Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Sy

Lite ny kreativitet i isoleringen

Av Posted on Inga taggar 0

Under det senaste året har jag läst och hört ganska mycket om människor som far illa men också en hel del om människor som har upptäckt nya kreativa möjligheter. Min väninna Marjolijne i Eemnes i Nederländerna har lärt sig att sy dockor med hjälp av en webbkurs och fortsatt med det. Här är en liten intervju med henne!

***

Marjolijne. Bild: privat

Hej Marjolijne! Du skickade ju en bild till mig av en docka som du hade sytt. Vad heter den sortens dockor?

Det är en Waldorfdocka. I Nederländerna kallar vi dem också zonnekindpoppen, alltså solskensdockor. Modellen kommer från den antroposofiska rörelsen, men jag började sy dem bara för att de är fina.

Vad hade du för dockor under din uppväxt?

När jag växte upp hade jag mest plastdockor. En del hade tykropp, men de flesta var helt och hållet av plast. Jag älskade att leka med dem, men jag tyckte också väldigt mycket om mina tygdjur eftersom de var mjukare.

En av Marjolijnes första dockor. Lägg märke till att den är klädd i en Två trådändars lilla väst! Bild: privat

Är den här sortens dockor populära i Nederländerna?

I vissa grupper är de populära, mest bland antroposoferna.

Hur kom du på att du skulle göra den första dockan?

En av mina tyska vänner hade köpt en docka och var så entusiastisk över den. Jag blev så glad av att höra henne berätta om den, och bilderna som hon skickade var så fina. Kvinnorna som hade gjort den dockan säljer också mönster till dockor och kläder. Först gick jag en kurs i hur man gör dockorna. Det hjälpte mig att lista ut hur man får huvudet att bli riktigt bra. När den var slut köpte jag en bok med mönster till alla möjliga dockstorlekar och modeller, och sedan beställde jag mönstret till den docka som min väninna hade köpt. Jag beställde det från Tyskland, men mönstren finns på engelska också.

I sparkdräkt och med pälshår. Bild: privat

Var hittade du mönstret och alla material?

Mönstret är från Mariengold, och det är det bästa mönstret av dem jag har sett. Om man vill ha ett gratismönster kan man ladda ner ett från till exempel Zonnekindpoppen — det är på holländska.

Materialen köpte jag från hantverksbutiker som är specialiserade på material till dockor. Jag vet att Mariengold också säljer det man behöver, men jag hittade en butik som ligger nära mig. En bra sak är att om man inte har någon symaskin kan man beställa satser från Mariengold där en del sömmar redan är sydda så att det går att göra dockan färdig med bara handsömnad.

Med garnhår och i hängsleklänning. Bild: privat

Hur lång tid tar det för dig att göra en docka? Tycker du om att arbeta många timmar under en dag, eller sprider du ut arbetet under länge perioder?

Om jag verkligen anstränger mig kan jag bli klar med en docka på en helg. Men oftast tar jag en vecka på mig. När jag höll på med kursen tog en docka fyra tvåtimmarspass och lite extratid hemma. Men när dockan är klar vill man ju göra kläder till den, och det tar också sin tid!

Brukar du planera hur dockan ska se ut och hålla fast vid det, eller har du ändrat dig eller improviserat någon gång?

Jag följer verkligen mönstret — ibland gör jag öron också, och ibland inte. Innan man börjar måste man ju ha bestämt sig för hudfärg och matcha hårfärg och ögonfärg med den så att det blir bra.

Blond och lite rufsig och med hängslebyxor och virkade tofflor. Bild: privat

Är det något arbetsmoment som du tycker extra mycket om?

Ögonblicket när man kan se hur ansiktet börjar bli en personlighet! Det är så fint när man syr ögonen och munnen och dockan liksom blir levande. Och så tycker jag om när jag får börja klä dockan. Det är den roligaste delen av arbetet.

Var det något som var oväntat svårt?

Att få ögonen riktigt fina och lika. Jag skulle rekommendera att man övar det i förväg på en separat tygbit.

