Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Panzisjukhuset i Kongo

Läs om Denis Mukwege och Panzisjukhuset

Den här lilla boktipslistan borde jag ha skrivit för länge sedan.

Tyvärr är det som Denis Mukwege berättade för tio–femton år sedan minst lika aktuellt nu.

Att skriva en biografi över någon som man beundrar mycket är både ett drömuppdrag och ett mycket svårt uppdrag för de flesta författare. Jag måste erkänna att jag ofta tröttnar ganska snabbt på stilen i biografier av typerna livsberättelse (så kunde det heta i bokbranschen för några år sedan, jag vet inte om begreppet finns kvar nu) eller hjälteberättelse — de välter så lätt över i dramatiseringsiver och överdrivna personbeskrivningar. Men eftersom det är de här tre böckerna som finns på svenska, och eftersom de innehåller så mycket om den situation som Denis Mukwege och hans medarbetare arbetar i, så vill jag gärna rekommendera dem ändå. Låna dem på biblioteket om inte annat!

De glömda kvinnornas röst var den första som kom ut, 2009, och den har kommit i både e-utgåva och i pocketutgåva sedan dess. Birger Thureson, som har skrivit den, har arbetat på den kristna dagstidningen Dagen, och boken gavs ut i samarbete mellan ett förlag och PMU, en av de svenska biståndsorganisationer som har stöttat Denis Mukwege och Panzisjukhuset i många år. Birger Thureson byggde den på intervjuer med kvinnor som hade fått vård och stöd på Panzisjukhuset. Den finns översatt till engelska och tyska.

Boken Mukwege är mer en enpersonsbiografi, också den skriven av en journalist med bakgrund i den kristna tidningsvärlden — Berthil Åkerlund som har arbetat på Svenska Journalen och som före den här boken hade skrivit andra böcker som utspelar sig i afrikanska länder, bland andra Hon ville överleva och Vattenkriget. Det är klart att det inte går att skriva om Denis Mukwege utan att berätta historien om Panzisjukhuset, och det var säkert inte meningen heller. Den här boken kom ut första gången 2013, så den innehåller lite mer än den tidigare.

För inte så länge sedan kom Birger Thuresons andra bok om kvinnorna på Panzisjukhuset, De reste sig och gick vidare. Också den är utgiven i samarbete med PMU.

Den franska dokumentärfilm, Mukwege — att läka Kongos kvinnor, som har visats här i Sverige och funnits på UR Play, har delvis samma problem som många sådana här böcker, tycker jag. Jag visade den för mina klasser när jag undervisade i religionskunskap på en folkhögskola och vi skulle sätta oss in i vad etik är, och varje gång jag såg den var den förstås oerhört omskakande. Samtidigt blev jag störd av hur filmteamet hade arbetat för att få till effekter.

Så om man vill komplettera sina intryck tycker jag att man ska söka på ”Denis Mukwege” på Youtube och ta del av några intervjuer och tal. Då får man mer av hans eget sätt att resonera och berätta, och för mig blir det verkligare. Men att läsa en av de här böckerna är, även om författarens sätt att skriva inte riktigt stämmer med vad man hade hoppats för ämnets skull, också ett bra sätt att försöka sätta sig in i situationen.

Fem mössor till

Mössan till vänster är en restgarnsmössa som jag har ångrat många gånger att jag satte igång. Jag fick tag i ett nystan som bestod av massor av bitar i olika längder, och jag orkade inte göra ryska skarvar just då utan tänkte bara att jag fäster senare. O vad det har tagit tid att fästa … Men fem mininystan och ett par riktigt korta snuttar är förvandlade till något användbart nu!

De fyra andra mössorna har min väninna Agnes stickat. Min mamma och jag hälsade på hos henne i söndags. Hon har huset fullt av barn och har bland annat tillverkat stora mängder flädersaft i sommar (jag fick en flaska med mig — så god!), så jag vet inte när hon har hunnit sticka. En mössa var hopsydd men hade trådar kvar att fästa, två var rektanglar och en stickade hon klart medan vi var där. Nu har jag gjort det sista på allihop.

