbyxor, hål på knäet. Jag hade ett resttyg, regnbågsvelour, som blev ett nytt knä, och för att det inte skulle se ”lappat” ut gjorde jag en bakficka av samma tyg. Och den där ungen blev så glad.

En annan unge, hon var normallång och så späd och jag sydde massor med kläder till henne, använde mönster för 3 år, och la på längden. Jag sydde henne en väst, utan bild, med ett pärlbroderi, Pelle Kanin, ungefär 20 centimeter hög. Jättehäftig! Hon var förstummad i en kvart!

Men rätt fort blir det att det senaste projektet är det jag är mest nöjd med.

Barnkappa av herrkostym som inemellan har varit damdräkt. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vilka är dina favoritmaterial?

Rena material, bomull, ull och siden. Där borde ylle stå först!

Vad har du för tips till den som vill börja arbeta som du?

Börja! Om det ska handla om barnkläder måste det gå fort! De växer så fort. Bara GÖR! Och strunta i om det inte blir så bra, för nästa gång blir det bättre. Använd gammalt material så svider inte kostnaden. Barn är okritiska så sy bara. Och låna böcker så du lär dig tekniken, för med rätt teknik blir det lättare.

Barnklänning med duk som ok. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad arbetar du med, eller vad planerar du för, just nu?

Just nu färdigställer jag ett vaktelhus, jag ska hämta vaktlar på lördag [intervjun gjordes tidigare i höstas, Annas anm].

Men jag stickar också på en gammal trasig tröja som ska bli fin, hel och varm. Tröjan är till mig. Den gamla tröjan är tvättad och ligger i materialförrådet, i väntan på … Det är ett elände att ständigt öka i vikt och växa ur kläderna.

Och sedan har jag ett gäng trista surdegar som jag ska färdigställa. Kläder som en kvinna bett mig sy, och det är faktiskt inte så roligt. Och när det är klart har jag en liten flamskvävnad, min gamla grå tröja och annat som ligger på ett ölflak och frestar. På ett annat flak ligger en slaktad flanellskjorta och velourbyxor. Det finns också ett tredje flak, med gardiner från Alviks bibliotek och det där sista i vävstolen, där jag bara har tömt garnspole efter garnspole, så randigt i alla färger och bredder … jag vävde det 1974 och snart händer det, i väntan på!

***

Det tog emot att undanhålla er Anna Sigrids beskrivningar av hur varje plagg har kommit till — men gå med i Facebook-gruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya! så kan ni läsa allihop och många fler!

Tack, Anna Sigrid, för all inspiration som du delar med dig av!

Glad nyhet för alla som inte kan leva utan bryggkaffe

Ni skulle bara veta hur mycket jag har tänkt ut att jag ska berätta för er … det är många, många gånger mer än det som syns här på bloggen.

Ibland är orsaken lika enkel som vardaglig som knäpp: jag har gjort det mesta av arbetet men glömt bort var jag sparade resultatet.

Idag kom jag plötsligt på att bilder på de fantastiska kaffefiltren som jag fick från Henrietta i Karlskrona i somras kanske inte låg i återbruksmappen, där jag har letat efter dem flera gånger, utan i en mapp som heter Henrietta. Ganska logiskt, eller hur?

Så nu får ni också se dem!

Bakgrunden är den här artikeln, och den här — om Anna Laxhed som kom på att hon kunde sy kaffefilter av minibitar av begagnat bomullstyg som hade blivit över, blindtestade dem med vänner och kom fram till att kaffesmaken inte påverkas alls.

Mönstret har ju alla som har filter hemma. Så små bitar av bomullstyg har de flesta som syr. Jag undrade om inte det här skulle kunna bli ett av de första någorlunda lönsamma hantverksmarknadsinslagen på länge och la ut frågan i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, där många medlemmar försöker både ordna det som behövs på olika platser i världen och samla in pengar genom att sälja handgjorda saker här i Sverige.

Några dagar senare fick jag ett fint kuvert med ett ännu finare handgjort kort i från Henrietta — och två filter!

Anna Laxheds idé var att använda vintagetyger från 1970-talet till filtren, och det har Henrietta också gjort. Jag är uppväxt med påslakan i den här stilen — jag tror att det var min farmor som köpte dem åt oss, fantastisk kvalitet, många av dem varade fram till för kanske fem år sedan — och blev så väldigt nostalgisk och glad!

Man kokar filtren på spisen när de är färdigsydda (i artiklarna beskriver Anna Laxhed exakt hur hon gör), sköljer dem och hänger dem på tork efter varje användning och kokar dem igen ibland så att de håller sig rena. Det verkar helt okrångligt.

Vinsten? Ja, inte är ett kaffefilter av papper superdyrt. Men många använder ett par om dagen, eller fler, och räknar man ihop det så blir det en del pengar. Ett sytt filter i bomullstyg håller länge, länge. Och dessutom blir man glad och kanske, som jag, nostalgisk varje gång man ser det!

Henrietta har sytt sina filter på en overlockmaskin, men det går finfint med raksöm och sicksack på en vanlig maskin också.

Se det här som ett tips om …

… du har barn som behöver en bra idé till syslöjden i skolan

… du syr tillsammans med barn hemma och de vill göra egna julklappar till kaffedrickare i släkten

… du syr för att sälja till förmån för något bra

… du vill komma igång med att sy men tycker att mycket verkar krångligt

… du har någon vän som vill göra sig av med gamla vävda tyger

… du har arbetskamrater eller vänner som dricker mycket kaffe och som du vill ge en liten julklapp till

… du är ansvarig för rättvis handel-skåpet i din församling och vill göra en extrasatsning på Eguale-kaffet genom att bjuda på något som passar till det

… du leder någon grupp där det behövs en enkel återbruksaktivitet

Ja, och Henrietta har ju försett mig med finfina tips tidigare också. Till exempel bivaxdukarna!