Vilka är det som får dina dockor?

En del av dem har jag behållit, men jag har också gjort en åt min brorsdotter och en åt min brorson. Och så gjorde jag en åt en vän som fick sitt första barnbarn. Men jag måste bestämma från början att jag ska ge bort dockan som jag ska göra — annars börjar jag tycka för mycket om den och det blir så svårt att ge bort den.

I tyllkjol och omlottröja. Bild privat

Vad tror du att praktiskt, kreativt arbete kan betyda under den här tiden när vi blir uppmanade att isolera oss, när så mycket är oförutsägbart och när vi får så mycket nyheter som inte alls är positiva?

Jag tror att det alltid är bra att skapa något vackert. Det finns en tillfredsställelse i det. Och det är ett trevligt sätt att använda sin tid när man inte kan göra så mycket. Det hjälper en också att sätta fokus på något annat. Jag kan inte tänka för mycket när jag håller på med något kreativt.

Liten overalldocka. Bild: privat

Vad skulle du vilja säga till någon som funderat på att prova att göra något som han eller hon aldrig tidigare har gjort?

Gör det! Se till att du har bra instruktioner och material — det hjälper alltid. Men kom också ihåg att inte bli besviken om ditt första försök inte blir precis som du hoppas. Ge dig själv tid att lära dig det nya och att växa genom den processen.

Vad är ditt nästa projekt?

Just nu har jag inget. Men jag hoppas att det dyker upp något snart. Kanske hör jag om ett barn som skulle vilja ha en docka, och då kan jag göra en åt honom eller henne.

***

Tack Marjolijne!

Lena stickar Klänningen Ulla

Ett tag nu har jag funderat på om jag borde göra en version av Klänningen Ulla där sprundet inte tar slut i och med oket utan fortsätter ner i kjoldelen. Antingen skulle man kunna göra det som en kappknäppning hela vägen ner framtill, eller också skulle man kunna flytta knäppningen till ryggen och bara förlänga sprundet kanske tio centimeter. Båda delarna skulle i alla fall innebära att det blir lättare att ta på och av klänningen. Vad säger ni som har stickat den?

Bild: Lena Svensson

En som har börjat experimentera med modellen ganska nyligen är Lena. Här är ett exemplar som hon har blivit klar med.

Och här är en till.

Visst är de fina?

Bild: Dolores Elofsson

Och här är en bild som jag sparade för ett tag sedan men har glömt att visa — Dolores har gjort den.

Plötsligt högsta mode

Av Posted on Inga taggar 2

Gunbritt arbetar med Hjälpstickans insamlingar och utdelningar i Skåne och tar emot garngåvor. Ibland ligger det halvfärdiga stickningar i påsarna.

För ett år sedan såg hon en beskrivning till en enkel vante sydd med återbrukat stickat ”yttertyg” och fleecefoder, och hon provade och blev nöjd.

Ungefär 20 par sådana vantar har hon sytt sedan dess.

Och nu är de plötsligt högsta mode!

Här är ett tidigt projekt, en barntröja som precis räckte till ett par.

Såhär kan det se ut när Gunbritt har packat upp en påse. Någon kom en bra bit på ett bakstycke och kanske ett framstycke, eller kanske på en rundstickad nederdel till en tröja, som här … men så tog det stopp.

De vita mönsterdelarna är fleecefodret. Tack vare att stycket är rundstickat slipper Gunbritt en sidsöm.

”Alla dessa sydda vantar är fodrade med tunn fleece”, berättar Gunbritt. ”En tunn fleecefilt räcker till nio par vantar. Det blir varma och behagliga vantar till behövande.”

Och såhär blev de färdiga vantarna av just den stickningen.

”[Att sy så många vantar på det här viset] har varit möjligt för mig eftersom Hjälpstickans inlämningsställen i Simrishamn förutom stickade plagg till vuxna även tar emot restgarner och garn som bara ligger och tar plats”, skriver Gunbritt . ”Där dyker emellanåt upp påbörjade arbeten som vi tar hand om på bästa sätt. Detta är några av dem.”

