Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Sy

Alla ska få se

Av Posted on Inga taggar 1
Foto: Michael Brannäs

Den här bilden fick jag se på Facebook häromdagen. Det var en väninna som hade delat den vidare, som det heter. Så jag skrev till fotografen, Michael Brannäs, och frågade om han ville att den skulle publiceras här på Ett varv till-bloggen också.

Såhär var bildtexten:

Jag var på reportageresa i Belarus, åkte till Tjernobyl.
Där i det förbjudna området där inga fick bo, på grund av den radioaktiva strålningen.
Men här i en liten rysk stuga bodde hon med en berusad man och en deprimerad son.
Hon hade handarbetat dessa fantastiska kuddar och överdrag som hon skickade till en syster i Moskva som sålde dem vidare så att hon fick lite pengar, för hon hade det riktigt fattigt.
Hon blev så rörd och stolt när jag frågade om jag fick ta en bild.
Jag sa att hela Sverige kommer att se bilden, en mild lögn … för att göra henne glad …

Nu är vi i alla fall några till som har sett hennes broderier. Jag tror att vi dessutom har beundrat dem allihop. Och att vi kommer att minnas henne med beundran. Så många timmar och något vackert mitt i allt som bara verkar vara alldeles förstört.

Hjärta mot smärta

Bild lånad från Herzkissen Hamburg e.V.

Efter en vecka full av ändringar (Kalmar där jag bor har fått lokala allmänna råd) och mycket extraarbete med dem blev jag så glad när jag fick syn på den här bilden i morse.

Det var min väninna Silke i Bonn som delade den vidare på Facebook från Herzkissen e.V. Hamburg:s sida.

Om man har blivit opererad för bröstcancer har man ofta operationsärr i armhålan och lite nedanför, och det kan göra väldigt ont och vara svårt att slappna av när armen rör vid kroppen.

En sådan här hjärtformad kudde kan hjälpa mycket då.

Annika som är med i samma handarbetsgrupp som jag på Facebook berättade när hon fick se bilden att hon själv använde en kudde (inte hjärtformad men ändå) efter en operation och att hon nu syr kuddar åt andra nyopererade.

Om någon av er plockar upp den här idén och gör något av den, så hör gärna av er och berätta! Herzkissen Hamburg e.V. kallar den ”Herz gegen Schmerz” (hjärta mot smärta) och syr och delar ut ungefär 1250 sådana varje år. Man kan tänka sig att det skulle kunna finnas behov här i Sverige också!

Att sy en filt

Av Posted on Inga taggar 1

Vad gör man om det är så väldigt mycket roligare att sticka eller virka koftor, mössor och sockor än att sticka eller virka filtar?

Det kan låta som ett lyxproblem, men om man just har engagerat sig i babypaketsarbete och verkligen vill göra en insats kan det verkligen sätta käppar i hjulet. Eller kanske stickor i spinnrocken.

I tisdags var jag och hälsade på Gemensamma krafter, en nystartad öppen grupp i Garvaregården i Lindsdal där de flesta håller på med babypaket. De hade lyckats samla ihop allt som behövdes till mer än femton babypaket på bara ett par veckor — minus filtarna som det bara fanns två av.

Här är ett tips om någon mer har hamnat i den situationen: The Self-Binding Baby Blanket!

Titta noga så går det bra att förstå oavsett om Shannon pratar lite för fort eller inte! Och det går att sänka hastigheten på filmen också — det gjorde jag ofta när jag arbetade på folkhögskola. Klicka på kugghjulet så dyker ett reglage för hastighet upp bland flera valmöjligheter som gäller annat.

Kom ihåg att det naturligtvis går finfint att återanvända tyger till sådana här filtar! Mönstrade påslakan kan bli jättefina till det ena lagret.

Magiskt och extra bra för återbruk

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken hittade jag på Malmö stadsbibliotek i somras. Den kom ut 2015 i USA, men det verkar som om den har längre livslängd än många svenska böcker — det går i alla fall fortfarande att beställa den på Adlibris. (Och det, kära vänner, betyder att det går att beställa den i närmaste bokhandel också!)

Jag lyckades inte ens packa upp symaskinen under sommaren, men jag bläddrade igenom några böcker ganska noga för att se vad jag skulle kunna börja med när det blir av. Hoppet, hoppet!

Amy Barickman utgår från sex olika plagg och presenterar sex varianter av vart och ett av dem. Sedan fortsätter hon, efter en utförlig beskrivning med många bilder, med att visa hur varje variant kan ta sig ut sydd i olika tygkvaliteter och med vitt skilda mönster och mönsterkombinationer.

Här och där finns det återbruksförlag — som blusen ”The Charlotte”, som är sydd av gamla herrskjortor.

Hon måtte ha blivit bra nöjd med den, för den har hamnat på en extrabild bredvid förordet! Här ser man materialen tydligare: tre olika herrskjortor i samma färger men med olika randning.

Alla mönster visas med bilder av hur man ska lägga mönsterdelarna, men när hon föreslår återbruk berättar hon lite om hur man tar vara på befintliga plagg också.

Här är en kortärmad variant av samma modell.

Boken innehåller fler återbruksmodeller: en kappa som är sydd av en gammal militärfilt (!), till exempel. Återbruk är inte Amy Barickmans fokus, men det dyker upp gång på gång på ett inspirerande sätt.

Men det finaste är nog citaten ur gamla sömnadstexter — Mary Brooks Picken som skrev som klädsömnad på 1920-talet verkar ha varit en mycket medveten och pedagogisk person!

Här kan man se alla modellerna som boken innehåller. Här kan man bläddra bland smakprovssidor. Den första av dem är också en av återbruksmodellerna!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?