En sak som jag provade nu och som fungerar både om man maskar av och fäster ihop kanterna samtidigt (jag gör det helst med virknål) och om man syr: de första tre–fyra–fem centimetrarna kan man göra från rätsidan, och sedan kan man vända på arbetet och göra resten från avigsidan. Då blir den uppvikta kanten ”rätt”. Inte svårt alls!

Samarbetsprojekt

Nu kommer det många bilder av riktigt många mössor, och jag har bett tre fotografer och stickare om lov att visa deras idag.

Fram till den 31 juli kan man skicka mössor till Läkarmissionens insamling!

(Läkarmissionen brukar inte samla in plagg annars, det här är alltså en insamling som har ett slutdatum, men efter det datumet kan man skicka mössor till Human Bridge som alltid tar emot och som också levererar till bland annat Panzisjukhuset i DR Kongo.)

Gunilla och en av hennes arbetskamrater och arbetskamratens mamma och mostrar har stickat ihop till den här gruppbilden.

Monica har stickat både enfärgat och randigt.

Ing-Christin och hennes mamma som är 92 år har samarbetat: mamma stickar gärna men ser inte tillräckligt bra för att sy ihop mössorna, så Ing-Christin har fått stickade rektanglar och tagit hand om monteringen.

Flera har skrivit att de skulle vilja se mössberget hos Läkarmissionen eller att de skulle vilja veta hur många mössor det har blivit. ”Minst tusen”, skrev någon. Jag tror faktiskt att det är flera tusen nu! Men vi får vänta och se.

Mina mössor till Panzisjukhuset (och en från Ulla)

Några mössor har åkt iväg till Läkarmissionen från mig också!

De flesta av dem stickade jag i våras, och de flesta av dem blev liggande ett tag för att trådarna skulle bli fästa …

Insamlingen tog ju väldig fart så snabbt, så jag visste att det jag skulle hinna med inte skulle göra någon större skillnad, men jag ville göra ett par för att kunna visa i ett lokal-TV-program hur modellen är konstruerad, och sedan skulle jag bara sticka slut på resten av den garnkvaliteten, och sedan skulle jag bara sticka slut på några andra nystan också.

Fyra av de här mössorna är stickade i ett merinogarn. Jag hade en del rester från när jag stickade den här discoklänningen:

… och så hade jag lite svart att fylla på med. Det är alltså helt planerat att mössorna ska vara asymmetriskt randade, fast improviserat också.

Den helrosa är stickad i ett vanligt (men banderollöst) babygarn i acryl, och den blå är stickad i ett garn som jag bara hade ett testnystan av. Det är en blandning av seacell och bomull, och som ni ser blir resultatet en struktur som inte drar ihop sig lika mycket som när man använder merino eller syntet. Den mest pastelliga är gjord av en blandning av olika mininystan i babyakryl.

I min sändning hamnade en mössa till …

… för jag skickade garn och beskrivning som en liten present till Ulla i Uppsala för några månader sedan, och då skickade hon sin första mössa till mig och skrev att hon hoppades att jag ville förmedla den vidare.

Åtta små huvuden i DR Kongo slipper förhoppningsvis hypotermi med de här mössorna. Om småsyskon eller grannbarn får ärva kan det bli fler. Det är stort att tänka på eller hur?

Läkarmissionens insamling avslutas i slutet av den här månaden, så om du sätter igång nu hinner du säkert ändå bidra med minst en mössa!

Mössrekord

Det här har verkligen blivit en Easy Peasy Beanie-sommar på många håll! En del av våren också såklart — uppropet från Läkarmissionen kom ju ganska tidigt, i mitten av april.

Ingegärd har stickat den och en ribbstickad modell i massor av olika färger.

Gruppen Svartlå stickar och skickar, med flera medlemmar som har varit tvungna att hålla sig isolerade de senaste månaderna, har samlat ihop 88 mössor, blandade modeller här också.

Och Marita har stickat 47 stycken helt på egen hand!

Det här är naturligtvis ingen tävling, men varje mössa kan rädda ett liv eller flera. Ni är fantastiska, allihop!

Fram till slutet av juli kan man posta mösspaket till Läkarmissionen i Stockholm — adressen är den här:

Läkarmissionen
Eva Nordenstam von Delwig
Siktgatan 8
162 88 Vällingby