Bernie Sanders skulle nog ha nickat bakom sin mask och kanske vinkat med sina stora vantar om detta hade nått fram till honom!

Alla ska få se

Av Posted on Inga taggar 2
Foto: Michael Brannäs

Den här bilden fick jag se på Facebook häromdagen. Det var en väninna som hade delat den vidare, som det heter. Så jag skrev till fotografen, Michael Brannäs, och frågade om han ville att den skulle publiceras här på Ett varv till-bloggen också.

Såhär var bildtexten:

Jag var på reportageresa i Belarus, åkte till Tjernobyl.
Där i det förbjudna området där inga fick bo, på grund av den radioaktiva strålningen.
Men här i en liten rysk stuga bodde hon med en berusad man och en deprimerad son.
Hon hade handarbetat dessa fantastiska kuddar och överdrag som hon skickade till en syster i Moskva som sålde dem vidare så att hon fick lite pengar, för hon hade det riktigt fattigt.
Hon blev så rörd och stolt när jag frågade om jag fick ta en bild.
Jag sa att hela Sverige kommer att se bilden, en mild lögn … för att göra henne glad …

Nu är vi i alla fall några till som har sett hennes broderier. Jag tror att vi dessutom har beundrat dem allihop. Och att vi kommer att minnas henne med beundran. Så många timmar och något vackert mitt i allt som bara verkar vara alldeles förstört.

Hjärta mot smärta

Bild lånad från Herzkissen Hamburg e.V.

Efter en vecka full av ändringar (Kalmar där jag bor har fått lokala allmänna råd) och mycket extraarbete med dem blev jag så glad när jag fick syn på den här bilden i morse.

Det var min väninna Silke i Bonn som delade den vidare på Facebook från Herzkissen e.V. Hamburg:s sida.

Om man har blivit opererad för bröstcancer har man ofta operationsärr i armhålan och lite nedanför, och det kan göra väldigt ont och vara svårt att slappna av när armen rör vid kroppen.

En sådan här hjärtformad kudde kan hjälpa mycket då.

Annika som är med i samma handarbetsgrupp som jag på Facebook berättade när hon fick se bilden att hon själv använde en kudde (inte hjärtformad men ändå) efter en operation och att hon nu syr kuddar åt andra nyopererade.

Om någon av er plockar upp den här idén och gör något av den, så hör gärna av er och berätta! Herzkissen Hamburg e.V. kallar den ”Herz gegen Schmerz” (hjärta mot smärta) och syr och delar ut ungefär 1250 sådana varje år. Man kan tänka sig att det skulle kunna finnas behov här i Sverige också!

Att sy en filt

Av Posted on Inga taggar 1

Vad gör man om det är så väldigt mycket roligare att sticka eller virka koftor, mössor och sockor än att sticka eller virka filtar?

Det kan låta som ett lyxproblem, men om man just har engagerat sig i babypaketsarbete och verkligen vill göra en insats kan det verkligen sätta käppar i hjulet. Eller kanske stickor i spinnrocken.

I tisdags var jag och hälsade på Gemensamma krafter, en nystartad öppen grupp i Garvaregården i Lindsdal där de flesta håller på med babypaket. De hade lyckats samla ihop allt som behövdes till mer än femton babypaket på bara ett par veckor — minus filtarna som det bara fanns två av.

Här är ett tips om någon mer har hamnat i den situationen: The Self-Binding Baby Blanket!

Titta noga så går det bra att förstå oavsett om Shannon pratar lite för fort eller inte! Och det går att sänka hastigheten på filmen också — det gjorde jag ofta när jag arbetade på folkhögskola. Klicka på kugghjulet så dyker ett reglage för hastighet upp bland flera valmöjligheter som gäller annat.

Kom ihåg att det naturligtvis går finfint att återanvända tyger till sådana här filtar! Mönstrade påslakan kan bli jättefina till det ena lagret.